Alla har vi väl råkat ut för att viss musik fångar oss helt, att vi genom musiken tycker oss nå annars dolda dimensioner av oss själva. Hur kommer det sig och vilka är vi egentligen? Om sådana frågor skriver den irländske filosofen William Desmond i sin bok The Gift of Beauty and the Passion of Being, där han tar bl.a. soulmusiken som exempel på fenomen som får oss att överskrida oss själva, som gör oss ”porösa” på ett sådant sätt att tröskeln mellan innanför och utanför oss inte är lika tydlig eller fast som annars. Ola Sigurdson har läst boken.
Jag har ofta svårt att lyssna på musik när jag arbetar. Åtminstone ett visst slags musik. Jag kan koncentrera mig på en teoretisk text på ett slamrigt kafé eller i en tågkupé, men ett visst slags musik får mig att tappa koncentrationen. Eller snarare får mitt fokus att riktas mot musiken. Fenomenologiskt skulle det kunna beskrivas som att musiken tar tag i mig och bär mig bort från min egen, viljestyrda koncentration och riktar min uppmärksamhet på något annat, nämligen tonerna, melodin, rytmen, känslan.
Värst – och här menar jag egentligen bäst – är det med soul, bokstavligen musik för själen. Att säga att den pockar på min uppmärksamhet är alldeles för lite sagt. Snarare kräver den något av mig, men med ett krav som inte har särskilt mycket att göra med moral eller juridik utan snarare med kärlek, eller svek, eller förtryck, eller hopp. Något som obönhörligen angår mig. Vissa saker kan jag göra samtidigt som jag lyssnar på musik, som att promenera till arbetet, och den uppmärksamhet musiken kräver förnekar inte det sällskapliga lyssnandet. Soulmusiken griper mig, ställer mig vid sidan av mig själv, lodar djupet – det finns flera sätt att beskriva den här erfarenheten. Men när jag så småningom återvänder till någon av de sysslor som kräver min koncentration – att läsa, att skriva – återvänder jag som en återhämtad människa i ordets fulla bemärkelse. Jag har varit någon annanstans för ett ögonblick och nu är jag tillbaka med förnyad vigör.
Jag gör inga anspråk på att min erfarenhet av soulmusik är något som alla delar, men samtidigt vet jag att erfarenheten av musik är en mycket stark erfarenhet för väldigt många människor, ibland till och med omskakande. Genom musiken når vi dimensioner av oss själva som annars ligger slumrande eller dolda, åtminstone i vardagen. Vad är detta? Hur kommer det sig? Vilka är vi egentligen?
Om sådana frågor skriver den irländske filosofen William Desmond i sin bok The Gift of Beauty and the Passion of Being.
Desmond är i någon mening en otidsenlig filosof, inte bara för att han skriver om soulmusik och försöker förstå denna, utan också för att han under sin långa karriär vid olika universitet i USA och Belgien hållit fast vid ett slags metafysisk filosofi som velat utforska Gud, religion, skönhet och människans evighetslängtan även när sådana teman uppfattats som hopplöst passé. Denna otidsenlighet till trots, som man anar inte bekymrar honom särskilt mycket, har han ibland kallats för ”Irlands främste nu levande filosof”. Sådana utmärkelser kanske inte är särskilt väsentliga, det rör sig trots allt inte om en tävling, men säger ändå något om hans ställning, även som otidsenlig. I vår omedelbara samtid är han kanske inte lika otidsenlig.
I Desmonds filosofi kan man ana en viss skepsis såväl mot angloamerikansk analytisk filosofi som kontinental kritisk teori och dekonstruktion, kanske främst för att metafysikens frågor förklarats vara mer eller mindre otillåtna. Själv är han djupt förankrad i den klassiska, antika filosofin och dess kristna modus hos Thomas av Aquino, men även (och inte minst) Hegel, Schopenhauer och Nietzsche, och samtida, litet mer idiosynkratiska filosofer som Paul Weiss och Stanley Cavell från USA.
Desmonds beläsenhet är bred – också inom analytisk och så kallad kontinental filosofi – men hans skrivsätt gör att han sällan skriver om andra filosofer i något slags neutral redogörelse utan snarare för han ett samtal med andra filosofer, inklusive dem han förhåller sig skeptisk till. Desmond har utvecklat sitt eget filosofiska idiom så till den grad att han i en av sina senare böcker, The Intimate Universal, infogat ett appendix med kortare ordförklaringar.
Desmond skriver poetiskt i bemärkelsen att han mycket noga väger ordens och satsernas konstruktion. Jag kommer att tänka på såväl Hegel som Kierkegaard och Wittgenstein, som alla utvecklade sitt eget sätt att skriva filosofi för att det skulle passa den sak de ville tala om filosofiskt. I viss mån gör det inte läsningen enklare, eftersom man noga måste följa tankegången till dess bokstav. Samtidigt är språket levande, och ger ofta en god illustration till vad Desmond vill ha sagt. Konversationen omfattar inte bara andra filosofer utan också skönlitteratur och soulmusik; anslaget är ofta fenomenologiskt, inte i bemärkelsen en viss filosofisk tradition utan snarare som en strävan efter att komma fenomen – som att lyssna på soulmusik – in på livet.
Så vad vill då William Desmond ha sagt? I det filosofiska idiom som han har utvecklat under decennier eftersträvar han ett sätt att tänka om tillvaron som han kallar metaxologiskt. Ordet kommer från grekiskans metaxu som betyder mellan. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att han hävdar att människan är en metaxologisk varelse eftersom hennes tänkande och handlande och existerande alltid befinner sig ”mellan”, alltså på ett slags tröskel som vi alltid överskrider: tröskeln mellan kropp och medvetande, tröskeln mellan tänkande och existens, tröskeln mellan då och sedan, tröskeln mellan du och jag. Tillvaron går inte att reducera till ett entydigt ting, men är inte heller helt obegriplig, utan den är i sig på gränsen mellan dessa båda, ständigt överskridande sig själv. Människan som en tröskelvarelse är på sätt och vis alltid mer än sig själv, men hon är aldrig mer sig själv än när hon tar emot sin existens utifrån. Människan är, för att använda ord från titeln The Gift of Beauty and the Passion of Being, både gåva och lidelse.
En annan term för att beskriva detta som Desmond återkommande använder är ”porositet”. Människan är en ”porös varelse”, vilket betyder att hon inte primärt kan beskrivas genom termer som självbehärskning, autonomi eller vilja – även om sådana termer också är viktiga för att förstå vår existens. Först och främst är människan emellertid porös, vilket innebär att vi blir till och påverkas av sådant som ligger bortom vår kontroll. Människan är, med en typisk formulering av Desmond – ”en singulär integritet som är just vad den är genom att vara bortom sig själv i relation till det som är annat”.
Soulmusik är ett exempel på ett sådant fenomen som får oss att överskrida oss själva, som gör oss porösa på ett sätt där tröskeln mellan innanför och utanför inte är lika tydlig eller fast. Inför soulmusiken är vi receptiva snarare än handlande, men därmed inte blott passiva.
https://www.youtube.com/watch?v=DjydOI4MEIw
I kapitlet om soulmusik avslöjar Desmond sin förkärlek för den brittiska sångerskan Dusty Springfield
Men soulmusik här är egentligen inte begränsad till en viss genre. Desmonds filosofiska poäng i kapitlet är att det finns soulmusik, men knappast någon ”självmusik”. Självet är visserligen ett ord som är betydligt mer använt i vår tid än ordet själ, men självet kretsar, i Desmonds språkbruk, kring sig själv och kan därför aldrig gripas av musiken på det sätt som själen i soulmusiken. Vändningen från själ till själv i den västerländska filosofin innebär att vi börjar betrakta oss själva som ting, men soulmusiken rensar de porer som täppts igen och återställer en mer ursprunglig porositet, åtminstone existentiellt. I soulmusiken möter vi oss själva inte som en besittning som måste bevakas utan som någon som alltid redan är tagen i anspråk.
Desmond återvänder flera gånger i boken till en lustig anekdot om filosofen Immanuel Kant som illustrerar något om musikens förföriska makt. I Kants estetik, Kritik av omdömeskraften från 1790, finns en fotnot där Kant menar att de som anbefaller sjungandet av ”andliga sånger” som en del av gudstjänsten inte tillräckligt tagit hänsyn till att detta blir ett störande moment för allmänheten. Det var förmodligen sig själv han menade när han talade om allmänheten. Kant bodde nämligen i närheten av ett fängelse, och fångarnas psalmsång irriterade honom till den grad att han skrev ett brev och klagade, och detta klagomål har också hittat in i hans estetik. Existensen gör sig påmind i tänkandet. Problemet med psalmsången var, skriver Kant i fotnoten, att han antingen måste stämma in själv eller ge upp sin egen tankegång. Inför musiken stod hans koncentrationsförmåga sig slätt.
Musik – menade Kant i brödtexten som föranleder denna fotnot i Kritik av omdömeskraften – är som när någon drar upp sin parfymerade näsduk ur fickan och tvingar oss att känna dess doft mot vår vilja. Musik liksom doft kan vi inte omedelbart värja oss för. Även om vi håller för öronen eller näsan är detta en reaktion som förutsätter att vi tar emot, med våra sinnen, ljud eller dofter som föregår handlingen. Kant var visserligen inte helt avog mot musik, men precis som jag själv, om jag får jämföra mig med Kant, hade han svårt att arbeta och lyssna på musik samtidigt. Musiken stal hans koncentration och – mer filosofiskt allvarligt för honom – rubbade den självkontroll och självbehärskning som han eftersträvade i sin praktiska filosofi.
Anekdoten om Kant kan också tjäna till att illustrera Desmonds poäng. Den är inte att det aldrig kan finnas tillfällen då vi måste välja koncentration framför soulmusik eller andliga sånger. Vår vilja eller självbehärskning eller självständighet är viktiga mänskliga egenskaper utan vilka vi aldrig skulle kunna få något arbete gjort. De är alltså inte motsatsen till den porösa själen. Det är bara när människans existens som en tröskelvarelse förnekas eller trängs bort som porerna till den här mer överskridande erfarenheten slammar igen och vi inte längre erkänner att vi också har ”själ” och inte bara är ”själv”. Att vara ”själ” är inte bara att vara porös utan också att vara sårbar; att vi går utanför oss själva i erfarenheter av musik innebär också att vi kan utsättas för övergrepp. Den som går utanför sig själv tar därför en risk, och ”självet” kan därför ses som ett (ibland nödvändigt) försvar. Det rör sig alltså inte om antingen/eller, utan om att den grundläggande porositeten hos vår existens inte skall glömmas eller trängas bort.
Desmonds ambition i The Gift of Beauty and the Passion of Being är att återknyta till estetiska och existentiella erfarenheter av att överskrida sig själv och tematisera dem filosofiskt. Sådana erfarenheter tar oss inte bara till vår egen tröskel utan också tröskeln till det mänskliga; de är erfarenheter av transcendens om man så vill: både i bemärkelsen att vi överskrider oss själva och att vi tar emot oss själva som gåva. Den tröskel som är fokus för Desmond i boken är, som undertiteln On the Threshold between the Aesthetic and the Religious antyder, tröskeln mellan det estetiska och det religiösa.
Det innebär för den skull inte att det estetiska och det religiösa blir en och samma sak hos Desmond. Snarare handlar det om att estetiska erfarenheter av att färdas utanför sig själv för att bli mer sig själv vetter mot religiösa erfarenheter, vilka kort uttryckt handlar om att erfara sig själv som gåva och inte som något givet. Även i en tid som vår, vars filosofi och kultur betonar det inomvärldsliga, finns det en mängd mer eller mindre vardagliga erfarenheter som återknyter till erfarenheter som tar oss bortom det eviga kretsandet kring vårt eget själv. Soulmusik är ett av de exempel Desmond diskuterar, men också erfarenheter av skönhet, teater och, inte minst, skratt och humor.
Att läsa Desmond är ganska krävande. Eftersom han också i sin filosofi vill vara sann mot de fenomen han skriver som snarare är processer än ting föredrar han presens particip framför substantiv, ”erfarande” i stället för ”erfarenhet”. Därför blir det också svårare att göra jämförelser mellan Desmonds filosofi och en annan, alternativ filosofi, eftersom det kräver att man ömsesidigt översätter båda till respektive idiom. Också det ingår förmodligen i Desmonds strategi. För Desmond handlar det inte om att diskutera Hegel eller Schopenhauer med hjälp av några illustrativa exempel från soulmusiken, utan om att ta soulmusik på samma filosofiska allvar som Hegel eller Schopenhauer.
I en avslutande intervju kritiserar Desmond – med rätta! – byråkratiseringen av universitetet och trivialiseringen av den humanistiska forskningen i form av projekt. Desmonds egen filosofi är och vill vara en motvikt till denna utveckling, eftersom den vill vara sann mot fenomenen och inte mot det samtida förtingligandet av forskningen i form av projekt.
Men svår betyder här inte högtravande. Ett av Desmonds favoritexempel i kapitlet om humor är den allvarlige professorn som halkar på ett bananskal och därmed inte längre är identisk med sin bildning och sociala prestige, utan blir högst medveten om sin värkande kropp med blåmärken och allt. Från existensen kommer ingen undan, lika litet som från doften från en parfymerad näsduk eller soulmusiken – inte ens Kant eller Desmond eller någon annan – och så går det kanske också att uttrycka vad The Gift of Beauty and the Passion of Being handlar om.
– En intervju med Desmond:
– Soul music
https://www.youtube.com/watch?v=qZkRguMOOY0