Seger, ruiner och aska

Den 8 maj är det europeiska årsdagen för segern över Nazityskland 1945. Men alla jublade inte då. Med freden följde avslöjandet av hela vidden av folkmordet under Förintelsen. Till Polen – där Europas tidigare största judiska samfund nästan helt hade utrotats – reste efter krigsslutet publicisten och författaren Mordechaj Canin, vars upplevelser resulterade i boken Genom ruiner och aska.

En av dem som reste till Polen efter krigsslutet 1945 var publicisten och författaren Mordechaj Canin vars resor dit under åren 1946–47 resulterade i en bok som i New York gavs ut på jiddish – men inte på engelska – och först 2018 på polska som Przez ruiny i zgliszcza (”Genom ruiner och aska”) med undertiteln Podróż po stu zgładzonych gminach żydowskich w Polsce (”Resa genom hundra förintade judiska samfund i Polen”).

Född 1906 i Sokolów Podlaski i nordöstra Polen var hans modersmål jiddisch, men han talade också felfri polska. Han deltog i kriget 1939 efter det tyska anfallet på Polen, men kunde efter nederlaget ta sig till Vilnius. Med hjälp av ett japanskt visum lyckades han året därpå via Japan, Shanghai, Indien och Egypten slutligen landa i Palestina, där han sedan kom att leva fram till sin död 2009, hela 103 år gammal.

Canin får sägas ha varit synnerligen lämpad för uppdraget att rapportera från Polen: han var bekant med landet, kunde tala språket flytande och sist men inte minst hade han ett brittiskt pass som gjorde det möjligt för honom att uppträda som engelsk journalist. Han talade också gärna polska med stark engelsk brytning, och fick därmed en helt annan insyn i de rådande stämningarna mot judar än om han varit ännu en judisk skribent, som lokalbefolkningen vanemässigt såg på med stor misstänksamhet.

Canin reste genom landet, genom storstäder, mellanstora orter, småstäder och man noterar hans stilistiska grepp kontrastera förkrigstidens livliga, vitala judiska liv mot nuets död, frånvaro och fåtaliga spår.

Han besökte Warszawa, som före kriget var boplats för 370 000 judar – närmare en tredjedel av huvudstadens befolkning – men som nu var ett ödeland, en ruinöken, som ”inte ens fåglar flyger över”. Trots att Canin bott och verkat i Warszawa i mer än tio år kunde han inte orientera sig i ruinlandskapet, hittade inte tidigare så välbekanta gator och kända platser. I de gamla judekvarteren rådde en bedövande tystnad, ”som om universum upphört att finnas till”. Canin konstaterar förtvivlat att efter upplevelserna av gettots öken tycktes den judiska begravningsplatsen levande!

Łódż, Polens näst största stad med en judisk befolkning före kriget på 235 000 judar var i stark kontrast till Warszawa nästan helt oförstörd. Ett förhållande som paradoxalt gjorde staden än mer deprimerande, då det inte heller där fanns särskilt många judar kvar. De var förvisso fler än i Warszawa, det hade återuppstått en del judiska organisationer, ett spirande kulturliv väcktes sakta till liv, men så gott som alla Canin talade med planerarde att lämna Polen.

I Białystok minns han Ludwik Zamenhof, den polsk-judiske ögonläkare som skapade esperanto, hoppets språk, som skulle göra det möjligt för världens folk att kommunicera med varandra. Zamenhofs hopp kom på skam, världen kom istället att behärskas av hatets språk, av Canin fyndigt kallat ”desperanto”.

Störst utrymme får resorna genom småstäder, alla dessa ”shtetl” som före kriget hade haft en betydande judisk befolkning, men som nu bara inte fanns längre. Canin använder det nazistiska uttrycket ”Judenrein”, som om bara mördarnas eufemism kunde återge omfattningen av den totala katastrofen. Alla orter benämns med både sina polska och judiska namn, ofta var bara namnen på jiddisch det enda judiska spår som fanns kvar av dem som bott där.

Canins skildringar av dessa som det känns otaliga småstäder är som en monoton elegi över en försvunnen värld, ett mördat folk och dess kultur. På hans fråga om var den judiska begravningsplatsen fanns, svarade en bonde: ”Allt är en judisk begravningsplats.”

Annars var Canins polska samtalspartner i allmänhet ovilliga att tala om judar och vad som hänt dem under ockupationen. ”Det finns bara hat kvar.” Canin lyfter fram att tyskarna assisterades i mördandet av ukrainare, letter och litauer, men anklagar också polacker för att i någon mån ha varit delaktiga. Framför allt drog man fördel av situationen, övertog judiska hus, affärer och verkstäder, och plundrade allt av värde, ner till minsta pryl, eländiga klädesplagg och barnleksak. Synagogor hade vandaliserats, de av trä hade använts till ved och byggmaterial, och efter kriget antingen lämnats öde att förfalla eller gjorts om till förråd, offentliga toaletter och i något fall också till bordell.

Begravningsplatser hade förstörts och skändats, många hade grävts upp i jakt på ”det judiska guldet” – något som var mycket vanligt i och kring forna förintelseläger – gravstenar hade  använts till stenläggning av vägar, förstärkning av flodbankar och till husbyggen. På många av begravningsplatserna växte det potatis, kor och grisar betade där och på en del hade det anlagts parker och fotbollsplaner.

Canin är starkt kritisk till den försummelse att vårda de kvarvarande judiska platserna som  han anser att de judiska organisationerna gjorde sig skyldiga till. liksom till deras underlåtenhet att resa minnesmärken över det judiska livet i Polen. Kunde det bero på rädsla skapad av fientlighet från polackernas sida under krigsåren som också fortsatt efter krigsslutet? Det rörde sig ju inte heller enbart om attityder, utan det förekom också överfall, även med dödlig utgång, och dessutom regelrätta pogromer, där den som ägde rum i Kielce i juli 1946 är den mest ökända, även om det inträffade långt fler.

Canin – anhängare till Arbetarförbundet Bund – är ambivalent gentemot de nya ryska makthavarna, men ger dem i sin bok åtminstone så mycket att med ett annat samhällssystem, och med det menar han antagligen det som rådde i Polen före kriget, skulle pogromerna ha kunnat leda till den polska judenhetens totala utplåning.

Antisemitismen som varit stark i Polen under mellankrigstiden minskade knappast efter kriget, snarare tilltog den i styrka. Överallt mötte Canin antisemitiska kommentarer som ”Regeringen är ju judisk och bolsjevikisk”, ”Alla judar som överlevde, har samlats i Warszawa och styr regeringen”, de är ”alldeles för många”, och naturligtvis är de ”giriga och oärliga”.

*

Canins texter publicerades ursprungligen i Forverts (numera Forward), den då mest inflytelserika jiddischtidningen i USA. 1952 gavs de ut i bokform, och trots att det är den mest detaljerade skildringen av judarnas situation i Polen strax efter kriget blev den aldrig översatt till engelska. Den polska översättningen kom först 2018.

Det är naturligtvis fullt förståeligt att Canin drabbades av chock inför åsynen av den judiska katastrofen. Det är också tydligt att smärtan och sorgen ibland fördunklade hans omdöme. Att boken innehåller en del faktafel spelar kanske mindre roll, värre är att han drar en del slutsatser som inte håller streck. Hans anklagelser mot polackerna för deras agerande under Förintelsen saknar inte berättigande, men när han talar om polackernas liv under ockupationen som ”normalt”, driver han relativiseringen alldeles för långt. Han överdriver också utan tvekan den betydelse som ett större motstånd från omgivningens sida hade kunnat ha för Förintelsens omfattning. Att han förminskar det stöd som många polacker faktiskt gav till sina förföljda judiska landsmän är djupt orättvist.

Inte desto mindre är boken ett ovärderligt vittnesmål, en samtida ögonvittnesskildring av de tragiska konsekvenserna av en av världshistoriens största och värsta katastrofer. I sin djupa pessimism framstår Canin dessvärre också närmast profetisk om framtiden för det judiska livet i Polen.

• Klicka här för att läsa om pogromen i Kielce