I Ingmar Bergmans bostad på Hammars, Fårö, släpper de blekgula gardinerna igenom ett solkigt, sövande ljus som mildrar närvaron av det stålgrå, mullrande kallhavet utanför. Inuti huset är det tyst, så tyst. ”Rädd, rädd, rädd, rädd, rädd” står det på ett vitt, kvadratiskt sängbord. Och där, vid lysknappen i videobiblioteket, ser jag den – dämonen.
Klottrad i hast spretar den med harkranksben så tunna att de tycks skälva. Så värst skräckinjagande är den inte, denne erbarmlige streckgubbe med utsträckta armar, borstig svans och två små spröt till horn spretande ur skallen. Över den står en alldaglig uppmaning i versaler: ”SNÄLLA! GLÖM INTE ATT SLÄCKA” Uppmaningen hjälper oss att tolka dämonen; det är Bergmans egen lilla djävul, hans signatur. Det verkar som att vi har att göra med Ordningsdämonen, en välartad, rentav präktig, gestaltning av kontrollbehov intill vansinnets gräns som till och med låter sig avbildas i röd tusch på vävtapet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Utanför huset tar mossan, tallarna, spindlarna, stenarna och havet vid. Det är här i det vilda som demonerna har sin hemvist; de som slitit sig loss från vävtapetens fibrer.
*
David Frankfurter, professor i religionsvetenskap, har i boken Evil Incarnate: Rumors of Demonic Conspiracy and Ritual Abuse in History (2006), visat vilken roll landskapet spelar för människors upplevelser av demoner. Det är i de lokala landskapen, bortom religiösa doktriners systematisering av ondska, som människor brottas med demoner. I antikens byar och städer utgjorde det demoniska en mångskiftande värld av spöken, natthäxor, nyckfulla mindre gudomar och tvetydiga större gudar i lokal gestalt, samt lättretade landskapsandar.
I folklig tradition var det demoniska inte en kategori av övernaturliga väsen utan en kollektiv reflektion över sjukdomar, olyckliga händelser, gudars ambivalens, spänningar kring sociala och sexuella roller, samt över de kulturella gränstillstånd som uppstod kring främmande människor, platser eller handlingar.
Runtom i den antika världen var demoner och andra onda krafter en mycket konkret realitet som man var tvungen att handskas med genom magiska riter, beskyddande amuletter, avbildningar, besvärjelser och böner.
Vilket gränstillstånd representerar Bergmans lysknappsdämon? Det ligger nära till hands att tänka sig att den lilla figuren är en antropomorf avbildning av ett ångesttillstånd. Eller är den mer raffinerad än så, ett förtingligande av det demoniska med syfte att kontrollera det, att förnedra eller skrämma det? Kan det i själva verket vara så att Bergmans lilla förnumstiga dämon är ett apotropeiskt märke som ska avvärja den verkliga ondskan?
*
”Bunden är den onda demonen, den icke-goda varelsen, bunden är Liliten som kom och slog sig ner i detta hus. Hon är fjättrad med lejonets snaror och förseglad med drakens sigill. Amen, amen, selah.”
Just denna inskription som slingrar sig på insidan av ett 1600 år gammalt besvärjelsekärl, populärt kallat demonfångare, är skriven på judisk arameiska och har grävts upp vid en boplats i Babylonien. I kärlets botten finns en avbildning av en demon med ostyrigt hår och spretande armar och ben, ganska identisk med Bergmans lysknappsdämon. Men i det babyloniska kärlet är demonen fastkedjad och skakar sina bojor. Att avbilda fjättrade demoner var ett sätt att kontrollera dess destruktiva krafter och att skrämma den.
Begrepp och praktiker kopplade till beskydd mot demoner kan spåras till Mesopotamiens äldre historia. I en text från Ugarit blir högguden El nästan skrämd till döds av en demon som hade ”två horn och en svans”, precis som senare representationer av djävulen, även sådana på vävtapeter.
En fenicisk amulett från 600-talet f.v.t. användes som skydd för kvinnor i barnsäng genom att vädja till gudarna. På amuletten finns bilder av en bevingad sfinx, kallad ”den flygande Lilit” och en varg som slukar ett barn. I Hebreiska bibeln finner vi inte många referenser till Lilit, men det står klart att hon dväljs i dunkla områden och att hon bringar elände i sina spår. Talmud varnar för Lilits erotiska terror som verkar om natten då hon våldför sig på sovande män. En varning utfärdas till männen – sov inte ensamma i mörka, gudsförgätna
hus.
Demonerna ansågs ligga bakom sjukdomar och vissa av dem har uppkallats efter åkommor, som till exempel Dever som kan översättas med ”pest” eller ”farsot”. Berättelsen om när Saul drabbas av en ond ande (Första Samuelsboken, kapitel 16), påminner om hur vi idag talar om det demoniska som någonting som plågar sinnet. Kungens närmaste män säger: “Vi ser att en ond ande från Gud plågar dig, herre. Befall dina tjänare — vi står här beredda — att leta upp någon som spelar lyra. När den onda anden ansätter dig kan han spela för dig och lindra din plåga.” Saul får det poetiska självhjälpsrådet att lyssna till lyran för att få själsro. Detta är ett av få exempel på demontro och exorcism i den Hebreiska bibeln, men det ska inte tillskrivas för stor betydelse.
Israels religion skiljde sig från den samtida polyteistiska miljön i Mesopotamien i det att demonerna inte hade så utvecklad och personifierad roll, utan stod under Herrens kontroll och utförde hans vilja. Det är först i samband med de apokalyptiska strömningarna under hellenismens intåg på 300-talet f.v.t. som spekulationerna om satans- och messiasfigurer, änglar och demoner fullkomligt exploderar i judisk litteratur. Idéer om ondskans ursprung blossar upp, men det är inom kristendomen som Satan sedan får rollen som Guds mäktige motståndare.
Det apokalyptiska tankegodset med dess rika demonologi blommade upp i sasanidiska Babylonien, där det under fjärde till sjätte århundrandet vår tideräkning fanns en stor marknad för magiker som saluförde exorcistiska tjänster; de producerade demonfångare, magiska amuletter och utförde rituella besvärjelser. Här hade den zoroastriska religionen ett starkt fäste, men här fanns också judendom, kristendom och mandeism – en dualistisk idéströmning som såg Jesus som en falsk lärare och istället betonade Johannes döparen som frälsargestalt – liksom manikeism, en missionerande rörelse som trodde på återfödelse och såg Jesus som en av många frälsargestalter.
Den magiska demonhanteringen uppvisar samma drag i alla religiösa system och magiker och exorcister arbetade inom alla traditioner. Det innebar att figurer från de olika religionerna blev en del av det allmändemoniska systemet. I demonbesvärjelser på judisk arameiska förekommer till exempel den persiska demonkategorin, daeva.
*
Det rika demologiska systemet medförde att det utvecklades besvärjelser för en mängd olika situationer; demonen Palga hotade till exempel att angripa den som utförde sina behov vid ett palmträd, medan demonen Zereda attackerade den som lutade huvudet mot palmens stam. När ett besvärjelsekärl var färdigställt, vände en magiker upp och ner på det och grävde ner det vid hus och platser där demonerna lurade i glipan mellan den inre och yttre världen, som vid trösklar och dörrposter. De fanns också vid gränsmärkerna mellan liv och död, vid sjuksängar och gravar (och uppenbarligen också vid lysknappar).
I Bergmans Scener från ett äktenskap sliter makarna sig blodiga, kedjade vid varandra av själsliga och materiella band. Som demoner skakar de vildsint sina bojor. Deras slutliga frigörelse från varandra är skenbar; att bindningarna dem emellan är eviga blir tydligt i seriens sista avsnitt Mitt i natten i ett mörkt hus någonstans i världen. I nattens dimma brölar en mistlur medan hustrun orosdrömmer om att hon sträcker sig efter maken och deras döttrar utan att kunna nå dem med sina stympade armar.
Ett judiskt tema i den israeliske regissören Hagai Levis nytolkning av Scener ur ett äktenskap fördjupar förbittringen mellan paret än mer. Maken har vuxit upp i ett ortodoxt judiskt hem, men valt att lämna det religiösa livet och lever nu med sin icke-judiska fru. När de kämpar med den ovisshet och smärta som uppstår i processen med att lösa upp sina juridiska, känslomässiga och fysiska band, uttrycker maken en längtan efter religiösa ritualer för att hantera separationen. Han talar längtansfullt om get, det judiska skilsmässokontraktet och dess ritualer, som en absolut och oåterkallelig markering av att äktenskapsbandet har brutits. När skilsmässan är ett faktum säger han att de borde sitta shiva – de sju sorgedagarna efter ett dödsfall – för att sörja äktenskapet.
*
Hur skiljer man sig från och blir av med sin plågoande, sitt hjärtas demon? I Babylonien levde demonerna inte bara i glipor mellan inre och yttre dimensioner, de var intimt förbundna med människorna som plågades av dem. Skilsmässa är ett av de vanligaste motiven i demonfångarna; beställaren av besvärjelsekärlet ville formellt skilja sig från en viss demon som vägrade lämna huset eller den egna kroppen. Besvärjelserna är skrivna just som en get, skilsmässokontraktet som är juridiskt bindande enligt halacha, judisk religiös lag.
I Aramaic Bowl Spells – Jewish Babylonian Aramaic Bowls (vol. 1, 2013, red. Shaul Shaked, James Nathan Ford & Siam Bhyro) transkriberas magiska skilsmässodokument. Det är gripande läsning; poetiska besvärjelser om himmelska och jordiska sfärer som ska slitas isär; demoner, satansfigurer och magiker som ska fördrivas, i kombination med torr halachisk lagtext som förseglas med den liturgiska formulan: ”amen, amen, selah.”
I boken Jewish Magic before the Rise of Kabbalah (2017) diskuterar Yuval Harari, professor i folkloristik (namne med författaren till Sapiens) hur relationen mellan människa och demon formaliserades genom juridiskt språk. Skilsmässotemat visar hur gäckande demonernas närvaro uppfattas i det antika samhället; de är bortom mänsklig greppbarhet, ändå en påtaglig om än osynlig del av tillvaron. I skilsmässokontrakten framgår det att demonerna har kroppar, äter och dricker och har samlag med människor, som den förföriska nattdemonen Lilit.
Forskaren Avigail Manekin-Bamberger är specialiserad på den judiska kulturhistorien i det sasanidiska riket och har i en nyutkommen bok Seder Mazikin: Law and Magic in Late Antique Jewish Society (på hebreiska, 2024), argumenterat för att de magiska skilsmässobesvärjelserna ansågs vara verkliga, inte metaforiska. Lidande är som bekant sällan metaforiskt, utan betvingande och lika kännbart som en demon som borrat sig in under skinnet. Må den magiska skilsmässan gå igenom.
*
Bergmans lilla dämon flaxar osaligt med sina tunna armar och ben intill lysknappen. Jag tycker synd om den där den sitter på väggen, fångad i farten och för evinnerligheten stelnad i sina konturer, exponerad.
Ändå sänder den ett kraftfullt budskap: skilsmässan mellan människa och demon har aldrig någonsin varit juridiskt bindande. Kärleken lever ännu i gränslandet mellan det mänskliga och det demoniska. Amen, amen, selah.
- Detta andra delen av tre i en essä som har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från från Katz judiska kulturfond
- Klicka här för att läsa första delen av Natalie Blochs essä
- Klicka här för att läsa Jayne Svenungssons Skräckens eller hoppets bilder? Om Johannes Eckerts Apokalypse