I David Grossmans författarskap spelar alltid språkljuden en väsentlig roll. På sina turnéer högläser han också alltid ett stycke på hebreiska, för att liksom fylla världens kulturhus med hebreiskans melodi, berättar Natalie Lantz. Hon arbetar för närvarande med att översätta Grossmans senaste roman och skriver här om det speciella att göra det från hebreiska, att det är som att egga en väv av känsliga språknerver, att använda ett inre bibliotek där millennier av hebreiska litteraturtraditioner ackumuleras.
I Kära fanatiker, identifierar Amos Oz den judiska nationen som en livslinje nedärvd via böcker snarare än via gener eller segrar på slagfältet:
”Under tusentals år lade judarna till lager på lager av texter som refererar till texter som föregått dem, som i sin tur refererar till tidigare texter.”
Det är just bilden av årtusendenas judiska medvetandeströmmar som kommer för mig i översättningens begynnelseprocess, när jag hopar mina egna kommentarer kring David Grossmans nya roman אתי החיים משחק הרבה (ung. ”Med mig leker livet”, svensk titel ännu inte definitiv) och går i associativ dialog med den. Den hebreiska litteraturens hela rymd väller fram ur meningarna, och ur mitt inre bibliotek plockar jag fram hebreisk referenslitteratur – från bibeln till modern poesi – som hjälper mig att hitta språket och ljudet.
Att översätta hebreiska är sålunda att egga en väv av känsliga språknerver i sin egen kropp. Läsintrycken förs genom nervsystemet till ett inre bibliotek där millennier av hebreiska litteraturtraditioner ackumuleras.
Just översättningens växelspel mellan intuition och efterforskning står i fokus då David Grossman sommaren 2019 bjuder in tio av sina översättare för att diskutera romanen.
Den utspelar sig delvis i Kroatien och det är dit vi reser en gassande dag i juli. Från tidig morgon till sen kväll högläser Grossman sin roman för oss och svarar på våra frågor. ”Är det verkligen vanligt att uttrycka sig såhär?” undrar vi. ”Nej”, säger Grossman, ”det är Veras inre grammatik som talar. Ni måste hitta hennes språk här.”
Som så ofta hos David Grossman handlar romanen om hur lögner, svek och hemligheter nedärvs från generation till generation. När huvudpersonen Vera fyller 90 år reser hon tillsammans med sin dotter och dotterdotter till platsen som är källan till deras familjetragedi. Resan går till Goli Otok, ruinerna av ett Gulag-liknande läger utanför kroatiska kusten, dit Titos regim från 1949 skickade oppositionella kommunister som motsatte sig landets brytning med Moskva. På ön satt den judiska överklassflickan Vera fängslad och torterades under tre år för att hon vägrat förråda Ninas far, den fattige serbiske bondsonen Miloš.
Berättelsen bygger på David Grossmans nära väns livsöde; verklighetens Vera heter Eva Nahir Panić (1918 – 2015) och det var hon som bad författaren att skriva hennes berättelse med fiktionens frihet.
På flyget mellan Tel Aviv och Zagreb bläddrar jag i manuset som lyser av understrykningspennornas och märkflikarnas starka färger. Runt den hebreiska kvadratskriftens trycksvärta slingrar sig mina anteckningar i lila bläck: ”obs: ordlek”; ”אין על מה לסלוח”; ”referens till Agnon?”; ”oöversättlig militärterm”; ”hur transkribera?”; ”kolla bibelcitatet!”. I sätet bredvid mig sitter en ortodox kvinna som mumlat böner ända sedan vi lyfte. Hon sneglar på det fullklottrade manuset. Jag ler mot henne och pekar på mina svindlande marginalanteckningar: ”התלמוד שלי”, ”min Talmud”, säger jag och syftar på hur mina anteckningar skapar en labyrint kring texten i mitten, likt kommentarerna som förgrenar sig från ett mindre, centrerat textstycke på en Talmudsida.
Den babyloniska Talmud som sammanställdes på 600-talet är, vid sidan om Hebreiska bibeln, judendomens viktigaste textsamling, men det är inte genom läsning man närmar sig den. Ordet ”talmud” kommer från den hebreiska konsonantroten למד som betyder ”studium”. Traditionellt läser man alltså inte Talmud, man studerar texten: ljudligt, babbligt, melodiöst. Man lånar texten sin strupe, sin röst.
I David Grossmans författarskap spelar språkljuden också en väsentlig roll. På sina boklanseringsturnéer högläser han alltid ett stycke på hebreiska, för att liksom fylla världens kulturhus med hebreiskans melodi. I Grossmans På flykt från ett sorgebud (övers. Boo Cassel), vokaliserar Ora och Avram stigens ljud genom hebreiskans rosslande konsonanter: ”rrrresh-rrresh när skorna släpar i jorden… ett snabbt, trummande rerish-cheresh när småsten flyger upp och slår ihop; cherapp-cherapp när de kliver genom poteriumbuskar”. Ora tänker att de här ljuden bara kan uttalas korrekt på hebreiska. ”Menar du att stigarna talar hebreiska? Påstår du att språket spirar ur jorden?” undrar Avram.
Översättarens stora utmaning är just att få stigarna att tala hebreiska – fast genom svenskan. I Kroatien diskuterar vi hur olika språk ljudsätter naturens läten. Vi kiknar av skratt när vi går laget runt för att härma paddornas kväk eller hundens skall på hebreiska, nederländska, katalanska, italienska, engelska, tyska, spanska, kroatiska, tjeckiska, svenska och slovakiska.
David Grossman råder oss alla också på översättarseminariet i Kroatien att läsa våra översättningar högt och känna efter hur språket formar sig i munnen. Texten frigörs från bokpärmarna och strömmar genom kroppen och sinnena. När jag förtvivlar över en oöversättlig ordlek erinrar jag mig Grossmans två kortromaner, som på svenska titulerades Berätta för mig (övers. Gidon Avraham). Den hebreiska titeln är בגוף אני מבינה, som betyder ”i kroppen förstår jag.” Min översättning tar vid först när min kropp kan höra och förstå stigarnas läten. Då slår mitt inre hebreiska bibliotek upp portarna och jag kan hämta den livsnödvändiga referenslitteraturen. Intuition och efterforskning i djupaste samverkan. Ännu ett tolkningslager läggs till den hebreiska litteraturens millenniegamla bibliotek inuti min kropp.
- Romanen är tänkt att komma ut på Bonniers under 2020.
- Se en video från januari 2019 där Grossman – på engelska, och ca 8 min in i videon – samtalar om sitt skrivande