Uppenbarelseboken avtäcker med sina fasansfulla syner – sin Apokalyps – vad som ska ske på den yttersta dagen, då allt ont ska förgås och ett nytt rike ska upprättas. Men numera menas ofta med apokalyps enbart den skräckfyllda, mytologiska spådomen om en framtida katastrof. Kan man istället förstå Uppenbarelsebokens syner som en varning, för den katastrof vi själva är med om att skapa här och nu, och som en maning till motstånd mot de förgörande krafterna?
 
Den 20 juli 2022 når apokalypsen den lilla staden Mildura i Australien. Ett intensivt rosa ljus formar ett svampliknande moln på den i övrigt nattsvarta himlen och BBC:s korrespondent kan rapportera om följande scen hemma hos lokalbon Tammy Szumowski:
– Mum’s on the phone and Dad’s in the background going: ‘I better hurry up and eat my tea because the world’s ending’. And Mum’s like: ‘What’s the point of eating your tea if the world’s ending?’
När Tammy intervjuas av BBC har det gått ett par dagar och familjen Szumowski har fått sig ett gott skratt. Det rosa skenet visade sig härstamma från en odling av cannabis avsett for medicinskt bruk, i all hemlighet förlagd till den lilla orten (kultivering såväl som innehav av cannabis är i övrigt förbjudet i Australien). För att få plantorna att växa snabbt används ett rödaktigt ljust under nattetid och för att hålla anläggningen dold fälls jalusier ner vid skymningen. Men just denna kväll låste sig jalusierna och den täta vinterdimman över Mildura skapade en ljuseffekt som kunde ses över hela trakten.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Episoden är roande inte minst som ordet apokalyps i sin ursprungliga grekiska form betyder ”avtäckande” eller ”avslöjande”. Men den är också en påminnelse om hur nära till hands associationer till världens undergång ligger även i de mest sekulära kontexter. Och kanske mer så än på länge. För det har nog undgått få att det gångna årtiondets intensifierade krismedvetande – genererat av återkommande klimatkatastrofer, covid-pandemin och därefter krigen i Ukraina och i Israel och Gaza – medfört att vi allt oftare och i allt högre grad brukar bilder och begrepp som associerar till apokalyptiska föreställningar om de yttersta tiderna.

Inte sällan sker detta med explicit anspelning på Bibelns Uppenbarelsebok, det mest kända av alla apokalyptiska verk. När pandemin bröt ut spekulerades det i evangelikala kretsar i USA om det rentav kunde vara så att den fjärde av apokalypsens berömda ryttare släppts loss.
I Uppenbarelsebokens sjätte kapitel berättas om hur en ryttare på en vit häst följs av en ryttare på en eldröd häst och därefter en ryttare på en svart häst. På en gulblek häst kommer till sist den mest ominösa av de fyra ryttarna, nämligen Döden själv. Med sitt följe ges Dödens ryttare makt att utplåna en fjärdedel av jorden med krig, svält och pest – och det var just det sista hotet som befarades ha besannats i och med pandemin.
Det är inte bara amerikanska fundamentalister som brukar Uppenbarelseboken som en manual för att tyda tidens tecken. Även på högsta politiska nivå åberopas den snart tvåtusenåriga skriften. Så kunde Rysslands tidigare president Dmitrij Medvedev några månader in i kriget mot Ukraina hotfullt deklarera att apokalypsens ryttare nu släppts lösa, även om det ännu fanns tid för Västvärlden att avvärja hotet och söka en ”diplomatisk lösning”. Under det alltmer blodiga kriget har Medvedev fortsatt citera Uppenbarelseboken, senast i slutet av augusti i år, då han lät meddela att bokens profetior om ett förestående världssammanbrott rycker allt närmare.

Att Uppenbarelseboken kan användas som politisk propaganda är ingen nyhet. Med sina starka kontraster mellan gott och ont, mellan utvalda och förtappade, har skriften i alla tider brukats för att demonisera föreställda fiender och legitimera våld, krig och förföljelse. Som om detta inte var nog rymmer boken också några av Bibelns mest misogyna textpartier.
På återkommande ställen brukas en metaforik som väver samman kvinnlig sexualitet med ondska och förtryck, såsom i den berömda skildringen av ”det stora Babylon” (Upp. 17–18). Även om det egentliga föremålet för textens fördömande ord är den romerska imperiemakten kvarstår att kritiken utslungas i ett grovt sexualiserat språk: ”de skall hata skökan och göra henne utblottad och naken, de skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld” (Upp. 17:16).
Det är mot denna bakgrund inte förvånande att teologer i regel är besvärade av Uppenbarelseboken och det är talande att dess status genom historien varit omtvistad (trots att den till hör Bibelns kanoniska texter inom flertalet kyrkliga traditioner). Medan Bibeln inrymmer otaliga texter som inbjuder till poetiska utläggningar och filosofisk begrundan är det svårt att göra något vettigt av Uppenbarelsebokens myller av bisarra monster och hatfyllda utfall mot dem som utpekas som Kristi fiender.

Den tyske teologen Johannes Eckert är förstås väl medveten om alla dessa aspekter. Som katolsk präst och därtill abbot är han också väl medveten om vad det innebär att vara bärare av ett arv med mer än en svart fläck.
När han i fjol publicerade den populärt hållna skriften Apokalypse med underrubriken Bilder des Schreckens, Bilder der Hoffnung var ”bilder av skräck” snarare än ”hopp” nog vad många i första hand förknippade med katolska kyrkan och dess kloster och skolor. Under gångna år har en rad fall av sexuella övergrepp rullats upp i Tyskland och katolska kyrkan befinner sig djup kris. 2022 begärde över en halv miljon tyska katoliker utträde, i en övervägande del av fallen i direkt protest mot gånga års övergreppsskandaler.
Till de mer berörande avsnitten i boken hör Eckerts ärliga reflektion över bördan i att vara officiell representant för ett alltmer befläckat arv. Om han för tjugo år sedan kunde mötas av uppskattande ord och blickar när han rörde sig i staden med sin benediktinska ordensdräkt kastar folk idag glåpord efter honom. Kinderficker (”barnknullare”) ropar ett gäng ungdomar efter honom i tunnelbanan. ”Skäms ni inte?!” fräser en dam vid ett övergångsställe.
Eckert försöker inte göra sig själv till offer när han återger dessa incidenter. Och visst finns skammen där. Skammen över att representera en institution som inte bara har ett nattsvart register av brott begångna mot barn, utan som därtill – med Eckerts egna ord – så ofta ger uttryck åt en förlegad sexualmoral, en diskriminerande kvinnobild och en förkärlek för patriarkala strukturer.
Så vad göra åt denna skam? Ett sätt att hantera skam är förtränga det som skammen är förknippad med. Ett annat är att radikalt förkasta det. Eckert väljer en tredje väg, konfrontationens, och det är i detta ljus vi bör läsa hans brottning med Bibelns mest besvärliga bok.
Det är också detta val att konfrontera Uppenbarelsebokens komplexa arv som gör Eckerts bok så läsvärd. Ty vi lever som sagt i en tid när de mer problematiska sidorna av det kristna arvet allt oftare gör sig gällande. Jag syftar då inte bara på de inomkyrkliga övergreppen utan på hur nedärvda apokalyptiska tankefigurer gör sig gällande också i den vidare kulturen.
Givetvis kan inte kristendomens skuggsidor skyllas på en enda bibelbok. Men faktum kvarstår att Uppenbarelseboken mer än någon annan text förmår inspirera till polariserande tänkande och konspiratoriska föreställningar.

Därför är det också viktigare än på länge att ta den på allvar och visa att texterna inte med nödvändighet behöver mynna ut i sådana problematiska bruk. Många exempel kan ges på hur apokalyptisk litteratur genom historien istället fungerat som kritik av politiskt övervåld.
Ett fascinerande exempel i modern tid är den verkningshistoria som Uppenbarelseboken hade i apartheidtidens Sydafrika, förkroppsligad bland annat i prästen och motståndskämpen Allan Boesak. I sina predikningar återkom Boesak ofta till den politiska kraften i boken och beskrev den rentav som ett slags ”underground motståndslitteratur”. Väl medveten om att Uppenbarelseboken ofta missbrukas som stöd för allsköns konspirationer om en kommande kataklysm inskärpte Boesak att det bibliska profetiska arvet, när det funkar som bäst, ”inte så mycket handlar om att förutsäga framtiden som att motsäga den innevarande tiden”.
Utan att direkt knyta an till Boesak är det också i denna anda som Eckert föreslår att vi läser texten – inte som mytologiska spådomar om en framtida katastrof utan som en väckarklocka för den tid vi befinner oss i. För i sanningens namn är väl den egentliga katastrofen inte att allt tar slut utan att allt fortsätter som vanligt – med eskalerande sociala klyftor, massutrotning av arter och skenande klimatförstörelse. I bästa fall kan apokalyptikens skräckinjagande bilder fånga vår vaksamhet och mana till motstånd mot de förgörande krafterna.
Ett sådant motstånd förutsätter dock tron på att motståndet är mödan värt och att förgörelsen inte får sista ordet. I Uppenbarelseboken uttrycks denna tro i avlutningens kraftfulla vision om en ”ny himmel och en ny jord”. Och kanske är det just i hoppet om att en annan värld är möjlig som bokens största värde ligger. För även i de mest sekulära sammanhang behöver vi kraftfulla bilder och kontrasterande visioner för att kunna föreställa oss världen annorlunda och inte bara förlika oss med rådande tillstånd.

 
- Klicka här för att läsa Nathalie Lantz om Hesekiel – en sprakande idéhistoria
- Klicka här för att läsa Jayne Svenungsson om en biografi över Den Helige Anden
- Lyssna här på Dies Irae från Verdis Requiem. ”Dies irae, Dies illa, Solvet saeclum in favilla” (ungefär: ”Vredens dag, Denna dag, då denna värld löses upp i glödande aska”)
- Och här på Mozarts Dies Irae: