I den litterära världen uppmärksammas i år dubbla 150-årsjubileum: giganterna Thomas Mann och Rainer Maria Rilke. Att de var och en med sina oefterlikneliga kvalitetsmärken hör till den moderna tyskspråkiga litteraturens främsta, är det få som förnekar. Här presenteras tre nyare biografier över Rilke.
De båda jubilarerna Mann och Rilke, som också träffades vid ett par tillfällen, var omvittnat och ömsesidigt obekväma i varandras sällskap. Mann störde sig på det ”snobbiga och preciösa” hos Rilke (nåja, Mann var själv inte direkt någon blyg viol), medan Rilke avfärdade sin tyske diktarkollegas berömda kortroman Döden i Venedig som ”utspillt bläck”. Då trivdes den särartade poeten betydligt bättre i den äldre Mann-brodern Heinrichs sällskap.
För Rilkes del tjuvstartade jubileumsåret redan i fjol, då de litterära biografiernas outtröttlige konung, Gunnar Decker (ett slags tysk Carl-Göran Ekerwald), gav ut levnadsskildringen Der ferne Magier (”Den fjärran magikern”, 2023). Här beskrivs den tongivande poeten som en rastlös resenär – från barndomens Prag till livets slutstation Montreux via bland annat München, Rom, Venedig, Moskva och Paris. För att inte tala om längre vistelser hos konstnären och författaren Ernst Norlind och dennes hustru Hanna Larsdotter på skånska Borgeby slott, där han bland annat också kom i kontakt med, och tog djupa intryck av, Ellen Key och hennes mångsidiga verksamheter.
Decker läser Rilkes metafysiskt inriktade diktning som omedelbara reaktioner på samtidens många kriser. Förutom första världskriget bevittnade diktaren Novemberrevolutionen i München 1918 på nära håll, liksom den följande och mycket kortvariga Bayerska rådsrepublikens fall och mordet på ministerpresidenten Kurt Eisner. Under de sistnämnda händelserna satt Rilke och den vittberesta intellektuella litteraten, psykoanalytikern och vid tiden Europas mest upphöjda musa Lou Andreas Salomé – en av hans många kvinnor vid sidan av ”icke-förhållandet” med hustrun Clara – instängda i det politiskt oroliga och av konstanta gatustrider drabbade staden. (Detta skildras för övrigt i Steve Sem-Sandbergs finstämda roman Allt förgängligt är bara en bild från 1999.)
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Till Deckers rotlöse kringvandrare kan vi lägga ”det högkänsliga ekolodet”, och den rädslans eller ångestens diktare som titeln på den tyske litteraturprofessorn och författaren Manfred Kochs tidigare i år utgivna biografi Dichter der Angst (2025) lyder. Det är väl de många dödsmotiven i poetens diktning som föranlett epitetet, möjligen i kombination med det faktum att Rilke inte bara led av skrivkramper, utan alltmer också av den ovanliga form av leukemi som han blev diagnosticerad med först strax före sin död vid blott 51 års ålder.
Därtill hade han en ytterst neurotisk relation till sin mor, som efter den äldre systerns tidiga bortgång lät Rainer (egentligen René) ikläda sig den avlidnas roll, också bokstavligt – berömda är fotografierna på den långhårige lille pojken Rilke iklädd klänning. Här finns måhända också en nyckel till diktarens konstanta vacklande mellan närhet och distans i förhållandena med kvinnorna.
Risken med att skriva författarbiografier – eller konstnärsbiografier överlag – är att just ansamlingen av biografiska fakta och mängden händelser i den porträttterades liv riskerar att få en överdimensionerad roll i tolkningen av den konstnärliga produktionen. Inget konstverk har förvisso skapats i ett vakuum – även Rilkes lyrik tar i högsta grad avstamp i det konkreta och sinnliga – men för den skull är det inte tillrådligt, eller ens möjligt, att kalkera ett stort diktarskap enkom på upphovspersonernas levda liv. Det vore att förminska de rymder som ryms i mästarnas inre rum.
Ta bara Rilkes mest framstående två verk, de sena diktsamlingarna Duinoelegier och Sonetterna till Orfeus. Hur omvandla dessa transcendenta bilder av världen och det hinsides, alla dessa versraders outgrundlighet, till något alldagligt och trivialt? Här befinner vi oss snarare i ett undanglidande ordlandskap, i en vidsträckt, suggestiv och märkligt lockande gränstrakt mellan det fasta och det förflyktigande.
Nog för att Rilkes långa och drömska tillvaro hos prinsessan och mecenaten Marie von Thurn und Taxis på Duinoslottet vid den overkligt vackra Triestebukten – här påbörjades ovan nämnda Duinoelegier innan pennan tystnade i närmare tolv år – måste ha påverkat honom rent litterärt. Så också i den medeltida borgen Château de Muzot i Schweiz, där han 1922 både fullbordade elegierna och som i trans skrev diktsviten Sonetterna till Orfeus på två veckor. Men de framdiktade bilderna utgjorde framför allt inre syner av människolivets ting och symboler, i någon sorts förborgad förbindelse med den klassiska lyriken från gångna sekel.
Någon som under innevarande Rilke-år visat prov på en särskilt fin balansgång mellan liv och verk, mellan erfarenheterna och visionerna, är den här artikelns tredje och kanske mest övertygande biograf Sandra Richter. Med sin Rainer Maria Rilke oder Das offene Leben (2025) erbjuder hon läsaren en rikhaltig bild av såväl diktarens som privatpersonens komplexa natur, av den fria och världsvana andens pendelrörelser mellan det stundliga kringflackandet och perioderna av lyxtillvaro hos för honom livsavgörande patriciska beskyddare.
Richter utmanar också den gängse bilden av Rilke som en ångestladdad esoteriker med bipolära tendenser (vilket han enligt Lou Andreas Salomé tveklöst också var), och tecknar i stället bilden av en betydligt robustare och alertare figur som visste precis vem han var och vad han ville, också med en självironisk glimt i ögat.
Särskilt intressant är det att iaktta hur Rilkes poetiska mellanperiod under 1900-talets första decennium utformades, då han en tid i Paris var privatsekreterare och i förlängningen lärjunge till den store skulptören Auguste Rodin. Dennes ledord lydde ”Ting”, där det gällde att med skärpt och koncentrerad blick upptäcka och tränga in i de enskilda föremålens själva essens. Rilke överförde denna närmast fenomenologiska metod till sin så kallade tingdiktning, som särskilt framträder i de två delarna av Neue Gedichte (1907-08), där välkända poem som ”Pantern”, ”Karusellen” och ”Ängeln” ingår. Likt en bildkonstnär vandrar diktaren här runt i en värld vars sinnliga rikedom utgör själva arbetsmaterialet. Tingen skulle han sedermera ta med upp till Duino- och Orfeus-cyklernas orakelmässiga himlar.
Den som med sin diktning samlar upp ”signaler från världsrymden” och själv ikläder sig Orfeus dräkt för att medla mellan underjorden och vår egen värld, får allt finna sig i att för oöverskådlig tid tolkas, analyseras och avkodas på de mest olikartade vis. Richter är lika intresserad av Rilkes receptionshistoria som av hans liv, och med lika doser stilistisk skärpa och intellektuell spänst resonerar hon om den påverkan som poeten haft på sin samtid och eftervärld.
Någon som var särskilt upptagen av Rilkes ordkonst var Martin Heidegger, som betraktade honom som en ”seende diktare” som frigör sina ”bildmässiga begrepp” från verserna och inordnar dem i sin ”ontologiska idéhimmel”. Rilke som en ”heideggersk” poet? Ja, interpretationerna är som sagt många och mångskiftande, och den kontroversielle filosofen är åtminstone något på spåren när han beskriver Rilkes ”världsinteriör” (Weltinnenraum) som platsen där en ”ren relation” mellan tingen, djuren och människorna möjliggörs.
En diametralt motsatt hållning finner vi hos Heideggers yrkesrival Theodor Adorno, som i hårda ordalag beskrivit Rilkes diktargärning som ”protofascistisk”. När anklagelserna sedan tilltar och poeten liknas vid en ”dunkel Guds sångare” som ”propagerar för en amoralisk konstreligion” och diktar ”brunaktig kitsch för ett kulturellt okunnigt konsumtionssamhälle”, finns det slutligen all anledning att höja på ögonbrynen.
Vad de båda polära och något överspända berömdheterna emellertid missar, men som Richter klokt påminner läsaren om, är att Rilke förstås varken var den filosofiska harmonins diktare eller det ondas språkrör, utan tvärtom hade förmågan att se ”det vackra i det fula och det fula i det vackra”. Och hur långt räckte inte det!
- Klicka här för att läsa fler texter av Martin Lagerholm
- Hör en intervju med Sandra Richter om Rilke