Rebecka Kärde presenterar Käte Hamburger, som 1934 flydde undan nazisterna till Sverige och Göteborg, bodde här i 22 år, blev svensk medborgare och skrev några av sina viktigaste böcker här. Av antisemitiska skäl fick hon aldrig någon universitetstjänst i Sverige och är nu närmast bortglömd. I Tyskland däremot finns idag vid sexton av de främsta universiteten ett forskningscenter som bär hennes namn.
Förbisedda tyskspråkiga kvinnliga författare är rubriken för den här essäserien. Vad innebär det att vara förbisedd? Att en knappt utgiven och recenserad författare som Gutti Alsen, som jag skrev om senast, uppfyller kriterierna är rimligen odiskutabelt. Men Käte Hamburger?
Die Logik der Dichtung (1957), hennes mest berömda verk, där hon presenterar en teori om de strukturella skillnaderna mellan fiktionens språk och vardagsspråket, läses fortfarande på kurser i narratologi. 2015 kom en omfattande antologi på De Gruyter om hennes verk. Och ett transdisciplinärt forskningscenter som bär Hamburgers namn är sedan 2007 representerat vid sexton av de främsta tyska universiteten.
Så sett är Hamburger långt ifrån bortglömd. Man kan dock angripa saken från en annan vinkel. Och fråga: hur många svenska läsare vet idag att Käte Hamburger levde över 20 år i Göteborg? Att hon som judisk flykting blev svensk medborgare, författade monografier om Tolstoj, Rilke, Thomas Mann med flera på svenska, var återkommande skribent i svenska tidningar och tidskrifter? Det var i Göteborg hon skrev Die Logik der Dichtung, fast inte i samband med tjänstgöring vid universitetet. Någon anställning fick hon aldrig. Trots att hon disputerade redan 1922 försörjde hon sig under exilåren på att ge läxhjälp och privatlektioner i tyska.
När man söker på Käte Hamburger i KB:s tidskriftsarkiv får man ett intryck av en förslagen människa som hankar sig fram. Den första träffen är en annons från 1 augusti 1936, då dr. Käte Hamburger önskar hyra ett rum i Vasastaden. Några år senare börjar hon föreläsa för intresseföreningar och kvinnliga läsesällskap om romantiken och om Rilkes svenska erfarenheter.
Från 1940 och framåt publicerar hon tjugotalet artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som då leddes av antinazisten Torgny Segerstedt. Vid ett par tillfällen medverkar hon i DN och BLM, samt något oftare i Svenska Dagbladet, bland annat med en understreckare om Pär Lagerkvist. De nämnda monografierna publiceras på Bonniers och Natur och Kultur och recenseras i flera av de stora tidningarna. Kritiken är genomgående uppskattande. Även om Fredrik Böök i sin recension av ”Tolstoj: biografi och analys” har synpunkter på Hamburgers syntax: ”[Boken] är skriven på svenska, men tydligen är den tänkt på tyska”. (SvD, 5 oktober 1945)
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hamburgers bidrag till svenskt kulturliv har inte lämnat många spår. Så fort hon lämnar landet försvinner hon ur arkiven. Den enda gången hennes person uppmärksammas i svensk press är i form av en kort intervju av Barbro Eberan (DN, 9 november 1989), med anledning av att den då 93-åriga författaren tilldelats ett minnespris till Schillers ära.
I artikeln berättas att Hamburger var aktuell för en tjänst på Stockholms universitet 1954. Men det blockerades av professor Axel Lindqvist i Göteborg, som avrådde sina kollegor från att låta ”två av samma ras” undervisa i tysk litteratur – i Stockholm fanns nämligen redan en judisk professor, Walter Berendsohn. Ändå, hävdas det i artikeln, känner Hamburger bara tacksamhet gentemot Sverige, ”för att hon där fann en fristad och även kunde ta sin mor med sig”. Och för att åren som tysklärare på låg nivå inspirerade till Die Logik der Dichtung, ett verk som i högsta grad utgår från språkets grammatiska fundamenta.
Käte Hamburger föddes i en judisk bankirfamilj i Hamburg 1896. Som ung studerade hon litteraturvetenskap och filosofi i Berlin och München. Efter att ha lagt fram en avhandling om Schiller arbetade hon – på grund av svårigheten att som kvinna och judinna etablera sig i Weimartysklands universitetsvärld – som lärare och bokhandlare.
1934, året efter nazisternas maktövertagande, flyttade Hamburger till Dijon, innan hon på inrådan av en svensk väninna slog sig ner i Göteborg, där hon alltså blev kvar till mitten av 50-talet. De sista decennierna tillbringades huvudsakligen i Stuttgart. Inte heller här fick Hamburger en professur, trots att hon undervisade vid stadens universitet fram till pensionen och vid det laget hade nått världsrykte som litteraturteoretiker. Hon dog 1992, 96 år gammal.
I sina artiklar i svensk press uppträder Hamburger som en bildningsmänniska av klassiskt snitt. Ofta agerar hon korrespondent från den tyska utgivningen. Ett stort antal artiklar ägnas åt Thomas Mann. Utöver en mängd texter om dennes Josefsvit recenserar hon 1940 den nyss utkomna Lotte in Weimar, och ger en redogörelse för Manns Goethebild.
Hamburger och Mann hade brevväxlat sedan 30-talet. Eftersom den senares förlag Bermann-Fischer hade sitt säte i Stockholm under kriget fanns dessutom en gemensam Sverigekoppling. När Hamburger skickar honom sin monografi om Josefromanerna får hon lovord tillbaka. I den store författarens dagböcker låter det dock annorlunda: där beskrivs den som ”lite tråkig”.
Vid några tillfällen avviker skribenten Hamburger från giganterna till förmån för allmänna estetiska reflektioner. I en artikel rubriksatt ”Den vita dukens problem” (GHT, 6 augusti 1942) försöker hon frilägga filmmediets specifika villkor genom att jämföra det med dramat och romanen. Två år tidigare, 10 juli 1940, gör hon i samma tidning en idéhistorisk genomgång av orden ”mänsklighet” och ”humanitet”.
Hamburgers upptagenhet vid begreppen går tillbaka till åtminstone början av 30-talet. Innan hon tvingades lämna Tyskland skissade hon på ett större vetenskapligt arbete med titeln Humanität und Existenz, som skulle behandla ”strukturskillnader i föreställningar om humanitet från upplysningen till romantiken”. På grund av flykten genomfördes aldrig projektet. Först på 50-talet kunde Hamburger återvända till akademin, och med Die Logik der Dichtung uppnå motsvarande docenttitel.
Skillnaden i uttryck och ambition mellan detta senare arbete och de tidiga är vid första anblick stor. Många Hamburger-tolkare har talat om ett intellektuellt brott i form av en sorts rörelse från det patetiska till det cerebrala. Om Hamburger på 30-talet uppfattades som en existensfilosofisk lättviktare, mer populärvetenskaplig idéhistoriker än något annat, trädde hon i och med Die Logik der Dichtung fram som en egensinnig berättarteoretiker i förstrukturalistisk anda. På senare år har forskningen dock betonat kontinuiteten i hennes verk.
Ett inflytelserikt exempel är Claudia Löschers avhandling från 2013, Denksystem. Logik und Dichtung bei Käte Hamburger. Här görs ett lyckat försök att blottlägga de grundföreställningar som format Hamburgers tänkande, inklusive de nyckelbegrepp vars för Hamburger uppenbara konnotationer förflyktigats med tidens gång.
Vilka är då dessa föreställningar? En fråga som sysselsätter Hamburger livet ut rör det hon i en tidig text om Thomas Mann beskriver som människans oförmåga att ”objektivera sitt själv i adekvata symboler”. Hon utgår här från Karl Jaspers antagande att subjekt-objekt-relationen bildar det mänskliga medvetandets grundstruktur.
Vi uppfattar oss själva som subjekt riktade mot objekt. Det betyder inte bara att vi erfar andra människor som stängda och väsensskilda från oss. Utan också att vi, i det vi försöker få syn på oss själva som subjekt, är dömda att misslyckas. När en människa säger: ”jag är mitt medvetandes subjekt”, träder ju vederbörande i samma ögonblick ut ur detta jag och förtingligar det, betraktar det utifrån.
Det som gör jaget till ett jag verkar på så vis hela tiden dra sig undan. För den unga Hamburger är detta existensens urproblem. I Thomas Manns romaner ser hon försök att bespråkliga, och därigenom överskrida denna människans klyvnad.
Die Logik der Dichtung bygger vidare på samma föreställning. Här försöker Hamburger som sagt få syn på hur det litterära språket funktionellt sett skiljer sig från språket som det används på livet övriga områden. De kommunikativa och performativa aspekterna läggs åt sidan. I centrum står i stället språket som utsagosystem.
Förhållandet mellan språk och verklighet kännetecknas av att ett (verkligt, mänskligt) utsagosubjekt uttalar sig om ett (kanske verkligt, kanske hopfantiserat) utsagoobjekt, och därmed producerar det som Hamburger kallar för en verklighetsutsaga. Det strukturerande och avgörande elementet i denna relation är subjektet. Det står som garant för att utsagan inte är fiktion; en lögn, möjligen, men inte fiktion. Detta innebär att det nämnda urproblemet ytterst sett är ett språkligt sådant, eller åtminstone har en djupgående språklig förankring.
Fiktionen, det litterära språket – die Dichtung – fungerar däremot annorlunda än vardagsspråket. Här uppstår enligt Hamburger en språkligt självständig tredje position, bortom verklighetutsagans polariteter. Fiktionens språk kräver nämligen inget utsagosubjekt. Författaren talar ju inte i egenskap av ”sig själv”: ”han berättar inte om personer och saker, han berättar personer och saker”. Och när dessa personer befrias från vardagsspråkets objektivering framstår de inte längre som stumma och hermetiska, utan som en uppsättning jag, jämbördiga vårt eget, med levande inre världar.
Läsaren kliver därmed ut ur sin egen subjektivitet och in i någon annans. Bara så kan den annars teoretiska kunskapen om andra människors likhet med oss själva bli till praktisk-estetisk erfarenhet. Ur det perspektivet har fiktionen en unik, ”humanitetsfrämjande” förmåga, som inte exempelvis bildkonsten härbärgerar.
Detta gäller dock bara litteratur som berättas i tredje person. Romaner i jagform skopas ut ur Hamburgers fiktionsteori, liksom hela den klassiska lyriken. Att det talande jaget i dessa fall är ”fiktivt” spelar ingen roll. Likväl är det ett jag, varmed verklighetsutsagans struktur fixeras och den läkande potentialen går förlorad. Kvarstår gör ju den ursprungliga förbannelsen: subjekt-objekt-relationen.
Hamburgers fiktionsteori har mött en rad invändningar, för många att redogöra för här. Men om dess originalitet är de flesta överens. Också på svenska litteraturvetare som Lars-Åke Skalin har hennes tankar haft ett visst inflytande. Det gör det kanske ännu märkligare att minnet av Hamburger är så suddigt, i det land där hon ändå levde i två avgörande, av allt att döma prövande decennier. Var är symposierna, antologierna, plaketterna?
Och framför allt, eftersom hon i det alltjämt antisemitiska efterkrigs-Sverige aldrig fick en egen – hur vore det med en professur i Käte Hamburgers namn?
- Denna essäserie om förbisedda tyskspråkiga kvinnliga författare har gjorts möjlig genom bidrag från Svenska Akademien. Övriga artiklar i serien nås här nedan.
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om Gutti Alsen
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Adelheid Duvanel
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Veza Canetti