Jean Cau arbetade efter kriget som sekreterare åt Sartre, var författare, belönades med Prix Goncourt för sin roman La Pitié de Dieu och spelade en framträdande och högljudd roll i kulturlivet, men glömdes efter sin död snabbt bort. Om Cau, som bröt med Sartre och senare gled allt längre högerut, kom i fjol biografin Cau – l´indocile (Cau – den ostyrige).
Den sydfranske författaren Jean Cau (1925-93) hör till den kategori av kulturpersonligheter, som under sin levnad spelar en framträdande och högljudd roll, men som sedan snabbt glöms bort. I vissa fall kan förstås en sådan postum glömska bero på att personen inte har lämnat något originellt bidrag efter sig, som eftervärlden kan begrunda. I andra fall kanske man helt enkelt varit oförmögen att ta till sig personens texter.
I Caus fall är det svårt att fastställa vad glömskan beror på. Hos Sartrekännarna ringer helt säkert en klocka när Cau omnämns eftersom han arbetade som Sartres sekreterare efter kriget. Men Caus romaner – inklusive den Goncourtpris-belönade La Pitié de Dieu – är numera okända utanför experternas krets. Den första biografin över Cau utkom först i fjol. Det var två unga skribenter som tog sig an den delikata uppgiften, reklammannen Ludovic Marino och frilansaren Louis Michaud, födda 1995 och 1996.
På en klar och varsamt utsmyckad prosa, vars rötter dock inte bottnar i det franska språkets djupaste källsprång, skildras Caus uppväxt under modesta förhållanden i byn Bram vid foten av Pyrenéerna. Pappan var bonde och närde, enligt Cau själv, ett hat mot alla former av överhet. Om mamman får läsaren inte veta så mycket mer än att hon var hemmafru. Familjen hade katalansk bakgrund och hyste socialistiska sympatier. Gilberte Roca, den kommunistiska motståndskvinnan som efter andra världskriget valdes in som en av de första kvinnorna i Nationalförsamlingen, var en faster till Cau.
Tanken var att Jean skulle gå i sin pappas fotspår, men pojken hade läshuvud och en folkskollärare såg till att han fick läsa vidare på högstadiet i närbelägna Carcassonne. Där stiftade Cau bekantskap med den omtalade filosofen Julien Benda. Cau hjälpte Benda med att frakta känsliga papper under den tyska ockupationen. Det blev det första i raden av slumpartade möten med betydelsefulla kulturpersonligheter i Caus liv.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Efter kriget beviljades han ett stipendium till det prestigefulla Henri IV-gymnasiet i Paris, men väl där gäckade Cau än en gång sina föräldrars förväntningar. Drabbad av författarfeber avföll han från den utstakade lärarbanan och började som 20-åring att skriva i dagspressen. 1947 svarade han på en annons från Sartre som sökte en sekreterare. Så kom det sig att han snubblade in i den existentialistiska strömvirveln i efterkrigstidens Saint-Germain.
Cau kom att medverka i Sartres nystartade tidskrift Les Temps modernes och i likhet med de flesta av existentialisterna stod den stilige ynglingen långt ut på vänsterkanten. Han gjorde sig ett namn genom att på kultursidorna penna ner giftiga personangrepp på konstnärer och författare som avfallit från vänsterns idéer. Själv undvek Cau att ta ett vanligt arbete för att, i likhet med många andra vänsterintellektuella, undvika kroppsarbete. Under 50-talet skrev han i rask takt en rad diktsamlingar, romaner och teaterpjäser. Det produktiva decenniet mynnade ut i romanen La Pitié de Dieu, som alltså belönades med Goncourtpriset 1961.
Romanen handlar om en grupp morddömda fångar som hamnat i samma fängelsecell, där de samtalar om sina liv och brotten de begått. Det är en medelmåttig pastisch på Sartres tidiga verk med ett stänk av Koestler, präglad av falsk djupsinnighet och skriven utan stöd i den egna erfarenheten. Biograferna Marino och Michaud gör ingen närmare analys av detta verk, som blev Caus trampolin mot berömmelse i den parisiska kulturelitens ankdamm.
När La Pitié de Dieu utkom hade Cau redan brutit med Sartre, men roffade skamlöst åt sig från sin gamle lärares verk, vilket biograferna inte tillräckligt betonar. Under Algerietkriget förhöll sig Cau ambivalent till Algeriets självständighet, gled successivt högerut och blev persona non grata i sina forna kretsar. Mot slutet av 60-talet, när metamorfosen var fullbordad, framstod han som en högerintellektuell med fascistoida impulser. Själv framställde han sig dock som politiskt obunden i förhållande till såväl borgerliga som republikanska värderingar.
Cau gifte sig inte och fick inga barn. I biografin framställs Cau som en kvinnokarl med otaliga flyktiga förbindelser. Han lär ha haft en kort romans med Marlene Dietrich och var även älskare till författaren Patrick Modianos mor, skådespelerskan Louisa Colpeyn. För övrigt bidrog Cau till att Modianos debutroman La Place d’Étoile publicerades på Gallimard. Hans förord till Modianos roman är, så vitt jag vet, den enda texten som översatts till svenska.
Så här långt in i biografin infinner sig en tomhetskänsla hos mig som läsare. Boken är förvisso välskriven och genomarbetad, författarna visar ofta prov på precision och överblick, i synnerhet i de kontextualiserande passagerna. Dessutom förgylls framställningen av välplacerade ordstäv och rustika adjektiv som oförtjänt har fallit ur språket. Ändå stimulerar inte boken läsarens psykologiska nyfikenhet. Den korta texten (blott 300 sidor för ett händelserikt liv) består merendels av ett uppradande av information; framställningen påminner om en Powerpointpresentation på en A-kurs i informationsvetenskap. Måhända beror detta på att Marino och Michaud (som båda kommer från företagsvärlden och saknar litteraturvetenskaplig skolning) inte har använt sig av primärkällor på ett systematiskt vis. Blott sporadiskt citeras ur brev eller intervjuer med efterlevande.
Men tomhetskänslan i boken vägs ändå upp av något svårfångat i Caus personlighet, vilket förmedlas i boken. I sin något juvenila beundran har Marino och Michaud tecknat ett idealiserande porträtt som rimmar med den image Cau själv försökte skapa, nämligen hjältesagan om den intellektuelle rebellen (undertiteln L’indocile betyder ungefär ”Den ostyrige”) som går sin egen väg och inte böjer sig för auktoriteter, ja inte ens för Sartre.
En sådan framställning saknar inte verklighetsunderlag. Cau var sannerligen en modig person; genom sin vilda rättframhet förmedlade han en känsla av frihet. Vid flera tillfällen i sitt liv tog han stora risker, exempelvis när han gömde Bendas papper för tyskarna och när han i tidningarna raljerade över OAS, den högerextrema terrororganisation som utförde attentat under Algerietkriget.
Men det saknas psykologiskt djup i texten. Biograferna kunde ha undersökt hur Cau kände inför att han aldrig bildade familj samtidigt som han, under den senare hälften av sitt liv, profilerade sig som en förbittrad konservativ intellektuell som indignerade sig över det moraliska förfallet i Frankrike. Man saknar även en analys av högervridningen mot bakgrund av hans socialistiskt präglade uppväxt. Biograferna framställer honom som befriad från olösta konflikter från barndomen, och därför blir det svårt att komma Cau in på livet, lite som i de gamla heroiserande biografierna över sovjetiska statsmän och preussiska generaler som betingar allt lägre priser på antikvariaten.
Inte ens relationen till Sartre blir föremål för en närmare undersökning. (Själv ägnade Cau ett tjugotal sidor åt Sartre i sin självbiografi från 1985.) Man får intrycket att Michaud och Marino undviker att ställa svåra men självklara frågor rörande Caus liv, eftersom de själva tycks ha behov att idealisera honom.
På sin ålderdom samlade Cau på konst i hemmet på Rue Jacob på vänstra stranden. Fram till sin död i början av 90-talet fortsatte han att i bok efter bok teckna en bild av Västvärldens dekadens, och öste sitt förakt över samtidens institutioner och sina landsmäns kryperi inför akademi och universitet, samtidigt som han förgäves kämpade för att bli invald i Franska Akademien, belägen ett stenkast från hans bostad. Hans texter från denna tid utgör mestadels ett kollage av reaktionära idéer, med obehagliga ekon från Barrès och Maurras.
Denna brist på originalitet, som oaktat hans mod följer skriftställaren Cau likt en skugga, visar sig i hans tröttsamma jeremiader över amerikaniseringen och Frankrikes förlorade status som världsmakt. I en sista slutspurt på ett kanske alltför produktivt författarskap fick Cau håg för hedendomen, vilket inte är helt ovanligt bland författare som står långt ut på högerkanten.
Caus benägenhet att genom uppseendeväckande utspel i massmedia väcka intresse för sin person avtog inte med åren. 1977 skapade han rubriker genom att ifrågasätta kvinnors rätt att arbeta som advokater. Under de sista åren fortsatte han att teckna sarkastiska porträtt av celebriteter i sina böcker, vilket ökade försäljningssiffrorna något. Men trots den musikaliska prosan och hans sinne för dramaturgi, och trots de fräcka åsikter som vädrades, svek läsarna allteftersom tiden gick.
De båda biograferna anser att Caus självbiografi Croquis de mémoire (ung. Minnesteckning) är hans mest läsvärda bok. Som sociologiskt dokument ger den fina inblickar i franskt kulturliv, och förmodligen är det just som ett sociologiskt fenomen, snarare än som författare, som Cau kan väcka eftervärldens intresse.
Det blev hans öde att för egen del fullborda den resa som är inskriven i det konstnärliga Frankrikes omedvetna, och som en rad betydelsefulla 1800-talsromaner handlar om, där ynglingen från landsorten beger sig till Paris med litterära ambitioner och några få sous på fickan. Men till skillnad från många av Balzacs och Flauberts hjältar, utmynnade Caus resa i triumf. Ära och rikedom föll på den modige och något uppblåste bondsonen från det lavendeldoftande Aude, som i sina texter efterlämnade ett beaktansvärt spår av sin flyktiga passage på jorden.
- Klicka här för att läsa Robert Azar om Théodore Fraenkel och om en omärklig persons märkliga liv