Théodore Fraenkel 
En omärklig mans märkliga liv

Det märkliga livsödet hos en numera ganska omärklig medlem bland franska surrealister och dadaister, med ännu idag namnkunniga medlemmar som till exempel André Breton, Tristan Tzara och Jacques Vaché, står i centrum i en historisk roman, Théodore Fraenkel, un éclair dans la nuit, som i år belönats med Prix d’Académie française 

En sammanfattning av en människas livsresa ger sällan några upplysningar om djupskikten i hennes personlighet. Men man kan redan ur en resumé över Théodore Fraenkels liv utläsa, att det varit ovanligt händelserikt och dramatiskt. Av judisk börd – familjen hade nyligen invandrat från Odessa – föddes han i Paris 1896. Som gymnasist på Lycée Chaptal träffade han André Breton, surrealismens grundare, och de blev goda vänner. Efter studentexamen började de att läsa medicin och blev, födda som de var samma år, inkallade samtidigt. I Nantes, där de befann sig för en kortare fortbildning, mötte de Jacques Vaché, särlingen som längre fram, efter sin mytomspunna död, skulle bli en av surrealisternas poetiska hjältar. Fraenkel sändes som sjukvårdare till västfronten och blev under en period, i början av ryska revolutionen, även skickad på ett militärt sjukvårdsuppdrag till just Odessa. Före sin 25-årsdag hade han alltså hunnit uppleva både första världskriget och Oktoberrevolutionen.

Han hade också deltagit under dadaismens och den begynnande surrealismens första år. Breton omnämnde honom kärleksfullt i Surrealismens manifest. Emellertid bröt denne med nästan alla sina ungdomsvänner, också med Fraenkel, något som torde ha framkallats av att vännen inte stämde in i Bretons hätska anklagelser mot dadaisten Tristan Tzara, som tillhörde kretsen.

Parallellt med sitt liv i Pariserbohemen etablerade han sig som läkare. Han öppnade en mottagning i sitt hem på avenue Junot på Montmartre. Under 30-talet begav han sig till Spanien för att kämpa mot Franco och deltog bland annat i slaget om Mallorca. Så kom andra världskriget och ockupationen, och som jude måste Fraenkel fly landet. Det blev en strapatsrik resa över Pyrenéerna till Alger. Efter befrielsen återvände han till Paris, men hade inte fått nog av stridigheterna. Kriget fortsatte på östfronten och Fraenkel begav sig dit som frivillig och blev befäl i den sällsamma Normandie-Niémenskvadronen. Under vistelsen i Sovjet fick han även tillfälle att återse Odessa, vars judiska befolkning nästan helt och hållet hade mördats under kriget. Under 50-talet verkade han som läkare i Paris och blev, under Algerietkriget, en av undertecknarna av de 121:s manifest.

Något om hans två äktenskap bör nämnas. Hans hustrur kom båda från familjer som blivit smått legendariska. Det första äktenskapet var med skådespelerskan Bianca Maklès, en av fyra systar i en judisk-rumänsk familj, där alla syskon äktade betydande kulturpersonligheter; exempelvis gifte sig systern Sylvie, också hon skådespelerska, först med Georges Bataille och därefter med Jacques Lacan. Bianca dog senare under mystiska omständigheter i södra Frankrike 1931. Två år senare blev Ghita Luchaire hans andra fru. Hon var dotter till den betydande författaren Julien Luchaire och syster till Jean Luchaire – som samarbetade så mycket med tyskarna att han arkebuserades efter kriget. Inget av äktenskapen tycks ha blivit vare sig särskilt konventionellt eller särskilt lyckligt.

Fraenkel, som avled i Paris 1964, bevittnade alltså på nära håll flera av de viktigaste tilldragelserna under 1900-talets första hälft och stod i förbindelse med åtskilliga av de mest betydelsefulla författarna och konstnärerna i sin samtids Frankrike. Men minns han alls idag är det väl huvudsakligen som en av Bretons ungdomsvänner. En förklaring till denna glömska är väl att han, även om han skrev några artiklar av bestående värde, aldrig skapade något stort konstverk. Strax efter kriget publicerade han i de Beauvoirs och Sartres tidskrift Les Temps Modernes en skildring av sin flykt över Spanien, men valde att trycka den anonymt, liksom det för övrigt var hans vilja att bli begraven i en massgrav, utan ceremonier. Någon gång händer det att en av hans aforismer, ursprungligen tryckt i en surrealistisk tidskrift, blir citerad: ”Bretons hjärta sitter i Aragons bröst.”

I början av året utkom en vacker bok, belönad med Franska Akademiens Prix D’Académie, som delvis råder bot på denna glömska. Dess undertitel lyder: un éclair dans la nuit – en blixt i natten – och den är skriven av Gérard Guégan, född 1940 och författare av ett trettiotal volymer. Jag trodde först att det rörde sig om en renodlad biografi över Fraenkel, eller möjligtvis en essä, men boken är skriven i en annan genre, en som väcker många frågor: den historiska romanen.

Guégan rör sig utanför det klichéartade utan att trassla in sig i invecklade formuleringar, och han behärskar den svåra konsten att genom en relativt sparsmakad dialog gjuta nytt liv i förflutna dramer. Genom Fraenkels spännande liv skildrar han en bit av det förra seklets historia. Det går omöjligen att bekräfta att replikerna verkligen har blivit fällda just så som Guégan tänker sig dem, och hans företag framstår som så mycket mera djärvt som flera av personerna, vilka han låter komma till tals i romanen, har kommit att kultförklaras. Men boken är levande och läsvärd. Med sitt sinne för detaljen skapar Guégan ett spelrum åt läsarens fantasi. Genom att man exempelvis får veta att ett visst telegram aldrig nådde sin mottagare, eller att tidningskioskerna i Barcelona tvingades hålla nattöppet under inbördeskriget, får man en känsla för epokens skönhet och sorg. Angående Fraenkels flykt från ockupationens Frankrike, skriver han:

”När Fraenkel den 28 november gick ombord på ett lastfartyg med Casablanca som destination, visste han då att Ghita, den 26:e samma månad, hade sett till att deras äktenskap blev upplöst i Paris?
Kände han till vad hon höll på att göra?
Hm, svårt att säga…
Onekligen har man bara rykten att gå på när det gäller Ghitas liv.
I det avseendet finns en anekdot som förtjänar att återges.
En oktoberkväll 1943 gick Michael Fraenkel [Théodores bror], förvarnad av en av sina grannar om att polisen i Paris sjuttonde arrondissement förberedde en razzia i kvarteret senare under kvällen, till Avenue Junot med sin son Jacques för att anförtro honom åt Ghita, dennes [ingifta] faster. Under förevändning att hon var bjuden på teater under kvällen vägrade hon att ta hand om Jacques. Hon skall väl ändå inte offra en sådan inbjudan på grund av någonting som, till sist, bara kommer att visa sig vara falska rykten?
Den kvällen gjorde polisen verkligen en razzia, men son och far klarade sig genom att gömma sig i en hantverkares ateljé.”

I ett hänseende når väl Guégan inte riktigt fram. Han förmedlar ingen förståelse för människan Fraenkel på en djuppsykologisk nivå. Man får knappt veta någonting om hans barndom eller om hans förhållande till sina föräldrar. Fraenkel förblir en skugga.

För ett par år sedan träffade jag brorsonen Jacques Fraenkel på ett av de gamla konstnärskaféerna i Montparnasse. Han såg sig om och sade: ”Förr i tiden var det fullt av poeter på detta kafé, men se, nu är det inga här längre.”

För den som drabbats av poeternas mer eller mindre försvunna Paris är Guégans bok  ingen besvikelse. Den tecknar ett magiskt, om än inte alltid helt djuplodande, porträtt av en bortglömd man som spelat en relativt betydelsefull roll i en numera svunnen epok av stadens historia.

• Klicka här för att läsa artikeln ”Hundra år sedan dadaismen lanserades” av Lena Kåreland