Alberto Moravia var den första italienska författare jag vågade mig på när jag skulle ta steget från kursboken Buongiorno Italia! till ren skönlitteratur.
Det visade sig vara ett bra val. Moravias språk är nämligen helt fritt från abstraktioner och tvetydigheter som annars kan ställa till problem för en nybörjare. Det är grammatikaliskt enkelt och klart till sin uppbyggnad, konkret och verklighetsförankrat vad gäller ordval. Fult, tycker en del högt utbildade italienare och jag gissar att de då menar torftigt och fattigt, i avsaknad av prunkande akademismer.
Men Moravias språk är definitivt inte fult. Hans stilmässiga enkelhet är inte ett fattigdomsbevis utan en konstnärlig tillgång, ett uttryck för hans vilja till realism, hans ambition att genom några få, väl valda detaljer och pennstreck fånga verkligheten i all dess myllrande och oöverskådliga rikedom och att göra det på ett sådant sätt att läsaren omedelbart ser framför sig det som skildras i texten, människor och situationer.
Att skriva enkelt, i den meningen, är i själva verket bland det svåraste som finns. Men den konsten behärskade Moravia som få andra författare, och kanske framträder det allra tydligast i hans noveller.
Om jag minns rätt var kortromanen Agostino (från 1945) den Moravia-bok jag först läste i original, och jag har vid det här laget slukat det mesta han skrivit. Högst sätter jag romanerna Gli indifferenti (i svensk översättning De likgiltiga), La romana (Romarinnan), La disubbidienza (Olydnaden), Il conformista (Anpasslingen), Il disprezzo (Föraktet), La Ciociara (Två kvinnor), La noia ( Ledan) och L’attenzione (Uppmärksamheten) samt, givetvis, hans Racconti romani, berättelser eller noveller som alla utspelar sig i Rom (klicka här för att komma till italienska bokhandeln).
Jag har också, som den Moravia-fan jag är, slukat Alain Elkanns Vita di Moravia (från 1990) som är en enda lång, redigerad, intervju med författaren och, skulle man kunna säga, en av honom själv auktoriserad ”självbiografi”.
Men nu finns ytterligare en bok om Moravia att tillgå, skriven av René de Ceccatty som var hans franske översättare från och med novellsamlingen La cosa (1983). Boken heter, kort och gott, Alberto Moravia och utkom tidigare i år på det franska förlaget Flammarion, i serien ”Grandes biographies”, stora biografier.
Det är en mycket grundlig bok, späckad med detaljer och drygt sexhundra sidor tjock, byggd i första hand på tryckta källor men också på samtal med berörda personer, däribland Moravia själv (fram till dennes död 1990). Boken avslutas med en lång mejlintervju med författaren Dacia Maraini som var Moravias andra stora kärlek i livet (om än inte hans lagvigda hustru) — efter Elsa Morante och före Carmen Llera.
Se Pasolini intervjua Moravia
Ceccatty berättar att det var Pier Paolo Pasolini som väckte hans intresse för Moravia. Pasolini och Moravia var från femtiotalets mitt (fram till Pasolinis tragiska död 1975) nära vänner och, trots inbördes olikheter framför allt vad gällde litterär inriktning, ett slags intellektuella parhästar, författare som engagerade sig i samma politiska frågor och dessutom gärna reste tillsammans, framför allt i Afrika.
Pasolini spelar också en framträdande roll i Ceccattys bok, och det gäller för övrigt även Elsa Morante och Dacia Maraini. Och de skildras inte bara som privatpersoner utan framför allt som författare och intellektuella, vilket gör att hela den litterära och intellektuella miljö som Moravia verkade i blir sällsamt levande.
Att Ceccatty är fransman och skriver ur ett franskt perspektiv märks framför allt på så sätt att han, för att göra Moravias position i Italien tydlig, väljer Sartre som jämförelseobjekt. Ceccatty ser uppenbara likheter mellan dessa storheter men också skillnader. Själv föredrar Ceccatty uppenbart Moravia framför Sartre, det är inget tvivel om den saken, och han spiller visst krut på att framhålla att Moravias debutroman Gli indifferenti från 1929 (utgiven på egen bekostnad, med pengar från pappan!) är genomsyrad av en existentialistisk livssyn långt innan Sartre gjorde existentialismen berömd över världen.
I mitt tycke är Ceccatty ibland så hatisk och orättvis i sin skildring av Sartre att han blir rent osaklig. Men infallsvinkeln är ändå intressant. Och ibland träffar han huvudet på spiken, som när han påpekar att både Sartre och Moravia, förutom alla sina tillfälliga erotiska erövringar, hade behov av en intellektuell och självständig kvinna vid sin sida, en kvinna som kunde bjuda motstånd mot deras egna manschauvinistiska och patriarkala ryggmärgsreflexer. Sartre hade hela livet sin flitiga Bäver, Simone de Beauvoir, och alla Moravias tre ”huvudkärlekar” var självständiga och kreativa personer, inte minst Elsa Morante som Moravia till och med ansåg vara den största litterära begåvningen av dem båda.
Sartre och Moravia var också bekanta med varandra, vänner skulle man kunna säga. Sartre och Beauvoir tillbringade varje år sitt sommarlov i Rom och passade då alltid på att träffa Moravia. Och om Sartre hade Les Temps Modernes som sitt journalistiska skötebarn under efterkrigstiden spelade tidskriften Nuovi Argumenti (grundad 1953) en liknande roll för Moravia.
Jag kan här inte ge en total redogörelse för innehållet i Ceccattys bok, bara peka på några viktiga punkter i Moravias liv: hans sjukdom och därav följande isolering i ungdomen, hans uppväxt i borgerlig familj med författare i släkten, släktskapet med bröderna Rosselli som 1937 mördades i Frankrike av franska högerextremister, troligen på uppdrag av italienska fascister, raslagarnas införande i Italien strax före andra världskriget och den skräck de skapade i judiska (och halvjudiska) familjer.
Men viktigast av allt var nog ändå Moravias och Morantes panikartade flykt från Rom efter tyskarnas invasion (Alberto hade en judisk far, Elsa en judisk mor!) och deras vistelse i Ciociaria-regionen, söder om huvudstaden, från september 1943 till sommaren 1944, bland fattiga bergsbönder. Det var första gången som Moravia på allvar, och under längre tid, konfronterades med människor ur en annan samhällsklass och det avsatte märkbara spår i hans produktion, framför allt i romanen La Ciociara (ordagrant: Kvinnan från Ciociaria).
Men också i Morantes författarskap, vilket senare visade sig exempelvis i hennes litterära storverk La Storia (Historien, 1974). Ceccatty presenterar också en möjlig, privat, förklaring till varför Pasolini, som även var nära vän till Morante, gjorde sin annars oförklarliga sågning av denna vidunderliga roman, men den pusselbiten lämnar jag åt läsaren att själv nosa upp.
Efter kriget slog Moravia igenom som författare, umgicks i mondäna och konstnärliga kretsar och knöt ännu fler kontakter i kulturlivet, inte minst inom filmen där Attilio och Bernardo Bertolucci, far och son, tillhörde den allra närmaste vänkretsen. Moravia var ju själv mycket filmintresserad, verksam som filmkritiker och det finns knappast någon annan italiensk författare som fått så många egna romaner filmade.
Genom sin sexuella besatthet blev han också efter kriget starkt kontroversiell, av Kurian uppsatt på listan över förbjudna böcker, ofta nämnd som tänkbar Nobelpristagare men ständigt förbigången.
Moravia blev med åren, genom umgänget med feministen Maraini och radikalen Pasolini, alltmer politiskt intresserad, aktiv i kampen mot kärnvapen och — rentav — invald Europaparlamentet som oberoende kandidat på kommunisternas lista. Men detta politiska engagemang rubbade inte hans inriktning som författare. Han fortsatte som skarpsynt iakttagare av människors beteenden men skrev aldrig ”engagerad litteratur” i Sartres mening.
Han hade, under Mussolinis regim, heller aldrig varit någon aktiv antifascist. Han avskräcktes tvärtom av sina kusiners, det vill säga bröderna Rossellis, engagemang och kan närmast beskrivas som en passiv antifascist, skrämd av vetskapen om sitt judiska påbrå och de risker det skulle kunna innebära för hans möjligheter att publicera sig.
Jag tvingar mig nu att sätta punkt, trots att Ceccattys bok vimlar av intressanta upplysningar som jag skulle vilja delge Dixikons läsare (inte minst om Elsa Morante som trots succén med La Storia är märkligt okänd här i Sverige!). Jag hänvisar i stället till källan och uttrycker samtidigt en önskan om att något svenskt förlag, som omväxling till all angloamerikansk kultur som sköljer över oss, skall låta översätta denna franska bok om en av Italiens största 1900-talsförfattare.
– Margareta Zetterström har skrivit om Moravias författarskap i boken Arma älskade Italien
– Klicka här för att läsa Margareta Zetterströms understreckare i SvD om Elsa Morante
– Klicka här för att läsa Ivo Holmqvists anmälan av en biografi på engelska om Elsa Morante