Dixikon

Vintersol, Bengt Johansson (bilden beskuren)

Efter många dagar av mörker och regndis känns det ovant att stå i köket och koka morgonte i sällskap av en stor och glänsande fullmåne på himlen i väster. Det är sex grader kallt utomhus, ingen snö på marken men rimfrostklädda gräsmattor och träd och en rejäl ishinna på alla vattenpussar.

Och, bäst av allt, inga störande moln som döljer solen för våra blickar när den väl hasat sig upp över trädtopparna. Visserligen står solen hela dagen så lågt att den sticker i ögonen och bländar där jag sitter framför datorn. Men den är samtidigt så efterlängtad att jag bara inte nänns dra ner persiennerna. Och jag borde, känner jag, egentligen släppa allt jag har för händer — översättning, artikelprojekt, böcker under läsning — och bara gå ut och insupa ljus, nu det äntligen blivit en reva i det totala mörkret.

För det är sannerligen tungt att leva i mörko lande. Hur man än försöker rycka upp sig och ta sig i kragen så kämpar man en ojämn kamp mot ljus- och mörkerstyrda sömnhormoner och signalsubstansnivåer. Och inte blir man piggare av nyheterna om att president Obama nu beslutat skicka ytterligare 30 000 soldater till kriget i Afghanistan, att schweizarna, obekymrade om toleransens och religionsfrihetens bud, röstat för minaretförbud och att begreppet ”White Christmas” i norra Italien i år fått en alldeles ny innebörd som inte har någonting alls med julesnö att göra utan i stället åsyftar en jul utan papperslösa invandrare, sådana som i Italien kallas ”clandestini” och som är ämne för den bok jag just nu håller på att översätta från italienska.

"Clandestini" utanför den italienska ön Lampedusa

Ja, listan över deprimerande nyheter skulle kunna göras hur lång som helst.

Desto viktigare då att också framhäva ljuspunkterna, för de finns trots allt där även om de ibland kan vara svåra att upptäcka. Jag tänker exempelvis på radioprogrammen Konflikt och Människor och tro, ja även Medierna ibland, som alla — på olika sätt — ser som sin uppgift att spräcka mainstreammediernas samförstånd i fråga om nyhetsvärdering och verkligen ta upp sådant som de stora, likriktade medierna antingen helt sopar under mattan eller ger en skev beskrivning av.

Jag tänker också på fenomenet Thage G. Peterson som åker land och rike runt och bedriver folkupplysning om Afghanistan. Ja, han är verkligen ett fenomen denne 76-årige socialdemokratiske f.d. toppolitiker som sedan några år tillbaka studerar religionsvetenskap vid Södertörns högskola och som inte kan förlika sig med att Sverige övergett sin tidigare neutralitetspolitik och sina stolta fredstraditioner.

När han i förra veckan besökte Uppsala beskrev han kriget i Afghanistan som ett orättfärdigt krig, ett krig som dessutom aldrig kan vinnas, eftersom afghanerna aldrig någonsin under sin historia tolererat att utländska makter invaderat deras land och rimligtvis inte kommer att göra det denna gång heller (se bara hur det gick för de sovjetiska trupperna!). Thage G. Peterson är för den skull inte någon verklighetsfrämmande radikalpacifist. Däremot anser han att det svenska försvaret skall vara, just det, ett försvar av Sverige och att svenska soldater självklart inte skall strida under Natobefäl och delta i tvivelaktiga operationer som inte ens är FN-ledda.

No Berlusconi Day

En annan ljusbärare är Roberto Saviano som fortfarande lever under dödshot, med ständigt livvaktsskydd, men som ändå vågar höja sin röst till rättens försvar. I en appell, publicerad i dagstidningen la Repubblica, riktar han sig nu direkt till den italienske premiärministern och ber denne att dra tillbaka en lag om förkortade rättsprocedurer (processo breve) som är skräddarsydd för att rädda skinnet på Berlusconi själv och andra högt placerade ”colletti bianchi” (ordagrant ”vita kragar”, ”manschettförbrytare” säger vi nog hellre på svenska). Denna appell har hittills undertecknats av 450 000 personer och är, kan man säga, ett led i förberedelserna för den ”No Berlusconi day” som äger rum i Rom den 5 december och som Åke Malm förhoppningsvis kommer att rapportera om här på Dixikon.

En annan oväntad ljusbärare är den portugisiske författaren och Nobelpristagaren José Saramago som nyligen skrivit en upprörd artikel (jag har själv läst den på den italienska tidskriftens MicroMegas hemsida) om den ekonomiska krisens härjningar i världen där de rika och mäktiga bara kapar åt sig ännu mer och de svaga och maktlösa offras på Mammons altare. ”

Jose Saramago

Arbetslösheten är ett brott mot mänskligheten”, skriver Saramago och bemöter själv läsarens eventuella invändningar genom att påpeka att detta inte alls är någon överdrift. Brott mot mänskligheten är nämligen inte bara folkmord, etnisk rensning, dödsläger, tortyr och liknande:

”Brott mot mänskligheten är också när de finansiella och ekonomiska makthavarna, i öppet eller tyst samförstånd med de olika regeringarna, kallblodigt handlar så att de skadar miljontals människor i hela världen, människor som därmed riskerar att mista allt de äger, sina hem och sina besparingar, efter det att de redan förlorat sin enda och många gånger magra inkomstkälla, d.v.s. sitt arbete.”

Att ”säga nej till arbetslösheten” är därför, hävdar Saramago, en etisk plikt och ett moraliskt imperativ.

Ja, tack och lov finns det människor som inte gett upp och som fortsätter att bekämpa mörkret utom och inom oss. Och sökte man sig till kyrkan på Första advent, fick man sig också där idel ljus till livs — samt löften och förhoppningar om fred. För vad är det den utlovade Messias skall göra när han kommer på sin åsna? Jo, förinta alla stridsvagnar och andra krigets vapen och förkunna fred för folken.

Så det gäller att hålla ut och kanske också själv försöka ge ett litet handtag i kampen mot krig, arbetslöshet, maktmissbruk, intolerans och andra mörksens yttringar i världen.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

______________

‣ Savianos appell: