Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När man följer utvecklingen i Italien frågar man sig ofta: finns det då ingen politisk opposition som kan stoppa nuvarande marsch mot avgrunden (och jag tänker då både på Berlusconi-regeringens ständiga attacker mot rättsstaten och demokratin, den akuta risken för ekonomisk härdsmälta och den organiserade brottslighetens växande inflytande)?
Jo, visst finns det kritiska och avvikande röster. Men de är inte representerade i parlamentet, där väl endast den tidigare Mani Pulite-åklagaren Antonio di Pietros parti, Italia dei Valori, kan sägas agera opposition i verklig mening.
De övriga partier som borde utgöra ett alternativ till den regerande högeralliansen ligger däremot så lågt att de förefaller avsomnade. Även vänsterns parlamentariker tillhör ju den privilegierade elit som i Italien går under namnet ”la casta”, vilket totalt fjärmat dem från verkligheten och fått dem att tappa sin ideologiska kompass.
Vad som finns är en oorganiserad, latent, opposition bland medborgarna, en opposition som — när läget skärps och det inträffar något extra upprörande — med hjälp av den numera nätbaserade djungeltelegrafen fyller torgen, organiserar jättelika demonstrationståg och på nolltid samlar tusentals namn under olika behjärtansvärda upprop.
Italiens misär är också ämne och inspirationskälla för många författare och journalister. Där finns inte bara Roberto Saviano utan en hel rad samhällskritiska skribenter som tar sig an det ena missförhållandet efter det andra och behandlar det, ibland i romanform, ibland som essäer eller reportage. Jag tänker på namn som Fabrizio Gatti, Marco Rovelli, Carlo Lucarelli, Saverio Lodato, Marco Travaglio, Peter Gomez och flera andra.
Till detta kommer dagstidningar som la Repubblica, l’Unità, il Manifesto och den nystartade il Fatto Quotidiano, tidskriften MicroMega, nyhetssajten PeaceReporter och veckotidningen L’espresso, alla medier som står utanför Silvio Berlusconis kontroll och därför fyller funktionen av veritabla andningshål.
Men vad hjälper det, höll jag på att säga, när Italien nu är ett land av tevetittare i stället för tidningsläsare och alla tevekanaler, både de statliga och premiärministerns egna kommersiella, är hårt reglerade och ytterligt regimtrogna.
Jag nämnde här tidskriften MicroMega, och den är speciell så till vida att den är på en gång folklig och elitistisk. Varje nummer är tjockt som en bok och det strama utseendet är motsatsen till glättigt och inställsamt. Innehållet däremot är alltid av stor vikt och sådant att det angår alla medborgare.
I MicroMega nr 5/2010, som utkom tidigare i somras, är utgångspunkten den nu aktuella munkavlelagen, som här beskrivs som ett första steg mot fascism, mot en modern totalitarism med kraftigt inskränkt mediafrihet och politiserat rättsväsen.
De som diskuterar är tidskriftens redaktör, Paolo Flores d’Arcais, Luigi De Magistris (tidigare domare, numera europaparlamentariker för partiet Italia dei Valori) och Nichi Vendola (karismatisk vänsterpolitiker och tillika regionen Apuliens guvernör). Och de börjar med att konstatera att det inte finns någon opposition i landet.
Hur skall demokratins och rättsstatens vänner då handla i ett läge när det dessutom brådskar att handla? Svaret är enkelt, på pappret, men desto svårare i praktiken. Det gäller att binda samman de två uppgifter som nu är allra angelägnast, den demokratiska frågan (försvaret av demokratin, konstitutionen och principen om allas likhet inför lagen) med den sociala (försvaret av välfärden, facket, arbetsrätten och allt det som utgör ”det gemensamma”). Lyckas man med det har man också grogrunden för den stora medborgerliga rörelse som är nödvändig om demokratin skall överleva och landet komma på fötter.
Det måste nämligen till nya aktivister och ledare som inte ser politiken som en väg till köttgrytorna. Och som vågar hävda politiken, alltså själva demokratin, gentemot Marknadens krav på ständigt ökad profit, vågar göra kampen för social jämlikhet till huvudfråga, vågar utmana den urgamla klientelismen och korruptionen och stoppa de olika maffiornas inflytande över ekonomin och politiken.
I en annan intressant artikel i samma tidskriftsnummer ställer Roberto Scarpinato (f.d. kollega till de mördade domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino i Palermo, nu åklagare i Caltanissetta) den högst berättigade frågan hur ett land som Italien, där demokratin bara utgör en kort parentes i en lång historia av diktatur och förtryck, kan ha en så fantastisk, ja rent progressiv, konstitution som den som skapades 1948.
En konstitution som utgår från alla medborgares lika värde, som grundlagsfäster social och ekonomisk rättvisa som samhällelig ledstjärna och rentav har en paragraf som deklarerar att republiken Italien avskyr krig och tar avstånd från krig som ett sätt att lösa konflikter stater och nationer emellan.
Scarpinato besvarar själv sin fråga: Italiens författning är ett resultat av la Resistenza, av de antifascistiska partisanernas erfarenheter i kampen mot tyska inkräktare och inhemska fascister. Den skapades av en minoritet, av en elit om man så vill, men i hela folkets intresse, på samma sätt som kampen för Italiens enande under 1800-talet, il Risorgimento, också fördes av en minoritet.
Arbetet med att skänka efterkrigstidens Italien en modern författning skedde i ett läge då den styrande fascistiska klassen nerkämpats men ingen ny styrande klass ännu hunnit inta Maktens taburetter. Det förklarar, möjligen, även det oberoende av regeringsmakten som denna författning gav det italienska rättsväsendet och som idag utgör en så irriterande nagel i ögat på regeringen.
Scarpinato ser dagens ännu till stora delar oorganiserade opposition som arvtagare både till il Risorgimento och la Resistenza, liksom till de borgerliga liberaler, katoliker och vänstermänniskor som skapade 1948 års författning, för att nu inte tala om alla de arbetare som under 1900-talet kämpat för fackliga rättigheter och arbetsrättslagstiftning.
Även små upplysta minoriteter kan, i vissa historiska lägen, spela en stor och avgörande roll. Det är, tror jag, vad Scarpinato och gänget runt MicroMega försöker intala sig själva och andra — för att inte alldeles tappa modet och ge slaget förlorat på förhand.
För det är mycket som står på spel, i ett samhälle där den nyliberala ideologin länge förgiftat sinnena och fått hela generationer att vända sig bort från politiken och ”det gemensamma”, vilket bl.a. lett till att arbets- och bostadslöshet bland unga idag upplevs som personliga misslyckanden i stället för som systemfel i själva samhällsbygget.
Luciano Gallino, professor i sociologi i Turin, beskriver i ett bidrag nyliberalismen som en totalitär ideologi som — med globala ambitioner och ”evig tillväxt” och ”självreglerande marknader” som förledande mantra — försöker begränsa statens och regeringsmaktens inflytande över ekonomin och ser medborgarna enbart som konsumenter och presumtiv arbetskraft.
I ett annat bidrag påpekar antropologen Sara Hejazi att det inte alls är sant, som ofta påstås, att det idag inte längre finns någon arbetarklass. Däremot är det uppenbart att dagens proletärer (och de är inte bara industriarbetare, nota bene!) inte i samma utsträckning som förr uppfattar sig som ”klass”. Klassmedvetandet har urholkats och därmed hela den kultur och de traditioner som 1900-talets välorganiserade italienska arbetarrörelse bar upp. Solidariteten och benägenheten till facklig anslutning har ju på senare tid påtagligt minskat, vilket i förening med växande politikerförakt och allmän politisk apati gör uppgiften att rädda demokratin mångdubbelt svår.
Men eftersom alternativet är så skrämmande får man bara hoppas att Italiens latenta opposition nu tar sig i kragen och börjar organisera sig. Tidskriften MicroMega har med sitt senaste nummer gett ett gott bidrag till kampen och det är bara att önska lycka till. Eller som man säger på italienska: In bocca al lupo!
MARGARETA ZETTERSTRÖ