Årstidernas växlingar kan vi inte göra mycket åt. Men det är lättare att fördra det tilltagande mörkret om man i god tid skaffat sig stimulerande läsning. Med tanke på de Dixikonläsare som vill öva upp sin nyförvärvade italienska eller bara se till att hålla gamla kunskaper vid liv vill jag därför ge några boktips inför den stundande höst- och vintersäsongen.
Först den senaste Montalbano-deckaren, Il gioco degli specchi (ungefär: Lek med speglar, förlaget Sellerio 2011) av Andrea Camilleri, 86 år fyllda och still going strong. Som vanligt blir vår älskade poliskommissarie där utsatt för en vacker och tilldragande kvinnas närmanden. Åldersnojig som han är (”gubbsjuk” skulle säkert någon elak själ kalla honom) har han svårt att stå emot.
Fästmön Livia i Genua blir dessutom bara osynligare för varje roman som går. De båda kontrahenterna hörs numera bara av någon gång i telefon, och man får som läsare intrycket att Montalbano mest känner sig störd av hennes telefonsamtal. Men han tycks heller inte förmå sig att göra slut. Detta psykologiskt nog så intressanta tema är dock något som Camilleri underlåter att utveckla. För det är trots allt inte kärleksromaner han skriver utan deckare, och även i den här boken förekommer — naturligtvis — mord och andra otäckheter, denna gång med maffia- och narkotikaanknytning.
Hur många ytterligare böcker om Montalbano kommer vi att kunna räkna med? Omöjligt att veta, men jag läste för några år sedan, troligen i la Repubblica, att Camilleri redan skrivit den allra sista boken i serien. Och där kommer vår hjälte, enligt författaren, att dö i sista kapitlet. Manuset ligger inlåst i förlagets kassaskåp, och vi får bara hoppas att det dröjer ett tag innan denna bok blir utgiven. För Camilleri har fortfarande mycket att ge, både som författare och som kritisk iakttagare av Italiens politiska förfall.
Nyligen läste jag, återigen i min italienska favorittidning la Repubblica, att det skall göras ytterligare sex filmer om Montalbano, men inte av den typ svensk teve visat under sommaren med skådespelaren Luca Zingaretti. Nej, nu skall man gå tillbaka i tiden och skildra den unge Montalbano med en helt annan skådespelare i huvudrollen.
Kommissariens störda förhållande till sin far kommer att skildras, liksom hur det gick till när han första gången träffade Livia och blev störtförälskad. Själv förhåller jag mig dock skeptisk till företaget. Zingaretti förkroppsligar ju numera Montalbano, och jag vill inte alls se honom i yngre upplaga, med skägg och lockigt hår.
Men osvuret är bäst! Dessutom, om sanningen skall fram, så sade jag tidigare samma sak om Zingaretti. Aldrig att jag ville se min Montalbano flintskallig och lätt undersätsig! Men man vänjer sig. Och Camilleri har faktiskt själv skrivit flera berättelser om kommissarien som ung, bl.a. boken La prima indagine di Montalbano (Montalbanos första undersökning, Mondadori 2004). Filmerna skall hur som helst visas i italiensk teve våren 2012, och vi får säkert se dem även i Sverige så småningom.
En deckarförfattare som är betydligt läsvänligare, rent språkligt, är Gianrico Carofiglio. Camilleri skriver ju på ett slags egentillverkad siciliansk dialekt som kan vara nog så svår i början att forcera. Carofiglios prosa däremot är rena barnleken i jämförelse. Därmed inte sagt att hans böcker skulle vara lättviktiga. (Klicka här för att se de av hans böcker som finns översatta till svenska)
Även han behandlar, likt många andra moderna deckarförfattare, olika samhällsföreteelser och sociala problem. I sin senaste bok i denna genre, Le perfezioni provvisorie (ungefär: Provisorisk perfektion, Sellerio 2010), är det unga människors narkotikamissbruk som står i centrum. Och den gåta som skall lösas är en ung kvinnas plötsliga försvinnande, ett sådant där fall som kvällstidningarna älskar att slå upp, alltså en person som bara försvinner och lämnar de anhöriga helt utan ledtrådar och spår. Men advokat Guido Guerrieri knäcker självklart fallet och blir på vägen också, precis som den arme Montalbano, utsatt för kvinnliga förförelsekonster och lister.
Åke Malm presenterade i vintras här på Dixikon en annan bok av Carofiglio, en bok i en helt annan genre, nämligen La manomissione delle parole (Rizzoli 2010). Och jag instämmer gärna i hans lovord. Detta är en verkligt tankeväckande bok om det främsta av människans redskap, språket, och hur det kan användas för både goda och onda syften. Att manipulera orden och ge dem nya, förvrängda, betydelser har ju alltid varit ett av Maktens främsta vapen.
Men ordet ”manomissione” betyder inte bara manipulering. Det var i sin latinska form (”manomissio”) i den romerska rätten det ord som användes för att beteckna frigivning av slavar. Det är också det som Carofiglio i denna bok föresätter sig att göra, alltså vaska fram de ”förslavade” ordens verkliga innebörd och ge dem friheten åter.
De ord han tar sig an är: Vergogna (skam), Giustizia (rättvisa), Ribellione (uppror), Bellezza (skönhet) och Scelta (val i betydelsen ställningstagande, d.v.s. motsatsen till likgiltighet). Vad gäller det sista ordet i raden, Scelta, återger han rentav hela Antonio Gramscis vackra och uppfordrande text Contro gli indifferenti från 1917, den som börjar med meningen ”Odio gli indifferenti” och som var min inspirationskälla när jag skulle namnge min essäsamling Jag hatar de likgiltiga, utgiven 1988 på förlaget Kulturfront.
En annan bok, som hjälper oss att förstå Makten (jag använder medvetet versal, som en hyllning till poeten Pasolini) och den tid vi lever i, är skriven av Luciano Gallino, 84-årig sociolog, professor emeritus vid universitetet i Turin och sedan 2001 medarbetare i la Repubblica.
Boken heter Finanzcapitalismo. La civiltà del denaro in crisi (Finanskapitalism. En penningkultur i kris, Einaudi 2011) och handlar om det historiska paradigmskifte som skett under vår livstid. Vi lever nu, hävdar författaren, i en helt annan värld än för bara trettio år sedan. I en helt ny fas av kapitalismen. Finanskapitalism i stället för klassisk industrikapitalism.
Och det som kännetecknar den är att de verkliga makthavarna är institutionella investerare, att dess verksamhet är omöjlig att kontrollera (noll transparens!) och att dess språk och världsbild (där tillväxten är allt och övriga, mänskliga, värden försumbara) kommit att genomsyra allt fler sektorer av samhället. Ja, Gallino menar rentav att demokratin på detta sätt, faktiskt, töms på sitt innehåll. En mörk bild av dagens värld, ja visst. Men saker och ting blir inte bättre för att man likt strutsen stoppar huvudet i sanden. Kunskap och insikt är samtidigt första steget till förändring. Scelta, ni vet!
För de läsare som inte har tid att ta sig igenom Gallinos bok rekommenderar jag en intervju med författaren, gjord av Marco Rovelli ursprungligen för tidningen l’Unità (Klicka här för att komma till intervjun).
Om man efter skildringen av detta paradigmskifte vill läsa en bok om hur det var att arbeta under industrikapitalismen passar Antonio Pennacchis roman Mammut (Mondadori 2011) som hand i handske. Det är en äkta proletärroman som handlar om en numera utrotningshotad europeisk samhällsklass, ja, till stor del redan utrotad, precis som det forntida elefantdjuret mammut, därav bokens titel.
En kollektivroman, skulle man kunna säga, om italienska industriarbetare av den gamla stammen, klassmedvetna, kampglada, yrkeskunniga och stolta över att vara just industriarbetare. Pennacchi (mottagare av Stregapriset 2010 för Canale Mussolini) har själv levt det arbetarliv han skildrar i romanen. Och förutom humor och slagfärdighet finns där, begripligt nog, också stora sjåar av nostalgi och saknad efter en politisk kultur som tycks dömd att gå under när västerländska företag flyttar tillverkningen till låglöneländer i tredje världen.
En bok alltså om globaliseringens eller, om man så vill, finanskapitalismens verkningar här i väst. ”En roman som Marchionne borde läsa… men också Fiom”, står det i förlagsreklamen. Och då skall man veta att Sergio Marchionne är Fiats koncernchef och Fiom de italienska metallarbetarnas fackförbund.
Sista boken i min trave är skriven av en kvinnlig författare, Vanna De Angelis, som jag dessvärre inte vet ett dyft om. Men boken med den till synes förbryllande titeln Niente è più intatto di un cuore spezzato (Inget är mer intakt än ett trasigt hjärta, förlaget Piemme 2011) är av sådant slag att man gråter floder under läsningen samtidigt som man lär sig massor om ett ofta misskänt folk och om en viktig, men ofta bortglömd, del av Förintelsen.
Men då hade dessförinnan det totalt otänkbara hänt, nämligen att romerna i detta dödsläger gjort uppror. Det skedde den 16 maj samma år, då de sextusen romer som fortfarande satt internerade där gjorde ett desperat försök att undslippa Porajmos (uppslukandet; så kallas Förintelsen på romernas eget språk) — i väntan på Röda armén.
Flera av romanens gestalter finns där i ”zigenarlägret”, och hela skildringen är verklighetsbaserad. Den bygger bl.a. på vad dragspelaren Jovica Jovic och andra romer berättat för författaren om sina föräldrars eller andra släktingars öden. Och jag hoppas innerligt att något svenskt förlag inser vikten av att låta översätta denna bok.
Med denna förhoppning sätter jag punkt för den här gången. Och om nu någon snabbläsare ändå skulle stå där utan italiensk läsning finns alltid MicroMega att tillgå, en numera oumbärlig tidskrift där varje nummer är tjockt som en bok och också ger full valuta för pengarna. Dessutom, vad gäller de viktigaste texterna och debatterna, även tillgänglig på nätet (klicka här för att komma dit).
God läshöst!