I ett litterärt dubbelporträtt – essä, roman, autofiktion eller kanske halv självbiografi – berättar Emanuele Trevi i sin Due vite – belönad med Stregapriset 2021 – om vänskapen med de båda för tidigt döda vännerna och numera orättvist bortglömda författarna och översättarna Rocca Carbone och Pia Pera.
Personligt hållna porträtt i gränslandet mellan essä och roman, där han själv är närvarande, är något av en paradgren för den italienska författaren Emanuele Trevi. Det har han tidigare visat i såväl Qualcosa di scritto (Någonting skrivet) som Sogni e favole (Drömmar och sagor), båda skickligt komponerade romaner på flera plan med verkliga personer i centrum.
Men frågan om hur man kan och ska porträttera i litteraturen kan nog sägas vara ställd på sin spets i Due vite (Två liv) från 2020, som handlar om två av Trevis vänner: Rocco Carbone (1962 – 2008) och Pia Pera (1956 – 2016). ”Att skriva om verkliga personer eller att skapa fiktiva karaktärer är när allt kommer omkring samma sak” förklarar Trevi, som tilldelades det prestigefyllda Stregapriset för denna bok 2021: ”Det gäller att få ut det mesta av läsarens fantasi genom att använda det lilla som språket ger.”
Rocco Carbone var litteraturkritiker, forskare och författare, Pia Pera var både författare och översättare, främst från ryska. Beskrivna på det sättet skulle båda förbli två i raden av alla dessa idag mer eller mindre bortglömda, en gång litterärt verksamma personer. Men Emanuele Trevi vill mer med sin berättelse.
Genom att skärskåda både vänskapen mellan dem alla och de båda vännernas litterära verksamhet och visa hur intimt livet och arbetet samverkar, kommer han åt existentiella teman som gör boken till en skattkista med intressanta funderingar. Bokens huvudtema kan sägas vara dualiteten, livets dubbla bottnar; som att varje händelse förvisso har en synbar huvudorsak men det också alltid finns annat som samverkar.
Vänskapen mellan de tre befästes när de runt slutet av 80-talet och i början av 90-talet umgicks intensivt i Rom. Kontakten upprätthölls genom livet, också sedan de flyttat till olika orter. Medan vi omväxlande får följa Rocco Carbone och Pia Peras liv, arbete och inbördes relationer skriver Trevi fram både sin berättelse och det som utgör en människas liv och leder oss fram till det oundvikliga slutet.
Trevi som lärde känna Carbone redan under studietiden beskriver honom som en ganska svår personlighet, med en ”hård och tävlingsinriktad uppsyn”, som höll sitt studentrum i oklanderlig ordning. När det kom till hans arbete och till litteraturen, var han ytterligt hängiven och kunde helt gå upp i de romanfigurer han läste om. Rocco Carbone var, menar Trevi, en i grunden olycklig människa. Med tiden utvecklade han en bipolär sjukdom som gjorde honom allt svårare att umgås med, även om Trevi samtidigt betonar Carbones stora talang för vänskap och lojalitet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Pia Pera å andra sidan var utåtriktad och lättsam. Hon beskrivs som modig, både i livet och i sitt arbete och bra på att hålla god min i elakt spel, men kunde också vara egensinnig och impulsiv. Ofta tog hon rollen som den som medlade och hindrade Rocco och Emanuele att gräla och hon tycktes, menar Trevi, ha haft en förkärlek för att slå sig ihop med ”kryp” till män. Redan i början av boken får vi en antydan om Pia Peras förestående sjukdom, när Trevi citerar ur hennes sista bok: ”En dag i juni för något år sedan sa en man, som också sa sig älska mig, med föraktfull ton att jag haltade.” Redan här möter vi de frågor om kärlek, liv och död som liksom hovrar över Trevis berättelse.
Trevi framhåller Pia Peras speciella förmåga till vänskap av olika slag. I själva verket, menar Trevi, tillhörde hon de många människor som får ut mer av vänskap än av kärlek, men konstaterar också att dessa människor alltid är offer för myten om ”tvillingsjälar” och förälskar sig i just ”kryp”. Vidare menar Trevi att precis som människan föds till att vara homo- eller heterosexuell, föds hon till att vara antingen ”masochist” eller ”sadist” och räknar Pera till den förra och Carbone till den senare kategorin. Just därför kunde de hysa en ren, oblandad vänskap för varandra genom hela livet.
Rocco Carbone som fördjupade sig i strukturalismen, och såg ut att få en framgångsrik akademisk karriär, bestämde sig för att hoppa av densamma och enbart skriva skönlitteratur, då närmast med en botgörares iver. Han kom att skriva sju romaner varav två publicerades postumt. Hans böcker fick genomgående lysande kritik men nådde som annan ”smal” litteratur inte ut till läsarna, något som gjorde Carbone både misslynt och besviken och kom att leda till oändliga samtal med Emanuele Trevi.
På det stora hela framställer Trevi honom som en otillfredsställd, ganska oresonlig person som även hade alkoholproblem och svårigheter i sina kärleksrelationer. Under en lång period kände sig Trevi tvungen att ta avstånd från honom. Detta väckte enorma samvetskval, och ”kastar en skugga över varje ord jag skriver nu”, säger han i boken.
Även om boken på flera sätt är en kärleksförklaring till både vännerna och litteraturens lyskraft upplever jag att det vilar något tungt över Due vite, i synnerhet över de avsnitt som handlar om Carbone. Avsnitten om Pera däremot blir – även om de får ett sorgligt slut – till uppfriskande vilopauser, där inte författarens samvetskval står lika mycket i vägen.
Pia Pera och författaren lärde känna varandra på ett litterärt seminarium där Trevi snabbt insåg att hon var både okonventionell och säregen. Även Pia Pera skrev skönlitteratur, till en början erotiska noveller med stor bravur, enligt Trevi. Inte den sortens hycklande erotism i billig litteratur för kvinnor där kuken blir en ”lem” utan på det uppriktigt pornografiska vis som gick rakt på sak, menar han.
Hennes mest ambitiösa projekt var dock en omskrivning av Nabokovs Lolita, ur Lolitas synvinkel – Diario di Lo – något Trevi enträget avrådde henne från. Boken blev ändå utgiven, något som ledde till problem med rättighetsinnehavarna till ursprungsverket. Den amerikanska utgåvan av hennes bok blev beslagtagen och förorsakade en debatt där hon kände sig utpekad som tjuv. Som Peras mästerverk lyfter Trevi istället fram översättningen av Alexandr Pusjkins Eugen Onegin och läser in henne själv i rollen som Natasja, medan Onegin är ett av ”krypen”.
År 2002 utkom Rocco Carbones roman L’apparizione (Uppenbarelsen), som Trevi ser som Carbones litterära höjdpunkt, där allegorin och personifikationen gestaltar de mångfacetterade varelser vi människor är. Han ser också hur den sjukdom Carbone drabbats av inte längre gick att förneka, utan hur den nu på ett fruktbart sätt avspeglas i självbiografiska inslag. Efter detta hittade de båda tillbaka till varandra, men relationen blev inte densamma. Istället blev Trevis fru den samtalspartner han själv alltid varit, medan han och vännen mest umgicks under småprat när de gick ut med hunden tillsammans.
Till skillnad mot Rocco Carbone, vars liv så att säga mörknade alltmer ju längre den bipolära sjukdomen framskred, fann Pia Pera till slut det som gav henne sinnesro och mening med livet. Hon fick ärva en egendom med hus och stor trädgård, där hon bosatte sig, och fortsatte sin litterära verksamhet. Där översatte hon exempelvis Den hemliga trädgården av Frances Hodgson-Burnett, en bok som enligt Trevi personifierar Pia Peras eget liv och utveckling. Hon skrev också en rad fina trädgårdsböcker – eller ”naturlitteratur” som Trevi kallar det, där hon personligt och utan filter berättar om sitt trädgårdsliv och om sina framgångar och misslyckanden.
Trevi gestaltar på många sätt hur de starka band som fanns vännerna emellan ligger till grund för den berättelse vi får läsa. Och precis som Rocco Carbone skrev som ett slags botgöring för en inbillad eller verklig skuld får jag känslan av att Trevi själv skriver för att gottgöra sina vänner, ge dem upprättelse. I synnerhet plågar honom Carbones öde.
En kväll, 2008, körde Carbone med sin skoter rakt in i en bil som parkerat fel, och avled omedelbart. Efter hans död plågas Trevi av svåra sömnsvårigheter och inser till sist att det är Rocco som hemsöker honom. Trevi hyser misstankar om att hans död inte var en olycka utan kunde ha berott på att Carbone börjat nysta i en giftskandal i hemtrakten, men kan inte leda någonting i bevis. Rocco hade även en ofullbordad roman liggande och inte förrän Trevi tar sig an den och slutför den, upphör de nattliga våndorna.
Det är lätt att få uppfattningen att Rocco Carbone får mer uppmärksamhet i boken, och ibland blir det något pliktskyldigt över redogörelsen för Pia Peras liv och litterära gärningar. Men Pia Pera var självständigare och inte lika beroende av omgivningens bekräftelse som Carbone. Också när hon drabbades av ALS mötte hon sjukdomen med själsstyrka, medveten om att ingenting i livet är hållbart, att enbart det onda har sin obönhörliga gång.
Hennes sista bok är betitlad Al giardino non l’ho ancora detto (Jag har inte berättat det för trädgården än) vilket i sig är en diktrad av Emily Dickinson för vilken trädgården, precis som för Pia Pera var fundamental som fristad och beskydd.
Men Pia Pera är inte bara en av de ”två liven” i boken, hon var också del i dualiteten – att vi lever två liv som båda är förutbestämda att ta slut: ”det ena är det fysiska livet som består av blod och andning, det andra är det som försiggår i tankarna hos dem som vill oss väl”. Så länge Trevi enbart tänker på henne, finns hon bara i honom. Men när han däremot skriver om henne, både frambesvärjer och bevarar han henne för eftervärlden och för andra.
Det finns en tragik i att hårt arbetande intellektuellas verk glöms bort i litteraturhistorien även om de borde ha en given plats där. Det tycks som om bara ett begränsat antal ges plats på parnassen. I Italien drabbas i synnerhet kvinnliga författare av detta fenomen. Att värna om dessa halvslutna, litterära universum där de tre vännerna befinner sig, där både vänskap och litteraturen tas på största allvar, där gränser tänjs men kärnan och tilliten – och stödet vänner emellan – trots allt består, tycks därför viktigare än någonsin. Där, som i Emanuele Trevis bok också denna gång, litteraturen genomsyras av det skrivna ordets möjligheter att ärligt berätta oumbärliga sanningar om människan och om livet.
- Klicka här för att läsa om den italienske poeten Ungarettis berömda dikt Soldati
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Alice Munros Kärlek, Vänskap, Hat
- Se en intervju med Trevi om boken här: