DIXIKON

Griberen i rugen

När Berlingske Tidende kom med nyheten om J D Salingers död länkade man påpassligt till Jens Andersens recension från 2004 av ”Griberen i rugen”.

Så kallade Klaus Rifbjerg sin fördanskning av ”The Catcher in the Rye”, en säker översättning. Så var han också bekant med femtiotalets USA efter ett år på Princeton, och hans debutroman ”Den kroniske uskyld” som kom sju år efter Salingers enda roman ligger nära i stil och stämning.

Jag vet inte vem som översatte boken till danska första gången men minns den lätt moraliserande titeln ”Forbandede ungdom”. Originaltiteln vållar besvär, fast på svenska blev det slagordsaktigt lyckat: ”Räddaren i nöden”. Först långt fram i boken får vi veta vad som menas med detta Robert Burns-citat.

Boken har följt mig i olika skepnader genom åren. Min amerikanska pocket från Signet är sliten, med tonåringen Holden på väg in på bio, med baskerkepsen bak och fram och en braskande text på reklamaffischen:

”This unusual book may shock you, will make you laugh, and may break your heart – but you will never forget it.”

Räddaren i nöden

Åtminstone det sista stämmer. På svenska kom den med två års fördröjning i Birgitta Hammars version (hon är annars mest bekant för sina suveräna P.G. Wodehouse-översättningar). Hon hade gott öra för Holdens jargong. Sedan blev den en av de tidiga Delfin-böckerna, med ett fint omslag av Per Åhlin som också han tog fasta på Holdens röda keps (som spelar viss roll i romanen), och med New Yorks brandväggar och brandstegar i bakgrunden.

När Klas Östergren nyöversatte boken 1987 blev det grövre och mindre nyanserat, tyckte jag i en recension den gången:

”Kanske svär man så slappt och fantasilöst bland stockholmska tonåringar just nu, kanske träffar han rätt för en 80-talspublik här hemma. Men den som vant sig vid det amerikanska originalet och Birgitta Hammars svenska version har lite svårt att känna igen den ömhudade Holden, han som är så tuff på ytan och så osäker under den.” Och jag påstod vidare att ”kanske bör den idealiske läsaren vara ungefär jämnårig med Holden Caulfield själv.”

Han är sexton på det sjuttonde, jag var några få år äldre när jag läste den första gången i början av sextiotalet.

Den formade i mycket min amerikabild genom Holdens eskapader i New York, till Radio City Hall nedanför Rockefeller Center i skuggan av Empire State Building, med stålskulpturen av Atlas som bär upp jorden, och skridskobanan med alla flaggorna.

I Holdens fotspår

Allt stämde när jag sedan kom dit första gången på sensommaren 1964 (via runan i New York Times kan man nu kolla in tjugo av platserna på Manhattan som Holden rör sig mellan, var och en med belysande citat ur boken, ungefär som i de många handböckerna man har nytta av om man vill traska runt i Dublin i James Joyces fotspår med ”Ulysses” i handen).

När jag nu läser boken på nytt märker jag tydligare än den gången den mörka tonen och de desperata understråken. Det såriga i Holdens halvgångna revolt mot auktoriteter och en hycklande vuxenvärld har förstärkts, liksom hans undermedvetna dödsdrift.

Läsningen är mera distanserad, reflekterad och kritisk, mindre spontan och medlevande. Men fortfarande efter femtio års genomläsningar är det en fantastisk bok, om än inte längre lika odelat festlig. Lycklig den som uppslukas av den första gången, fast nog hellre i Birgitta Hammars än Klas Östergrens version, och förstås helst i original.

Man kan bortse från att några mördare lämnat efter sig vältummade exemplar av ”The Catcher in the Rye”, vilket var det viktigaste svenska tidningar hade att säga vid Salingers frånfälle. Vad betyder en handfull knäppgökar bland sjuttio miljoner läsare?

Ivo Holmqvist