Lawrence Ferlinghetti, amerikansk författare, bokförläggare och översättare, och en centralgestalt inom beatgenerationen, utan att själv riktigt sälla sig till den, firade nyligen sin hundraårsdag med att ge ut en ny roman, Little Boy. Tommy Andersson har läst boken, som sin självbiografiska inriktning till trots främst är en passionerad hyllning – bitvis så svängig att man hör musiken – till människans inneboende potential.
Hur har du tänkt fira din 100-årsdag? Frågan kanske är tidigt ställd, men för den legendariske amerikanske poeten, förläggaren och konstnären Lawrence Ferlinghetti är den redan avgjord. Lagom till sitt eget sekelfirande i mars släppte han den eleganta lilla boken Little Boy, som med självbiografisk tendens presenterar ett slags sammanfattning av hans långa och växlingsrika liv som ”Grown Boy”, vilket är den benämning som han använder om sig själv som vuxen. Men en gång i tiden var han yngst i sin familj och det av syskonen som strax efter födseln 1919 i Yonkers, New York, lämnades bort till släktingen Tante Emelie, sedan fadern dött och modern inte längre kunde klara av försörjningsbördan på egen hand.
Boken inleds med en helt konventionell barndomsskildring. Tante Emelie tar med sig lillpojken till Frankrike, där franskan blir hans modersmål, bara för att snart återvända med honom till USA där han bor en tid hos henne, placeras i fosterfamilj, hamnar på barnhem och i internatskola, växer upp och som ung man inkallas i andra världskriget. Han deltar i landstigningen i Normandie och tjänstgör som sjöbefäl i Stilla havet innan han kommer tillbaka till USA, där en kort tjänstgöring på Time Magazine i New York och en universitetsexamen väntar. Allt detta berättas sammanfattande och utan stilistiska egenheter på de första sidorna och avslutas med att Ferlinghetti, tack vare veteranbidraget G.I. Bill, får möjlighet till vidare studier i Paris. Där – som för att markera den livsavgörande vändning som detta innebär – gör texten ett radikalt stilistiskt spårbyte ut mot en språklig explosion och en medvetandeström som själve James Joyce hade nickat gillande åt.
Fastän de stora dragen i Ferlinghettis liv återges i boken, kallas den ändå inte självbiografi utan roman, vilket visar sig vara konstnärligt klokt med tanke på romangenrens oändliga möjligheter att disponera och behandla både innehåll och språk på ett mycket obundet sätt. Slutresultatet är en ganska fritt flödande biografisk text på ungefär 200 sidor – lika slankt elegant som upphovsmannen själv och lika skarpt färgsprakande som bara ett liv som levs i fulla drag kan vara. För även om också Ferlinghettis början var svår – och allas liv inte är lika gnistrande som hans – är det tydligt att hans lätt bohemiska liv som kulturell mångsysslare öppnat sinnena på ett närmast unikt sätt, vilket återspeglas i hans iakttagelser av både stort och smått och inte minst i den ständigt närvarande humorn.
Efter tiden i Paris återvände Ferlinghetti till USA, men valde bort det dyra New York för ett San Fransisco som på 50-talet kunde upplevas som mer europeiskt och som dessutom hade ett gynnsammare kostnadsläge. Det var också förutsättningen för att Ferlinghetti skulle kunna grunda den sedermera legendariska bokhandeln City Lights Books, vars namn är en hyllning till Chaplins film City Lights som först hade inspirerat till en tidskrift som han grundat tillsammans med kompisen Peter D. Martin.
Butiken, som snart blev en kulturinstitution och vallfartsort för den som ville fly undan konservativt bigotteri och uppleva San Fransiscos kulturella öppenhet, kom även att bli ett nav i beatrörelsen sedan Ferlinghetti slagit sig på förlagsverksamhet, med utgivningen av Alen Ginsberg’s Howl and Other Poems som remarkabel ouvertyr. Ginsberg är naturligtvis en författare och en bok med en unik ställning i litteraturhistorien, men även Ferlinghetti lyckades några år senare skaffade sig en plats i amerikansk kanon med sin lyriksamling A Coney Island of the Mind, dock utan att själv egentligen sälla sig till beatrörelsen.
Varför ska man då läsa 200 sidors experimentell prosa? Det finns många goda skäl till detta, men det främsta är att Little Boy bjuder på en kombination av en mycket personligt hållen rekapitulation av efterkrigstidens amerikanska litteraturliv presenterad på ett språk med ovanligt smittande glädje. Men det stannar inte vid detta, för här blandas i själva verket allting – från Ferlinghettis personliga historia via konst- och litteraturhistorien till världshistorien och samtidens politiska frågor – på en sorts hyperhipp beatnickprosa som utmärks av en osviklig känsla för rytm och flyt. Samtidigt innehåller texten intertextuella referenser i en mängd som visar att författaren är både beläst och hemmastadd i språkets och litteraturens värld på det där sättet som utmärker många amerikanska författare och intellektuella under 1900-talet. Här finns alltid de aktade klassikerna närvarande – både antikens författare och Shakesperare, eller ˮthe bard from Avonˮ som han beundrande kallas – men också samtidens stora som med beundran och ironiska blinkningar presenteras med smeknamn som T Ass Eliot, Ginzy Ginsberg och Ti-Jean Kerouac.
Ingen som uppnått hundraårsstrecket undgår väl kroppsliga krämpor, men när man läser Lawrence Ferlinghetti inser man på allvar vitsen med ett rikt inre liv. Att så länge kunna vara så vital är en gåva, både för hundraåringen själv och för den omvärld som får njuta av den gamles egentligen mycket ungdomliga betraktelser. Med sin långa livserfarenhet och det perspektiv som den ger, kan han så att säga se världen med nya ögon, hylla det som får människor att växa och fördöma det som begränsar dem.
Till erfarenheterna från detta långa liv hör också ett varaktigt engagemang som politisk aktivist, inte minst inom freds- och miljörörelsen, vilket ligger till grund för hans radikala kritik av det västerländska, särskilt det amerikanska, konsumtionssamhället, som inte bara föröder stora naturvärden utan också slår undan fötterna på mycket konstnärlig skaparkraft. Men det är inte någon enkel plakatkritik, utan ett allvarligt ifrågasättande av allt som på något sätt förminskar människan och hennes potential. För Ferlinghetti är detta punkten där konsten och politiken möter varandra, och där konsten blir den främsta kanalen för både politisk diskussion och aktivism.
Resultatet denna gång är boken Little Boy, som sin självbiografiska inriktning till trots främst är en passionerad hyllning – bitvis så svängig att man hör musiken – till människans inneboende potential.
– Ferlinghetti, här bara 95..