Idag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk men också av dess historia och kultur. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Boken The Book Smugglers berättar om pappersbrigaden i Vilnius och hur medlemmarna lyckades bevara i alla fall delar av världens då främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen.
Den nazistiska folkmordspolitiken mot judarna var allomfattande på ett fullständigt radikalt sätt. Judarna skulle inte bara förintas fysiskt, också deras kultur skulle raderas ut för alltid. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk, dess historia och kultur.
En plats där kulturförstörelsen blev särskilt omfattande var Vilnius i nuvarande Litauen. Att det var just här var ingen tillfällighet. Vilnius judiska befolkning hade en lång historia i staden, här hade etablerats flera berömda lärdomssäten, museer och bibliotek med imponerande samlingar.
Här låg framför allt Yivo:s huvudkontor, världens främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen. Den hade ett enastående forskningsbibliotek och en unik samling av judaica, här verkade många av den tidens mest framstående judiska intellektuella i Östeuropa. Inte för inte kallades Vilnius för Litauens, eller rent av Östeuropas, Jerusalem.
Nazisternas kulturförintelse var välorganiserad. 1940 bildades myndigheten Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR), som ansvarade för plundring av konst, litteratur och andra kulturskatter i de ockuperade områdena. Högste chef var ”filosofen” och ideologen Alfred Rosenberg.
ERR hade ett särskilt intresse för judisk kultur, och uppdraget här var betydligt mer omfattande, det inskränkte sig inte enbart till plundring. Det handlade lika mycket, i själva verket än mer, om att förstöra så mycket som möjligt. Det som skulle vara kvar utgjordes av vissa böcker och andra dokument kring judisk religion, historia och kultur som kunde användas i nazisternas Judenforschung, nazisternas bisarra ”vetenskap” som skulle avslöja judarnas underlägsenhet och deras fördärvlighet i största allmänhet. Forskningen var ett viktigt led i kulturkampen mot judebolsjevismen, och skulle därtill rättfärdiga den nazistiska politiken mot judarna.
Judeforskningens viktigaste institution var Institutet för undersökning av den judiska frågan (Institut zur Erforschung der Judenfrage) i Frankfurt. Dess främsta expert var en viss Johannes Pohl, en avhoppad katolsk präst, som sedermera kom att ägna sig åt en akademisk karriär, han behärskade flytande både hebreiska och jiddisch, en övertygad nazist och rabiat antisemit.
Det gick inte att ta fel på att ERR menade allvar med sin verksamhet. Pohl kom till Vilnius redan efter en vecka att tyska armén hade intagit staden. Han stannade en månad, hann lägga beslag på en del värdefulla böcker och andra dokument, han letade upp kompetenta personer bland gettobefolkningen, och han insåg ganska snabbt att uppgiften var gigantisk och krävde en betydligt större organisation.
Ett halvår senare är Pohl tillbaka med en hel grupp medarbetare. Ingen av tyskarna, förutom Pohl, kan läsa hebreiska eller jiddisch, och därför samlar ERR ihop Vilnius ledande judiska bibliotekarier och arkivarier och flera framstående intellektuella och författare, bland dem Abraham Sutzkever, ansedd som 1900-talets främste poet på jiddisch.
De bildade den så kallade pappersbrigaden, vars uppgift var att sortera och registrera beståndet av judiska böcker, tidskrifter, manuskript och andra dokument. Även om brigadens medlemmar var slavarbetare och deras arbete hade vissa uppenbara nackdelar, det gav inga möjligheter att stjäla mat eller skaffa varor för byteshandel, fanns det också flera fördelar. Arbetet var inte fysiskt betungande, det var inomhus, risken för övergrepp var betydligt mindre än för de flesta andra i gettot.
Och för dessa bokliga typer måste det ändå ha varit en fröjd att vistas hela dagarna bland kulturskatter, och få hålla i sin hand pärlor av den judiska kulturen som brev av Sholem Aleichem, teckningar av Chagall, Herzls dagbok.
Pappersbrigadens uppgift var att sortera böcker och alla andra dokument. De mest värdefulla skulle skickas till Tyskland, och nazisterna bestämde att det bara kunde bli maximalt 30 procent av hela beståndet. Resten skulle förstöras, men genom nazistisk påhittighet kom det ändå till ett slags nytta. Pappret såldes till närliggande pappersbruk för 19 reichsmark per ton, medan till exempel torarullarna användes till att sula om soldatkängor.
Redan tidigt väcktes idén att försöka rädda så mycket som möjligt. Pappersbrigadens medlemmar började smuggla böcker in till gettot och andra ställen där det gömdes på ett mer eller mindre hållbart sätt. Smugglingen var förenad med livsfara, om det upptäcktes av tyskarna var risken för omedelbar avrättning överhängande. Mycket kunde räddas, det mesta paradoxalt nog i Frankfurt med omnejd, mycket har gått förlorat för alltid, åtskilligt oersättligt.
Historien har i stora drag varit känd länge, men nu finns det en sammanhängande och mycket detaljerad skildring i boken The Book Smugglers av David E. Fishman från 2017. Den tar också upp de judiska kulturskatternas vidare öden efter krigsslutet.
Vad får människor att riskera livet för att rädda böcker? För oss som lever i ett tidevarv av biblioteksnedläggningar och snålt tilltagna kulturbudgetar kan frågan te sig fullständigt overklig. Jag antar att deras drivkraft var en djup humanism, en vilja att bevara minnen – att inte leva i ”nuet”, och det som bäst representerade dessa minnen var det bästa som människans kreativitet kunde frambringa.
Ingen från Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg ställdes någonsin inför rätta.
- Klicka här för att läsa Anders Björnssons essä om Johannes Bobrowski
- Klicka här för att läsa Gregor Flakierski om Abraham Sutzkever i Tidningen Kulturen