Poeten Anna Margolin, som skrev på jiddisch, gav under sin livstid ut endast en diktsamling, Lider, som i gengäld haft stort genomslag. Hon är begravd i New York under sitt författarnamn och med en av sina dikter graverad på gravstenen. I en essä i två delar och efter ett besök vid hennes grav, tecknar Ylva Gripfelt hennes porträtt.
Det är i slutet av juni och inte mer än elva på förmiddagen, men en kompakt vit himmel håller tillbaka ljuset. Och allt av sten – vägar, hus och trottoarer – är mörkt av ett tunt, ihållande regn.
Ett järnstaket delar begravningsplatsen Mount Carmel från den kraftigt trafikerade Cypress Hills Street. Jag går runt kröken där trottoaren är bredare och trafiken lugnare. Framför mig breder ett landskap av svarta, glänsande gravar ut sig. Flera av dem pryds av stora fotoporträtt och slaviskjudiska namn snirkligt tecknade i guld. Det är tomt, ödsligt. Bara en man som verkar på väg därifrån rör sig en bit framför mig. Jag går ikapp och frågar om han vet hur jag kan hitta bland gravarna. ”I don’t know”, svarar han trött, ”I got the info from my people”.
På begravningsplatsens hemsida knappar jag in efternamnet “Iceland”. Det är tack vare kollegors tidigare sökande som jag vet att det är min enda chans att hitta poeten Anna Margolins grav. En träff visas. Namn: Iceland, Rosa. Plats: 3-B-10E-10-4. Sällskap: Workmen’s Circle nummer 3. Dödsdatum: 29 juni 1952. Samma tid på året som nu konstaterar jag.
Det är något hos Anna Margolin som gör att man vill komma nära henne. Trots hennes korta tid som poet – med bara en publicerad och av hennes samtid ganska förbisedd diktsamling – har hon inspirerat musiker, forskare, filmskapare, översättare, dramatiker och förstås, andra poeter. Idag räknas hon till en av de främsta inom jiddischpoesin.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Fotografier av hennes gravsten, och beskrivningar av den, är vad som lockat mig hit. De avslöjar en fascinerande skapelse som talar direkt till betraktaren, inte bara som sörjande utan som tänkande person i dialog med diktpersonan Anna Margolin.
Djupare in i kyrkogården övergår gravstenarna från kitschigt svartglänsande till dystert grå. Det är tyst och stilla. Bara ett avlägset brus från trafiken, fåglarnas kvitter och mina steg i det våta gruset.
Anna Margolin föddes som Rosa Lebensboym 1887 i Brest i dåvarande Tsarryssland, dagens sydvästra Belarus. Det tagna förnamnet “Anna” sägs inspirerat av den ryskspråkiga modernisten Anna Achmatova och efternamnet är en variant av det hebreiska ordet för pärla, “margoliyot”.
En pärla bildas när musslan kapslar in ett främmande föremål, efter att ha misslyckats med att stöta ut det. Med hjälp av musslans mantelvävnad blir pärlan till. Också jiddisch utvecklades i en miljö som gjorde allt för att stöta bort det. Det var i slutet av 1000-talet, efter en tid av svåra förföljelser, som man beslöt att isolera den judiska befolkningen i mindre samhällen. Under 1500-talet kom dessa områden att kallas getton, men då inte med den fullt så nedsättande klang och ödesmättade betydelse som ordet skulle få under nazismen. De mindre samhällena, inkapslade i ett större, gjorde det möjligt för judar att praktisera sin tro och utveckla sin kultur i relativ fred. För jiddischspråket innebar avskärmningen självständighet från den omgivande medelhögtyskan.
Det fördolda har en central plats i den judiska tron och erfarenheten. Judisk överlevnad och blomstring har förutsatts av förmågan att kunna skydda och dölja sin identitet. Även Gud är strängt dold i skapelsen, får inte avbildas och talar till människorna endast med den första stumma bokstaven i det hebreiska alfabetet – alef. Det är denna tillbakadragna natur, det osynliga och tysta, som uppmanar och möjliggör för människan att själv fullborda skapelsen.
Rosa Lebensboym ser ut att ha tagit sin delaktighet i Guds verk på nästan bokstavligt allvar. Hon namngav sig själv Anna Margolin, intog rollen som poet och medan hon gav form åt världen omkring sig pekade hon med subtil retsamhet på skaparen bakom all form och all skapelse.
Hur saliga är inte vi
som lever i form. 1
I en dikt till den österrikiske författaren Franz Werfels ära skriver Margolin
Det var alltid på det viset:
växande bland poesins kolonner
Storebror, det var ingen njutning, nej
Av Margolins dikter märks ett intresse för former och material som förstärker och förevigar skönhet. Det är masker, myter, kolonner, statyer, liksom marmor, guld, asfalt, sten och stål – som är överallt omkring mig här på kyrkogården.
Anna Margolins biografi har nedtecknats av hennes tredje och sista make Reuben Iceland, vars efternamn alltså utgör den enda nyckeln till hennes grav. Det är som om Margolin var infattad i dubbla snäckskal – Iceland och Lebensboym – och för att nå henne måste man varsamt passera dem båda.
I Icelands personliga biografi framträder en begåvad, egensinnig och vacker flicka – Rosa. Hon växer upp som enda barn till makarna Menakhem och Dvoyre Lebensboym.
Föräldrarna beskrivs som varandras motsatser. Fadern: lärd, berest och karismatisk – med moderna idéer och eleganta europeiska kläder. Modern: obildad, med jiddisch som enda språk och svårigheter att föra sig socialt och att ta hand om sitt yttre.
Fadern utvecklar ett förakt för sin hustrus tillkortakommanden vilket leder till skilsmässa. Föraktet överförs tidigt till Rosa, som ser upp till sin far nästan som till en Gud. När föräldrarna separerar väljer hon att bo med fadern i Warszawa. Kanske lärde hon sig av separationen en nästan akut vikt av att bevara sin skönhet, kunna rå om den och utnyttja den. Ämnet blir en av brännpunkterna i hennes poesi.
Rosa skolas tidigt i Bibeln, hebreisk grammatik och litteratur, samt ryska. Med anledning av sin fars yrke som köpman vistas hon under uppväxten, förutom i Brest, i Königsberg och Odessa. När hon återvänder till hemstaden i senare tonåren är det som en erfaren, vacker ung dam, överlägsen sina jämnåriga kamrater. Brev och Margolins egna utsagor (såsom Iceland minns dem) avslöjar att många blev häftigt förälskade i henne och att hon tyckte om att leka med deras känslor, vilket inte sällan fick förödande konsekvenser, också för henne själv. I dikten tillägnad Franz Werfel skriver hon:
Mina vingar tog mig för högt
över människor, över livet
jag är en sörjande staty i tomma rymden
en sjungande sten
som från en stjärna utan nåd.
Rosa är sin fars dotter, men på ett överdrivet, nästan ohämmat vis. Hon lever upp till hans önskningar om en intelligent, självständig och intagande dotter, men graden och konsekvenserna av dessa egenskaper blir större och mer ödesdigra än vad han räknat med. Förmågan att tjusa gör henne impulsivt passionerad och van att få sin vilja igenom. Då fadern befarar ett opassande äktenskap mellan Rosa och en ung köpman skickar han henne till sin syster i New York där hon ska utbildas i engelska och förberedas för universitetet. Den unge mannen, som Rosa har övertalat att lämna arbete och hemstad för att studera vidare så att han med tiden ska kunna gifta sig med henne, skickar otaliga brev till New York som hon aldrig öppnar.
Engelskalektionerna i sin fasters hem i Williamsburg är bleka i jämförelse med utelivet på East Broadway. Där samlas andra rysktalande intellektuella judar, och kanske lär hon sig mer av dem än av privatläraren som snart ger upp om att ge henne lektioner, då hon antingen är försenad eller helt uteblir.
Efter en konflikt med fastern flyttar Rosa ut och bosätter sig i en lägenhet på East Broadway med två andra flickor. En kort tid försörjer hon sig som butiksbiträde. Ganska snart möter hon den berömda socialisten och filosofen Dr Chaim Zhitlovski – vars föreläsningar på Clinton Street Hall var omåttligt populära. Hon blir hans sekreterare och älskarinna och om det velat sig annorlunda hade hon troligtvis blivit hans hustru. Men relationen får ett olyckligt slut.
En tid arbetar hon för tidningen Fraye arbeter shtime men det är dåligt betalt och mindre stimulerande än hos Zhitlowski. Hon känner sig rastlös och efter något halvår återvänder hon till Europa. Med sig har hon rekommendationsbrev som öppnar dörrarna till intelligentian i London och Paris. Hon försörjer sig som korrespondent åt den då nystartade tidningen Forverts, och rapporterar från den ryska revolutionen (1905-1907).
Under ett besök i Warszawa träffar hon mannen som ska bli hennes första make, poeten Moyse Stavski. Tillsammans reser de till Palestina där hon blir gravid. Men äktenskapet är dåligt och Rosa vill skiljas. När barnet har fötts accepterar Stavski skilsmässa och Rosa lämnar honom och deras son och återvänder till Warszawa. Mycket mer än så får vi inte veta om separationen, enligt Iceland blev Margolin hysterisk vid minsta påminnelse om hennes son.
När Rosa återser sin far har han en ny familj och är inte längre beredd att försörja henne. Dessutom är han kritisk till hennes livsval. Hans avvisande beteende blir en definitiv brytning mellan dem och Rosa behandlar honom i fortsättningen som död. 1913 lyckas hon få hjälp med pengar som tar henne tillbaka till New York, där hon sedan blir kvar.
Omkring tio år efter återvändandet till New York skapar hon personan Anna Margolin och börjar skriva poesi. Hon arbetar samtidigt som journalist och översättare för tidningen Der tog och är redaktör för en antologi med kvinnliga jiddischpoeter. På tidningen träffar hon sin andra make, den fem år yngre psykiatrikern Hirsch Leyb Gordon. Men även det äktenskapet blir kortvarigt.
Reuben Iceland, hennes sista make, träffade hon redan 1918. Några år senare inleder de en kärleksrelation som visar sig ska vara livet ut.
Strax efter utgivningen av hennes diktsamling Lider (1929) gör hon ett drastiskt val som Iceland aldrig ger en tydlig förklaring till. Margolin drar sig undan människor, slutar helt med att skriva poesi och efter några år har hon isolerat sig fullständigt i sin lägenhet. Hon har då tjugo år kvar att leva. Det antyds av biografin att hon lider av svåra skamkänslor och därutöver en rad sjukdomar – somliga verkliga, andra inbillade – samt depression.
Det hindrar henne inte från att bevara ett nyfiket, levande intellekt till slutet. Hon studerar franska och spanska och läser all nyutkommen poesi på de språk hon behärskar. Men endast Iceland tillåts träffa henne. En liten tid före sin död ber hon honom utforma sin grav enligt följande: diktarnamnet högst upp, de övriga namnen och levnadsåren inom parentes, och därunder, ett brutalt epitaf skrivet av henne själv.
- Detta är den första delen av Ylva Gripfelts essä. Den andra delen publiceras inom kort.
- Essän har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att läsa Ylva Gripfelt om Skärvor från Madrids förflutna