Pour inventaire 
Romanen som gav sin översättare livet tillbaka

Yaakov Shabtaïs Pour inventaire  utsågs av kritikerna 2007 till den bästa israeliska romanen sedan staten Israels grundande. Jan Henrik Swahn har läst en roman som genom att följa tre vänner på deras strövtåg i Tel Aviv, mellan bröllop och begravningar, tebjudningar och barer, kvinnor och drömmar, minnen och meningslösheter, i en enda lång, halsbrytande mening lyckas teckna stora delar av Israels historia, dess människor och miljöer.

 

I ett tidigare dixikon ”Långtradarchauffören i natten” från oktober 2019, om Rosie Pinhas-Delpuechs utsökta lilla romanen Insomnia, skriven i form av ett brev riktat till den döde författaren Yaakov Shabtaï, lovade jag i slutklämmen mig själv att försöka få tag i Shabtaïs roman Pour Inventaire, i Pinhas-Delpuechs översättning. Några dagar senare cyklade jag iväg till Hedengrens bokhandel i Stockholm och beställde Shabtaïs roman. Personalen sa att det nog kunde dröja innan de fick in den. Förlaget hörde inte till de mest snabbfotade.

Fem veckor senare hade jag Pour inventaire i min hand. 520 sidor oavbrutet löpande text utan styckeindelning, kapitel, blankrader eller andra manövrer som skulle kunna underlätta läsningen. Originalet lär inte ha haft skiljetecken heller, som om detta med att sätta punkt vore en alltför plågsam påminnelse om den död som huvudpersonerna – tre fyrtioårskrisande män – har vissa bekymmer att förhålla sig till, som när de en stekhet sommardag ska på en begravning men gång på gång beger sig till fel kyrkogård.

De tre gamla vännerna heter César, Israël och Goldman, som läsaren redan i romanens första mening får veta kommer att ta sitt liv på slutet. César håller på att tappa håret som han desperat smörjer in med det undergörande preparatet ”Hormone Yocham”, han är paniskt rädd för att gifta sig men strör löften om äktenskap omkring sig för att hålla liv i relationerna till de kvinnor han lyckats få i säng. Israël spelar på sitt piano, har kärlekssorg, känner en tilltagande tomhet, som de andra två, som hela deras generation, om man får tro författaren, och lider av vankelmod, frustration, apati och idétorka. Goldman lider av sömnlöshet och ägnar nätterna åt att översätta avsnitt ur astronomen Johannes Keplers på latin skrivna berättelse Somnium, om en elev till Tycho Brahe som får hjälp av en isländsk häxa att ta sig månen. Jag inser att översättaren Pinhas-Delpuechs val att ge sin egen roman titeln Insomnia är en dubbel blinkning till Shabtaï och hans romanfigur Goldman.

Pour inventaire är som en enda lång kameraåkning i ultrarapid där vi får följa de tre vännerna på deras strövtåg i Tel Aviv, mellan bröllop och begravningar, tebjudningar och barer, kvinnor och drömmar, minnen och meningslösheter. Det vanligaste replikskiftet de möter är ”Hej, hur mår du? Tack, bra.” De serveras te eller kaffe, ser samma gamla ansikten, bjuds på kakor och snacks och börjar fundera på om de kanske kan gå snart utan att någon tar illa upp. Som läsare ser jag snart mönstren och upprepningarna i de tre männens liv, men bestås samtidigt mellan två kakbitar plötsligt med en svindlande utvikning om en syster som dött i en bilolycka, en svåger som flyttat till Amerika, en mormor som ligger i koma i det innersta rummet eller en resumé av en gammalmosters tidigare liv i Polen. Även om romanen utgör en panorering av en tillvaro som gått i stå är den med sina ständiga spårväxlingar och replikskiften monotonins raka motsats. Man kan säga att Shabtaï lyhört ger sina romanfigurer exakt det liv de själva anser sig ha men samtidigt genom sitt språk gör dem mer komplexa än de själva anar att de är.

De tre är barn till arbetarklassens hjältar, pionjärerna, sionisterna, de som grundade staten Israel. De har uppfostrats i samma anda. De är sabra, judar födda på 30-talet i Brittiska Palestinamandatet. Nu är det 70-tal och den identitetskris de upplever kan till stor del sägas vara även Israels efter Yom Kippur-kriget 1973. De var oövervinnliga och skulle utföra stordåd men istället går de och tappar håret, har sömnrubbningar och känner leda. Barackerna de växt upp i rivs för att ge plats åt gallerior och nöjespalats. När de ska åka runt och visa nytillkomna gamla platser och byggnader upptäcker de att de flesta av dem har försvunnit. Stadens minne börjar bli ett minne blott.

När Yaakov Shabtaï skrivit klart romanen upptäckte han att inget av de stora förlagen i Israel ville ge ut den. Till slut gick förlaget Siman Kria i Tel Aviv med på att publicera den. Den fick ingen större uppmärksamhet och när den hjärtsjuke Shabtaï dog av en hjärtattack 1981 var han fortfarande tämligen okänd. Men ryktet om boken växte. Kritikerna försökte överträffa varandra i superlativer och när filmregissören Amos Gitai bestämde sig för att kombinera sin återkomst till Israel med att filmatisera Shabtaïs roman (Devarim, 1994) var det många som blev upprörda över att han hade mage att ge sig på detta storverk, denna milstolpe i israelisk litteratur, som ingen israelisk regissör tidigare vågat sig på att filmatisera. Gitai var dessutom djärv nog att själv spela rollen som Goldman i filmen. För att få åldern att stämma – Shabtaï föddes 1934, nästan tjugo år före Gitai – flyttade han fram handlingen till tiden efter första Intifadan, miljöerna är dock de samma som i romanen, ett nöjestätt Tel Aviv i förvandling.

År 2007 utsågs Shabtaïs roman Pour inventaire av kritikerna till den bästa israeliska romanen sedan staten Israels grundande. Romanen diskuteras alltjämt och en av de största tvistefrågorna är om ska betraktas som en politisk roman eller en djuplodande psykologisk sådan. Liksom Thomas Manns mäktiga roman Bergtagen kan den säkerligen läsas på många sätt. För min egen del väcker romanen liv i minnen av en längre resa till Israel i början av 80-talet. Jag var också på släktkalas där det talades polska i soffan och ingen vågade sig ut på balkongen där familjens skräck stod och kedjerökte. Nu ser jag miljöerna med Shabtaïs ögon. Jag ser också att Yaakov likt Picasso, som var en mästare på att skapa porträtt utan att någonsin lyfta pennan eller kritan från papperet, lyckas upphäva kronologin och i en enda, halsbrytande lång mening teckna stora delar av Israels historia, dess människor och miljöer, utan att sätta punkt. Eller i alla fall göra det så pass sällan att jag vissa kvällar, i brist på annat, tvingades sluta läsa vid ett kommatecken när ögonlocken började bli för tunga.

Jag läste Rosie Pinhas-Delpuechs lilla roman Insomnia först och Yaakov Shabtaïs roman sist. Det hade varit bättre om jag gjort tvärtom men livet kommer inte alltid till en i rätt ordning. Hur som helst har jag nu fått två fina läsupplevelser som likt de båda böckerna på ett märkligt vis förenas till en.

————————

  • Se trailern till filmen Devarim

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).