Anna Jansson avslutar här sin essä om egyptisk litteratur före och efter den arabiska våren 2011 och om de förhoppningar och drömmar den väckte – och släckte – med att presentera såväl författarna Amr Ezzat, Alaa Abd el-Fattah, Noor Naga och Iman Mersal som Mada Masr, en av få oberoende medieproducenter i Egypten idag.
Om man har tur att somna och inte ligger klarvaken i småtimmarna, om man har tur att somna och drömma, hur gör man för att minnas sina drömmar när man sedan vaknar? Eller: Om man vaknar ur en mardröm, hur gör man för att glömma och ta sig an den nya dagen utan nattskräckens kvardröjande mörker? Eller: Om man i drömmen fått ett budskap eller en varning, hur ska man tolka det och hur ska man vet varifrån meddelandet kom? Eller: Om man delar sin dröm med andra, hur ska man lyckas förverkliga den i vakenvärlden? Hur?
Det egyptiska förlaget (och senare även kuratorduon) Kayfa ta, grundat 2012 av Maha Maamoun och Ala Younis, ger ut en serie ”poetiska instruktioner”, manualer som svarar på några av vår tids behov: How to know what’s really happening (av den irländske författaren, historikern med mera Francis McKee, om hur man kan navigera i dagens informationsflöden/floder post-sanningen); How to love a homeland (en aktuell essä av ryska författaren och filosofen Oxana Timofeeva om bland annat nödvändigheten av att finna ett nytt sätt att tänka på ”hemlandet”); Kayfa talta’imu (”Hur man läker”, en bildessä av poeten Iman Mersal som söker efter sin egen mor i ett fotografi och efter ett sätt att läka); Kayfa takhtafi (”Hur man försvinner”, där Heytham el-Wardany ger instruktioner till att med hjälp av ljud försvinna, dyka upp igen, ansluta till en grupp med mera) för att nämna några.
I Kayfa tatadhakkaru ahlamak (”Hur man minns sina drömmar”) från 2019 skriver skribenten och den tidigare filosofistudenten Amr Ezzat om sina egna drömmar, om drömmens potential att förändra vakenheten och om olika tänkares (Ibn Arabi, Sarte, Zizek, Ibn Taymiya med flera) inställningar till våra nattliga syner. (På arabiska heter det ”att se en dröm” i sömnen, inte ”drömma”.) Är drömmen sanning eller fiktion? är en av frågorna författaren ställer sig. Hur vävs personliga och kollektiva/nationella/ideologiska drömmar samman i ett samhälle? Kan drömmen erbjuda en respit från en vakentillvaro som känns alltför mörk och tung att stå ut med?
I sju korta kapitel provar Ezzat att förstå sina drömmar i tur och ordning som: en labyrint, ett sällskap, en profetia, en promenad, förtrollning, en kamp, ett tomrum. Det gäller att skilja mellan drömmar från Gud och drömmar från Djävulen – samt att tyda drömmen, inte köpa budskapet rakt av.
1100-talsfilosofen Ibn Arabi menade till exempel att Abraham tolkade sin dröm (budskapet från Gud) om att slakta sin son för bokstavligt. Först när baggen dök upp och Abraham offrade den i sonens ställe fullbordades symbolismen i hans dröm. Sufisten Ibn Arabi förespråkade måttfullhet i såväl liv som dröm; radikala (radikaliserade?) fantasier som tappat kontakten med verkligheten kan vara mer skrämmande än att inte ha någon dröm alls. Ezzat frågar sig om vi skulle kunna få se en affisch på stan med en bild av en man på väg att mörda sitt barn under den färgglada sloganen ”Följ dina drömmar!”?
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hur vet man vad som egentligen pågår? Ett sätt för mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Egypten är att prenumerera på Mada Masrs veckobrev. Mada Masr är en av få oberoende medieproducenter i landet idag och publicerar material på både arabiska och engelska: artiklar som ”A three-step guide to becoming a model Facebook citizen in Egypt” om hur man skapar en fejkad sociala medier-närvaro för att vara beredd när (inte om) du blir stoppad av polisen.
Eller essäer som ”Mugamma revisited: Reimagining the building and the square” om vad kolossen vid Tahrirtorget skulle kunna användas till om man fick drömma; personliga reflektioner som ”Naguib Mahfouz: the man we all wronged” om Nobelpristagarens närvaro och frånvaro i litteraturen och egyptiers liv, eller ”Where do old lesbians go to die?” om det osynliga livet som homosexuell kvinna i Egypten; eller varför inte ett fotoreportage från de historiska husbåtarna vid Kit Kat-Cornichen i Kairo, ”The departure of Kit Kat’s houseboat”.
Tidskriften grundades 2013 av en grupp journalister som arbetat på Egypt Independent, en engelskspråkig bilaga till Al-Masry Al-Youm, en privatägd egyptisk dagstidning. Egypt Independents första upplaga publicerades i november 2011, men redan andra upplagan stoppades av huvudtidningens chefredaktör på grund av en artikel som innehöll kritik mot militärrådet som tagit över styret av landet efter president Mubaraks avgång.
2012 skaffade Egypt Independent egen medialicens och började publicera sin tidskrift separat från huvudtidningen Al-Masry Al-Youm, en licens de blev av med året därpå. Även Mada Masr har haft problem med censur, räder mot redaktionen och fängslandet av redaktionsmedlemmar som bland annat anklagats för att sprida falska nyheter. Webbsidan är sedan 2017 blockerad i Egypten och egyptier som vill läsa publikationen får göra det på en spegelversion via en Torklient.
*
Hur gör man för att fortsätta drömma om en annan framtid? En av Mada Masr:s många skribenter är Alaa Abd el-Fattah, bloggare, programmerare och politisk aktivist. Förra året publicerades Shabah al-rabi’ (”Vårens vålnad”), ett urval av hans texter från 2011 till idag – år som Abd el-Fattah tillbringat en stor del av i fängelse just på grund av sitt skrivande. Samlingen innehåller en blandning bloggtexter, Twitter-inlägg, intervjuer, artiklar och essäer, många författade i en cell, många publicerade inte bara i Egypten utan också internationellt.
Han skriver om klimatkrisen, om sin son (vars födsel han missade), om hur egyptiska banker rånar sina ”kunder”, minnestal till sin far (människorättsadvokaten Ahmad Seif al-Islam), om folk som frågar ”Hur kan vi hjälpa till?” (svaret är ”Laga er egen demokrati”), med mera.
Boken kan läsas både som en berättelse om hur revolutionen i Egypten 2011 flammade upp och kvästes och den nedslående utvecklingen i landet sedan dess, och som ett porträtt av en samtida egyptisk intellektuell som fortsätter göra sin röst hörd trots alla brutala försök att tysta den.
Hur gör man för att fortsätta kämpa? Ett sätt är att påminna sig om att kampen mot förtryck och ofrihet är global, sker på andra ställen samtidigt, drivs av andra människor i liknande situationer. Abd el-Fattah är ständigt solidarisk med andra motståndsrörelser, andra förtryckta och fängslade. I texten ”Palestina i mina tankar” är det palestiniernas kamp som inspirerar honom; i ”Fem metaforer för att läka” är det den internationella klasskampen som åberopas.
Det är många vålnader som rör sig genom samlingen, från såväl den egyptiska revolutionen och dess efterdyningar som andra tider och kamper. I en text beskriver Abd el-Fattah hur han återvänder från sin senaste hungerstrejk och tillsammans med cellkamraterna sjunger den palestinska poeten Tawfiq Ziyads tonsatta dikt ”Unadikum” (”Jag kallar på er”). Kampsången har ljudit på protester sedan inbördeskriget i Libanon startade 1975. Någon kallar på andra, genom tid och rum, kampen fortsätter.
*
I ett veck i tiden: I november 2022 hålls FN:s klimatkonferens COP27 på den egyptiska turistorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Människorättsaktivister och journalister fängslas, internationella medier får strikta regler kring rapporteringen från konferensen och samtidigt hungerstrejkar Alaa Abd el-Fattah (en av tiotusentals politiska fångar i landet) i Tora-fängelset.
*
”Hur kommer Egypten se ut om 100 år?”, det vill säga hundra år efter 25 januari-revolutionen, är frågan det brittiska förlaget Comma Press ställt till tio egyptiska författare. I april 2023 ger de ut antologin Egypt +100 – Stories from a century after Tahrir. När jag söker på ”Egypt + 100” får jag träffar på artiklar om att man funnit över hundra sarkofager i en gammal gravplats i Saqqara och att ”Egypten” hoppas att fyndet nu ska locka tillbaka turisterna efter ”oroligheterna” 2011 och 2013. Döden som turistmagnet.
*
I ett annat veck i tiden går vi omkring i den stora gallerian City Stars Mall i Heliopolis utanför Kairo, där alla turister fryser i luftkonditioneringen och de rika egyptierna glider runt i dyra vinterjackor som de bara får användning för på utlandssemestrar och just där i det iskalla shoppingpalatset.
I ett annat veck i tiden klickar jag mig fram i Kairo på Google Street View och hamnar i ett foto taget i en lägenhet på Zamalek, ön mitt i Nilen där ambassaderna hyr in sig i gamla franska kolonialpalats, där ”man” kan ta en tur på galoppbanan på Gezira sportklubb, ta en drink och spela lite krocket i en park med illgrönt gräs och palmer som i Waguih Ghalis klassiker Beer in the Snooker club från 1964. Rummet på bilden renoveras och golvet är uppbrutet. Genom de stora fönstren som går från golv till tak ser jag ut över en terrass i tre väderstreck där det står smutsiga AC-apparater, säckar med skräp, en stege, omkullvälta vita plaststolar. Bortanför terrassen: träd med fläckiga löv, spruckna fasader, dammiga parabolantenner. Mitt i rummet står en man och ser ner på ett halvfärdigt parkettgolv.
Tiden har stannat, men tiden stannar aldrig. Jag skriver i min anteckningsbok: Gör en tidslinje över revolutionen och Egyptens moderna historia. Men är tiden linjär? (Och vad händer när vi sover, stannar tiden, kliver vi ur tiden, går tiden ännu fortare?) I början av Shabah al-rabi’ finns en kort kronologi över Egypten 1952–2021. Vad hände 1952? Egyptens sista kung, Faruq, avsätts av militären. Googlar: Faruq. Googlar sedan: Nasser, Wafdpartiet, Suez, Sinai, Aswandammen, Sexdagarskriget, Sadat, koptiska kyrkan, Kafr el-Dawwar, Arab League, Mubarak, Helwan, Luxor, andra intifadan, CIA, Keyafa, bomb Sharm el-Sheikh, Rafah gränsövergång, Khaled Said …
*
Hur förstår man ett land och dess invånare? Genom att läsa om landet? Genom att skriva om det? If an Egyptian Cannot Speak English av Noor Naga (”an Alexandrian writer who was born in Philadelphia, raised in Dubai, studied in Toronto, and now lives in Cairo”) är en metafiktiv roman om identitet och tillhörighet, men också om skrivande och skrivandets makt och potentiella våld.
En namnlös ung kvinna från New York med rötter i Egypten flyttar till(baka till) Kairo några år efter arabiska våren. Hon möter en ung fattig man från landsbygden, en före detta fotograf (vars foton från Tahrir först såldes för tusentals egyptiska dollar till utländska bildbyråer och sedan användes för att identifiera och fängsla demonstranter) som vilsen efter den misslyckade revolutionen driver runt på huvudstadens gator.
I romanens första två delar får vi följa utvecklingen av deras relation. Förhållandet är ojämlikt på grund av klass och bakgrund men de låtsas som ingenting. Båda söker efter en identitet och tror sig finna något de saknar hos den andra; hon vill vara det han är, egyptier, han vill vara det hon är, fri. När han börjar kontrollera henne, misshandla henne, stalka henne blir det svårt för den amerikanska feministen med intersektionell analys att inte rationalisera hans beteende. Men hur skriver man om utsatta personer utan att själv återupprepa övergreppen?
Romanens tredje och sista del utspelas på en workshop i kreativt skrivande någonstans i USA och har formen av ett manus med repliker och korta scenanvisningar. Författaren ”Noor” har lämnat in en text om sin tid i Kairo som slutade med att killen hon haft en destruktiv relation med faller ner från en balkong och dör. Vi får ta del av de andra workshopdeltagarnas feedback och på ett metaplan även den ”amerikanska läsarens” diskurs kring temana i texten vi själva just läst.
Det är en smart lek med form och genre; på omslaget till boken står det ”a novel” medan det i sista delen av romanen, den del som ersätter den ”Part 3” som workshopdeltagarna tycker författaren ”Noor” ska stryka ur sitt manus, framkommer att texten är ”memoir, not fiction”.
*
Iman Mersal är en egyptisk poet som 1999 lämnade sitt hemland för Kanada där hon numera undervisar i arabisk litteratur på University of Alberta. I flera dikter skriver hon om landet hon lämnade och hur det är att leva i exil, och hon har ofta använt sitt eget liv som utgångspunkt i litteraturen.
The Threshold (översatt av Robyn Creswell) från 2022 samlar ett urval dikter ur fyra av hennes böcker, från den tidiga Mamarr mu’tim yaslahu li-ta’allum al-raqs (”En mörk gränd där man kan lära sig dansa”, 1995) till hennes senaste diktsamling Hata atakhalla ’an fikra al-buyout (”Tills jag ger upp idén om ett hem”, 2013). Att ”ge upp idén om ett hem” – hur gör man det?
I dikten med samma namn skriver Mersal om tillvaron i det nya hemlandet, där det hänger klockor istället för presidentporträtt på myndighetskontoren, där det inte finns något att bli arg över. Kanske var det drömmen en gång – att leva i lugn och ro, i en fredlig stat, att slippa kämpa för allt, mot allt – men när drömmen blev sann visar den sig inte alls vara det man egentligen önskar sig:
”Perhaps these days of sedation are the real nightmare.
Nothing here deserves your rebellion.
You are content and you are dead.
The life around you is like the hand of mercy
turning up the room lights for an old blind man
so he can read the past.”
Till skillnad från de manliga arabiska poeter som under andra halvan av nittonhundratalet diktade om stora ämnen som Historien, Staten (samt Kampen mot den) och Kärleken, handlar Mersals dikter ända från början om så prosaiska saker som en sovande far, självmord, migrän, tvätt på ett tvättstreck, ärr på ett knä, underkläder och Marx (de sista två i en och samma dikt).
Som alla vet återfinns historien, staten, kampen och kärleken även i vardagen, i detaljerna som sammantaget utgör livet, Livet, ”livet”. Att drömma om ett hus där man en gång bott, att vakna i ett främmande rum, att längta till en plats som inte längre finns … Ur den avslutande dikten ”The Idea of Home”:
”Every time you go back home with the dirt of the world
under your nails, you stuff everything you could carry with
you into its closets. But you refuse to define home as the
resting place of junk, as a place where these dead things were
once confused with hope. Let home be that place where you
never notice the bad lighting, let it be a wall whose cracks keep
growing until one day you take them for doors.”
*
Om jag kunde kliva in genom en portal och komma ut på trottoaren i Ezbekiyya i Downtown där försäljarna brett ut sina böcker längs marken och husväggarna skulle jag leta efter Iman Mersals första diktsamlingar på arabiska som är slut i alla nätbokhandlar, Radwa Ashours självbiografiska romansvit där sista delen (Athqal min Radwa, från 2013) handlar om författarens kamp mot cancer parallellt med den egyptiska revolutionen, Mohammed Rabies senaste roman Tarikh alihat Misr (”Egyptiska gudars historia”, 2020) som verkar vara något muntrare än Otared och handlar om galenskap och kreativitet som motståndsmedel, Heytham el-Wardanys nya bok Banat awa wa al-hurouf al-mafqouda (”Schakalerna och de förlorade bokstäverna”, 2023) om förlorat hopp i arabiska fabler, någon vacker utgåva av Nabulsis drömbok.
Jag skulle hoppa in i en taxi och åka tillbaka till rummet i Mohandiseen och fastna i trafikstockningen på 26 juli-gatan som korsar Zamalek, jag skulle se flådda djur dingla utanför slakterier, se sexiga underkläder i skyltfönster bredvid butiker som säljer moderiktiga hijaber, se finklädda egyptiska familjer gå in på McDonalds, se en grupp utländska studenter komma ut från Cinnabon, bli omkörd av ett Drinkies-bud på moped med orange logga. Jag skulle kliva ur bilen och gå uppför trapporna till lägenheten, lägga mig i den alldeles för mjuka sängen, knäppa igång takfläkten och somna med en dammig bok över ansiktet.
Andra texter som figurerar i den här essän fast i en parallell dimension:
Yasmin el-Rifae, Radius – a story of feminist revolution, 2022
Muhammad Abdelnabi, Fi ghurfa al-ankabut (”I spindelns rum”), 2016
Baha Taher, Wahat al-ghurub (”Solnedgångens oas”), 2006
Amr Ezzat, Ghurfat 304 – kayfa ikhtafat min abi al-’aziz 35 ’aman (”Rum 304 – Om hur jag gömde mig för min älskade far i 35 år), 2019
Khaled al-Khamissi, Taxi, 2007
Böcker som nämns i essän och som finns i översättning
Mansoura Ezz Eddin, Maryam’s Maze
Mohamed Kheir, Slipping
Heytham el-Wardany, Sömnboken
Basma Abdel Aziz, The Queue
Ahmad Naji, Using Life
Nael al-Toukhy, Women of Karantina
Mohammed Rabie, Otared (svenska)
Youssef Rakha, Book of the Sultan’s Seal
Donia Maher, The Apartment in Bab el-Louk
Amr Ezzat, How to remember your dreams
Ala Abd el-Fattah, You Have Not Yet Been Defeated
- Denna essä har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essästöd
- Klicka här för att läsa första delen av essän