Långtradarchauffören i natten
Rosie Pinhas-Delpuechs Insomnia

Jan-Henrik Swahn har i den lilla romanen Insomnia av Rosie Pinhas-Delpuech – om att bli förälskad i en människa som inte lever – funnit den vackraste boken om översättning han har läst.

 

I både Frankrike och Polen finns sedan några år tillbaka översättarfestivaler varje år. Man har kommit över den initiala tvekan som byggde på föreställningen att översättare är mindre kända än författare och att publiken därför skulle utebli. Något som visade sig inte vara fallet. I mötet mellan läsare och översättare uppstår en känsla av samhörighet, översättaren är ju inte bara en kolportör av texter importerade från främmande språk utan också en läsare på djupet.

Dessutom har översättare ofta intressanta levnadsöden och arbetsmetoder. De är lyhörda och inte så självcentrerade inför sin publik. Författaren tillåts närvara i sin egen frånvaro.
I autofiktionens tid har det här med levnadsödet fått ökad betydelse. Det gäller att kunna pitcha sig själv på några få rader som helst ska innehålla vändningar som ”fånge hos kannibaler” eller ”stadsministerns älskarinna” för att man ska få gå före i kön.

Jag hörde en gång om författaren Jean-Christophe Rufins förtvivlan sedan han valts in i Franska Akademien och skulle förbereda sitt anförande om författaren Henri Troyat. Det fanns ju ingenting spännande alls där. Inga eskapader, inga skandaler, inga politiska anfäktelser, varken svarta hål eller vita fläckar. Han var nära att förlika sig med tanken att Troyat var tråkigheten personifierad, en icke-person och att han fick hålla sig strikt till Troyats litterära kvarlåtenskap, bestående av över hundra romaner, då insikten plötsligt slog ner som en bomb: Troyat var ju en pseudonym. Egentligen var han född i Moskva av armeniska föräldrar 1911 och upplevde fruktansvärda saker under sina första sex levnadsår, med flykten under ryska revolutionen som kulmen, ett förflutet som han länge sade sig inte ha något minne av och som han, då det åter kom upp till ytan, fick kämpa resten av sitt liv med för att hålla i schack.

Översättaren Rosie Pinhas-Delpeuch delar i någon mån Troyats predikament. I den lilla romanen Insomnia, utgiven första gången redan 1998 och nu i en ny reviderad upplaga, skriver hon smärtsamt vackert om hur hon en dag kommer till insikt om att hon tappat bort sin barndom och hur hon genom att översätta en författare från ett språk hon lärt sig först som vuxen kommit sin förlorade barndomskänsla på spåren och blivit en hel människa igen.

Till skillnad från Troyat har hon aldrig glömt sin barndom. Hon minns den i detalj och beskriver den i Insomnia avskalat och koncist, med stark tydlighet. Hon föds 1946 i Istanbul där hon också växer upp. Hon hör turkiska, grekiska, ryska, franska och ladino, ett språk hennes mormor talade. Det bästa hon vet är att bara lyssna. Stå nere på gatan och höra språken som vandrar förbi. Hon försöker inte förstå, det är musiken som fångar henne. Att hon själv skulle kunna tala är inget som slår henne, hon hinner fylla sex år innan hon själv öppnar munnen.

På nätterna ligger hon vaken i sitt rum längst bort i korridoren och hör sina föräldrar prata eller bråka. Hennes far lider av sömnlöshet och lyssnar på musik nätterna igenom och hennes mor blir tokig eftersom musiken gör att hon inte kan sova.

Allt detta minns Pinhas-Delpeuch. Men hennes egen inre musik, en sorts närvarokänsla som tidigare vidlått minnena, är borta. Hon saknar den men vet inte var hon ska leta. Det leder till ett liv i exil. Som tjugoåring flyttar hon till Frankrike för studier i franska, ett språk hon snart behärskar som sitt eget. Men än mer livsavgörande blir en mångårig vistelse i Tel Aviv, en stad hon älskar för att allting krockar där. Polska judar kommer släpande på sina gamla möbler som inte passar alls ute i öknen, i denna snabbt växande, bullriga och smutsiga stad, ”den vackraste av världens fulaste städer”. Hon lär sig tillräckligt med hebreiska för att kunna hanka sig fram i vardagen men tillbaka i Paris bestämmer hon sig för att lära sig språket på riktigt.

Och så blir hon översättare.

Men innan dess har hon levt i ett tomrum. Avsaknaden av barndomens inre musik, eller närvarokänslan i minnena – hon lyckas inte riktigt sätta ord på det hon förlorat – gör att hon inte kan sova längre, inte läsa, inte lyssna. Som om hon förlorat sin skugga. En händelse får henne att vilja bli långtradarchaufför. Hon saknar visserligen körkort och skräms av de väldiga lastbilarna men de nattetid upplysta förarhytterna som det strömmar radiomusik ur får henne att drömma. Hon ser det svarta vägbandet försvinna inunder henne i natten, ena handen håller i ratten medan den andra rattar barndomens radio som talade all världens språk och spelade alla sorters musik.

Mitt i sömnlösheten, mitt uppe i letandet, dag som natt, installerar hon sig till slut framför en dator i stället för en långtradarratt, med en bok i stället för väg, språken och deras musik i stället för radio.

Och så en dag är känslan där igen. Det förlorade. Hon förstår inte riktigt hur det gått till, hon som sedan länge gett upp allt hopp, men på något sätt har det att göra med hennes arbete med att översätta författaren Yaakov Shabtais mest kända roman Zikhron Devarim från 1977 till franska. Shabtai verkar inte finnas översatt till svenska men den engelska översättningen Past continuous från 1985 innebar världsberömmelse och hyllades som ett modernistiskt mästerverk jämförbart med Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Yaakov Shabtai (1934 – 1981) levde hela sitt liv i Tel Aviv. Pinhas-Delpuech hinner aldrig träffa honom men på något sätt förkroppsligar hans böcker hennes kärlek till staden Tel Aviv.

Hennes roman är skriven som ett brev till Shabtai. Att hans roman väckt henne tillbaka till livet fyller henne med förvirrad kärlek. Brevformen tvingar henne att se klart, att försöka förklara, sätta ord på vad det är som händer med henne när hon översätter honom. Det är ett brev jag inte vill ska ta slut, fullt med scener och stämningar, buret av ett innerligt raseri som tar sig uttryck i översatta passager där varje ord ifrågasätts.

Att romanen är så kort är olidligt. Kanske ska jag läsa om den. Kanske ska jag leta rätt på Shabtais romaner och så småningom skriva ett eget brev.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!