Ordet terrorism har en helt annan klang för många i västvärlden idag än det hade för 40 år sedan. Då var det ännu många som såg terrorister i ett slags romantiserat ljus, vår tids Robin Hood. Den lilla människan mot den omänskliga staten, protesten mot etablissemanget och frigörelseprocessen från äldre generationers värdeskala drivna till sin spets. Många ville hellre solidarisera sig med mytomspunna frihetskämpar än med statens dubbelmoral.
1991 jobbade jag med regissörerna Marianne Rosenbaum och Gerard Samaan, mest kända för filmen Peppermint Frieden. Filmteamet hade hyrt ett fallfärdigt hus på Metzstrasse i stadsdelen Haidhausen i München. Rosenbaum var aktiv i 68-rörelsen men anslöt sig aldrig till RAF. Istället bytte hon sitt gamla namn Worlitschek till det judiskt klingande Rosenbaum, i solidaritet med det judiska folket, vilket aldrig hindrade henne från att kritisera Israels dagspolitik.
En annan filmregissör, Wim Wenders, hade bott på Metzstrasse i slutet av 60-talet, i samma hus som Fritz Teufel, Brigitte Mohnhaupt, Alois Aschenbrenner, Rolf Heißler och Irmgard Möller, grundarna av stadsgerillan ”Tupamaros München”; flera av dem skulle sedan bli terrorister i RAF. Varför blev några det och andra inte? De delade många värderingar – vad skiljde dem åt? En orsak kan ha varit den antisemitiska hållningen. Blinda för likheten med den äldre generationens värderingar blev RAFs solidaritet med Palestina en fortsättning på föräldragenerationens judehat.
I somras visades en dokumentär av Georg M. Hafner på tysk TV: ”Als der Terror zu uns kam” (När terrorn kom till oss). I filmen och i Wolfgang Kraushaars omdiskuterade bok ”Wann endlich beginnt bei euch der Kampf gegen die heilige Kuh Israel? München 1970: über die antisemitischen Wurzeln des deutschen Terrorismus”(När börjar äntligen er kamp mot den heliga kon Israel? München 1970: om den tyska terrorismens antisemitiska rötter). Båda diskuterar vänsterrörelsen och dess samarbete med palestinska terrorgrupper, två rörelser som delade många värderingar. Kraushaar vill belägga hur nära samarbetet var, redogöra för de första attentaten och hur polis och statsapparat i sitt agerande snarare bidrog till RAF än stoppade det eskalerande våldet.
Kraushaar försöker framför allt bevisa att antisemitismen var en drivande faktor hos tyska vänsterradikala, mer än tidigare antagits och att de samarbetade med de palestinska terroristerna i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) i flera aktioner. I kidnappningsförsöket av ett israelskt El-AL-plan 1970 på flygplatsen Riem i München, då en ung israel dog. Liksom några dagar senare när någon hällde bensin i trapphuset på ett judiskt ålderdomshem på Reichenbachstrasse i Münchens centrum. Sju dog. De hade överlevt förintelsen, men var inte trygga i efterkrigstyskland. Brottet som skedde för 43 år sedan är ännu ouppklarat. Åtta dagar senare störtade ett Swissair-plan på väg till Israel sedan en en paketbomb detonerats ombord, alla passagerare dog. Under ett par veckor 1970 var München åter en ”Hauptstadt der Bewegung”, men för en helt annan rörelse. På det följde en rad mindre attentat. Allt var enligt Kraushaar förspelet till kidnappningsdramat vid OS 1972.
Kraushaars bok är ett digert arbete på 900 sidor, med oändligt många fotnoter. Det ger först ett mycket trovärdigt intryck, men vid närmare läsning upptäcker man att Kraushaar framför allt har dokumenterat de hittills kända hypoteserna. Han framför inga nya bevis.
Hans bok är viktig och samarbetet mellan RAF och PFLP är idag oomstritt, men att som Kraushaar påstå att stora delar av den vänsterradikala rörelsen var antisemitisk är något överdrivet, vilket många kulturpersonligheter och journalister som var aktiva de åren, vittnat om. Det är heller knappast troligt att enskilda som Dieter Kunzelmann kan ha gett de palestinska terroristerna idén till kidnappningen vid OS.
Det som dock kvarstår som ett faktum är kritiken mot den tyska staten och polisen. De kunde inte ge den israeliska truppen tillräckligt skydd när de kom till OS i München 1972 – ”glädjespelen” som skulle stå i kontrast mot Hitlers OS 1936 i Berlin. Attentatet hade kunnat avvärjas om man tagit de tidigare händelserna på större allvar.
Behållningen av Kraushaars bok är sammanfattningen av vad som skedde åren innan den stora våldsvågen lamslog en hel nation. När jag studerade i München, knappt tio år senare på 80-talet, mötte jag fortfarande många radikala vänsterextremister som romantiserade RAF – de talade på ett språk där jag förstod alla enskilda ord, men inte kunde följa teoribyggena. De drömde om någon som skulle rädda dem ur borgerlighet och etablissemang, konspirationsteorierna haglade tätt. Jag tänker ofta på dem och hoppas de hittade en väg mer lik Marianne Rosenbaums.
Idag är husen på Metzstrasse lyxrenoverade till dyra bostadsrätter.
– Se ett klipp med författaren här:
– Se från Youtube ”Als der Terror zu uns kam”: