Det är våren 2020 och pandemins första våg sköljer över Europa. I Italien befinner sig sjukvårdssystemet på randen till kollaps. De europeiska gränserna sluts och samhälle efter samhälle stänger ned. Livet som vi känner det ställs på huvudet. Hösten 2021 när den fjärde vågen är på anmarsch, antalet smittade stiger men livet i Europa ändå börjat återvända till det normala känns allt detta som långt borta, historia. Stoff för litteratur, kanske. Som i den tyska författaren Juli Zeh senaste roman Über Menschen, vars medvetet nietzscheanskt klingande titel hellre bör översättas till det betydligt tamare »Om människor«. Romanen utspelar sig under pandemins första våg och har marknadsförts som Tysklands första coronaroman.
I det avfolkade Brandenburg, står den 26-åriga reklamaren Dora med spade i hand och försöker gräva upp en potatisåker. Hon har flytt Berlin och sin partner Robert, lämnat deras 80 kvadratmeter stora lägenhet i Kreuzberg för ett fallfärdigt hus och en förvildad tomt i den fiktiva orten Bracken – där ingenting finns, varken butik, bar, bageri eller förskola.
Varför? Hennes partner »Robert hade helt enkelt kastat bort deras förhållande och förälskat sig i apokalypsen«, skriver Zeh med ett lakoniskt språk med en lätt humor. Först kom Greta Thunberg med sin Friday for Future-rörelse och journalisten Robert drogs med och blev aktivist. Självrättfärdigt börjar han dela in världen i vänner och fiender och kräver att Dora ska göra detsamma. När coronaviruset kommer får Robert sitt nya kall. Först utskrattad av sina kollegor för sina »kassandrarop«, därefter firad som profet när hans förutsägelser om hur viruset kommer slå ut Europa blir sanna: »Som om han i åratal väntat i hemlighet på viruset. Äntligen är väntan över, katastrofen är här.« Medan Robert finner sig allt för väl till rätta i denna nya situation, känner sig Dora allt mer alienerad.
Juli Zeh (f. 1974) räknas som en av Tysklands främsta romanförfattare – flerfaldigt prisbelönad och en bästsäljare med pretentioner. I Sverige uppmärksammades hon med dystopin Corpus Delicti (2009), en framtidsberättelse där hälsa blivit det politiska svaret på människans högsta goda och demokratin avskaffas för en hälsodiktatur. I Tyskland har hon på senare år framförallt blivit uppmärksammad med en annan roman om Brandenburg, Unterleuten från 2016. En mångstämmig berättelse där gamla konflikter bryter fram med våldsamt kraft när en vindkraftverkspark ska anläggas i byn. Brandenburgs landskap känner hon väl, efter promovering i juridik 2010 lever hon i regionen, sedan 2018 tjänstgör hon som domare i förvaltningsdomstolen.
Über Menschen är en fortsättning på Zehs utforskning av den tyska landsbygden som verklig plats och fantasifigur i den offentlighet som domineras av staden. »I byarna lever inte globaliseringens förlorare. Många som bor här ser snarare människor i städer som förlorarna«, sa Zeh nyligen i en intervju.
I Dora bor en rebell. Visserligen följer hon rekommendationer och lagar som en god medborgare men inombords känner hon oviljan växa mot den moralisering och uppskruvade retoriken som förstärktes i nödsituationen. Hon vägrar anse att de som samlas och dricker öl på gatan är »folkförrädare«, trots att Robert gör allt för att värva henne till sina korsbröder. När han förbjuder hennes långa promenader tar tålamodet slut. Hon packar ett par flyttlådor och reser ut till det hus som hon lite för lägligt köpte bara månader innan viruset upptäckts i Kina.
På några få sidor målar Zeh i Über Menschen upp scener från pandemins början: Banderollerna i fönster som förkunnade: »Vi stannar hemma!«, meme-aktivismen, den kollektiva rädslan, gator tömda på liv när affärer, caféer, barer och restauranger stängt, alla nya ord som etablerar sig i samhället: lockdown, incidens, platta till kurvan och social distans.
Romanen börjar som en träffande och underhållande satir över hur pandemin förändrade livet i stort och smått. Visst, coronafanatikern Robert är en karikatyr, lätt att igenkänna på de uppförstorande dragen. Dora hör till de lätt skeptiska. En hållning hon för övrigt delar med sin författare. Zeh har i flera intervjuer ifrågasatt de statliga ingreppen i fri- och rättigheter, och menat att politiken gömmer sig bakom vetenskapliga rekommendationer och undantagstillståndets retorik.
Brandenburgs landskap omringar Berlin, men för den som vill skaffa distans till statsmakt och media är det »vilda öst« en utmärkt plats. Bracken är en kort bilfärd bort men en annan värld.
Till skillnad från urbana, trendriktiga Kreuzberg, där var tredje invånare väljer miljöpartiet Die Grüne, röstar man i Bracken på högerpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD). I huset mitt emot radar grannen upp det ena rasistiska skämtet efter det andra. Bredvid henne bor Gote, som på kvällarna samlas med sina vänner och sjunger Horst-Wessel-sången och presenterar sig som »bynazisten«. Till och med det sympatiska gay-paret som lever på att odla blommor och bordsdekorationer har ett AfD-klistermärke på brevlådan. Nej, här gillar ingen invandring, Merkel eller »etablissemanget« och vad gäller corona-viruset tycks ingen riktigt ta det på allvar. På landet förvandlas pandemin till en avlägsen fond.
I stället blir grannen Gote romanens drivkraft. Bynazisten som beskriver sig själv som egentligen bara lite »gammaldags«. Den traditionella Gote har kravallat i Rostock på 90-talet och suttit i fängelse för att ha misshandlat en vänsteraktivist. En mur skiljer honom och Dora åt. Ändå kan de mötas. För vid en mur kan man ju ställa fram en stol, kliva upp och dela en cigarett eller två efter skymningen. Sakta mjukas Doras motvilja upp mot sin granne. Gote köper henne hortensior, skänker henne möbler och han öppnar sig för henne. Inte minst står han emot hennes försök att stöta bort honom, insisterar på att han finns där, som hennes (och Tysklands) förträngda undermedvetna. Så lätt blir man inte av med bynazisterna.
I Bracken bryter Doras välsorterade, urbana världsbild samman. På landet passar hennes kategorier om sant och falsk, gott och ont inte längre in i verkligheten. Dora hyser en instinktiv motvilja mot »rasister«, men i mötet med dessa människor ur »verklighetens folk« saknar hon argument för sin sak. Kort sagt spelar hennes urbana kunskaper här ingen roll. På landsbygden blir hon en gröngöling, den som trodde sig vara världsvan visar sig som blåögd. Och det är som det ska vara; därför endast med en naiv berättare kan Zeh konstruera sin moderna utvecklingsroman där den något likaså naiva lärdomen kan läsas som: Också nazister är först och först är människor.
»I Bracken är man bland människor. Här kan man inte så lätt höja sig över andra«, lyder ett av romanens credo. Färre höga hästar att sätta sig på och mer ödmjukhet, mindre social distans och fler sammankomster; kan det vara svaret på hur det tyska samhällets inre motsättningar kan minska? Bör stadsborna lära av landsortsbefolkning, istället för tvärt om?
Juli Zeh intervjuas om sin roman ”Über Menschen”.
Vad man kan lära från livet på landet blir tydligt i en skildring av Brackens årliga byfest. Bland grillad korv och backar av öl tänker Dora hur lite polarisering det egentligen finns: »Inget öst eller väst, under eller över, vänster eller höger. Varken det paradis eller den apokalyps som media och politik ofta skildrar. Istället människor, som sitter bredvid varandra och som mer eller mindre gillar varandra. «Meningsskiljaktigheterna läggs åt sidan, rädslan för den andra ger vika. Gemenskapen är viktigare, den trumfar allt det andra. Så kan man också skriva politisk roman i det 21:a århundradet.
På sätt och vis samlar Juli Zehs Über Menschen upp förändringar i svensk, tysk och europeisk politik sedan 2015, året då politikerna ställde sig på rad för att välkomna de nyanlända. Nu är tongångarna annorlunda. Fortfarande är ingen respektabel politiker emot flyktingar. Man vill bara inte ha dem här. Och även om man ännu inte hör det så ofta, för fortfarande vill ju ingen vara rasist, så verkar fler och fler drömma tillbaka till den gamla goda tiden då vi hade en hederlig och homogen befolkning. Därför endast då kan vi återupprätta bygemenskapen.