”Kvinnohistorien”
Feridun Zaimoglus Die Geschichte der Frau

Feridun Zaimoglu, en av de mest framträdande tyska författarna, har redan tidigare skrivit romaner ur ett kvinnligt perspektiv, men har nu i sin senaste bok, Die Geschichte der Frau , velat framhäva kvinnorna i historien och har skapat sin egen kvinnohistoria utifrån tio kvinnor från förkristen tid till 1968, från Moses hustru till Valerie Solanas. Margareta Flygt har läst boken och tycker den är intressant, på sitt sätt en bedrift, men också att den manliga blicken inte bara skymtar fram.
 

Invandrarförfattare var för inte så länge sedan ett nytt ord, idag känns det redan förlegat. En gång lovade det en inblick i en exotisk främmande värld, litteratur som handlade om utanförskap, flykt, nystart och i bästa fall integration. Den tyska författaren, konstnären och dramatikern Feridun Zaimoglu var en av dem. Född 1964 i Bolu i Antolien i Turkiet, uppvuxen i München, Berlin och Bonn. Sedan 1985 bor han i Kiel, dit han flyttade för att studera konst och medicin.

Zaimoglus debutroman Kanaksprak (1995) (ung. Blattespråk) föll inom ramen för vad som kallades invandrarlitteratur, en bok skriven på invandrartyska och som handlar om hur migranter lever i Tyskland, liksom andra av hans böcker, som Abschaum – die wahre Geschichte von Erlan Ongun (1997), German Amok (2002) och genombrottsromanen Leyla (2006) om en ung kvinna i östra Anatolien och hennes resa innan hon anländer till Hauptbahnhof i München på 60-talet. Zaimoglus föräldrar kom som gästarbetare, mamman var städerska och pappan arbetade på kemikoncernen BASF som metallarbetare, innan han öppnade en egen skriv- och översättarbyrå för sina landsmän.

Skildringar av migranters verklighet kommer sig väl inte främst av ett behov att tematisera en egen situation som invandrad, utan snarare på det enorma underskott av böcker och pjäser som tar upp den ignorerade problematik som rör en stor del av samhället. Zaimoglu är idag noga att påpeka att hans föräldrar är turkar, medan han själv är tysk.

omslag boken
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Och idag, tjugo romaner senare, ses Zaimoglu knappast som någon outsider längre, han tillhör det litterära etablissemanget. Flera av hans romaner har nominerats till Deutscher Buchpreis, tilldelats andra stora litteraturpriser och hans senaste var nominerad till Leipziger Buchpreis 2019.

Hans romaner berör ämnen som hör till klassisk tysk idéhistoria, som Martin Luther i Evangelio (2017) och i sin senaste bok, Die Geschichte der Frau (2019), vill Zaimoglu framhäva kvinnorna i historien och det kvinnliga perspektivet. För detta har han valt ut tio kvinnor från förkristen tid till 1968. Moses fru Zipporta, Antigone, Judith (som följde Jesus och var gift med Judas) som vi träffar sex dagar efter Jesu återuppståndelse, valkyrian Brünhilde, Frühbottin som anklagades att vara häxa under medeltiden, pigan Lore Ley, Lisette Bielstein en socialistisk fabriksägardotter, Hildrun Tilmanns som var en så kallad Trümmerfrau i Kiel efter andra världskriget, Leyla en av de första kvinnliga gästarbetarna och feministen Valerie Solanas (1968), författaren till SCUM-manifestet.

Zaimoglu talar genom sina figurer, använder jag-formen, och låter språket präglas av den aktuella tidsperioden. Han går in i kvinnorna, likt en skådespelare som använder sig av method acting, men ändå känns det som om kvinnorna är sig rätt lika, som om det fanns en gemensam nämnare för dem trots deras olikheter: könet.

Zaimoglu har redan tidigare valt att berätta ur ett kvinnligt perspektiv, genom Leyla och Isobel och i pjäsen Schwarze Jungfern. Tidigare har han blivit hyllad för detta, i Die Geschichte der Frau har han däremot blivit hårt åtgången av vissa recensenter. Hur kan han som man ta sig friheten att skriva kvinnlig historia? Är det inte en form av mansplaining?

Idag anser många att författare endast får och kan skriva om det egenupplevda. Men frågan är väl snarare om det blir bra och trovärdigt eller om det skorrar? Zaimoglu har inte gjort det lätt för sig, det är i alla fall säkert.

I en radiointervju på Deutschlandfunk ställer man frågan vilken av kvinnorna Zaimoglu beundrar mest. Svaret förvånar: Valerie Solanas, den av kvinnorna i boken som hatar män mer än någon av de andra. Solanas tar till vapen och försöker skjuta ihjäl Andy Warhol eftersom han slarvat bort hennes enda exemplar av pjäsen ”Up Your Ass” och Zaimoglu låter henne utbrista: ”VARJE MAN SKA KREPERA; FÖR HAN INTE ÄR KVINNA!”

Caravaggio - Judith och Holofernes
Här Judith och Holofernes från Gamla testamentet målade av Caravaggio

Man önskar sig att han vågade tillskriva de andra kvinnorna liknande självständighet, eftersom de allt för ofta skildras i sina (ofta underordnade) relationer till män, istället för att själva få bli handlande protagonister. Skulle romanen genomgå ett Bechdeltest, vilket räknar kvinnliga rollfigurer och om kvinnorna pratar med varandra om något annat än om män, hade utfallet inte varit särskilt positivt. De flesta kvinnorna talar nämligen så gott som uteslutande om män, sällan om något annat. De är fångade i den föregivna manliga världen och verkar inte agera eller tänka utanför den.

Zaimoglu skriver inte någon ny Kvinnornas historia, utan om kvinnor som befinner sig i den manliga, och som han vill framhäva. För även om han säger sig vilja betona kvinnors liv, så inleder han nästan varje kapitel med en man: Moses, Judas, en krigsinvalid eller Jesus. Till och med romanens inledande rader fokuserar på män. Zippora introduceras med rubriken: ”Prästen Jetros dotter, Moses mörkhyade fru, mor till två söner” och själva texten, ja hela romanen, inleds med:

”Moses, sänd av Gud, är vacker i smärtan. Månljus faller på hans händer. Genom gliporna och hålen i tältet ser jag honom: min man.”
(”Moses, von Gott gesandt, ist schön im Schmerz. Es fällt Mondlicht auf seine Hände. Durch die Ritzen und Löcher des Zeltes sehe ich ihn: mein Mann.”)

Zaimoglu är en språkekvilibrist och texten är lekfull och nyskapande. Han kastar om ordföljden, inleder med det betydelsetyngsta ordet, växlar meningarnas längd så det blir en rytmisk text med suggestiva bilder. Han använder många allitterationer som ”die heiteren Huren sind schamlos schön” (de glada glädjeflickorna är skamlöst sköna) och strösslar med föråldrade ord. Zaimoglu skriver visserligen ur ett kvinnligt perspektiv, men den manliga blicken inte bara lyser igenom, utan späs på genom den sortens uttryckssätt.

Judith och Holofernes, samma motiv som ovan, men här målat av den kvinnliga konstnären Artemisia Gentileschi i början av 1600-talet. Klicka på bilden för att läsa mer om Gentileschi

Intressant är romanen i vilket fall. Zaimoglu vågar utmana sig själv, spränga båda sina och läsarens förväntningar. Han vill uppenbarligen både lära sig mer och utmana sig själv för varje ny roman och går inte i fällan att skriva den som publiken förväntar sig av honom. Han stryker inte medhårs och texten är ofta uteslutande för den okunnige. Den läsare som inte kan sin Bibel, myterna eller vet något om Valerie Solanas, blir lätt bortkollrad mellan raderna.

Konstspråket, med poetiska, ibland forcerat manierade uttryck, är vackert, men ibland på gränsen till svårförståeligt, speciellt i de kapitel som handlar om kvinnor för länge sedan. Nej, någon allmän ”Kvinnornas historia” är detta inte, men väl Zaimoglus litterära projekt. Ser man det så, är romanen en bedrift och en viktig del i ett brett, ofta halsbrytande författarskap. Feridun Zaimoglu är idag en röst som inte går att tänka bort från tysk samtidslitteratur.

 

  • Klicka här för att läsa om Zaimoglus roman Siebentürmeviertel
  • Klicka här för att läsa om hans Liebesbrand
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!