Två krig – ett land
Om två böcker av Klaus-Jürgen Bremm

Stig Strömholm skriver om den tyske militärhistorikern Klaus-Jürgen Bremms två detaljrika och väldokumenterade böcker om två krig som inföll tätt: 1866 års krig mellan Preussen och Österrike i förbund med Hannover, Sachsen, de hessiska furstendömena, Baden, Württemberg och Bayern – ett krig som ledde till att Österrike lämnade det tyska statsförbundet, som samtidigt upplöstes – och kriget 1970/71 mellan de nu, bara fyra år senare, enade tyska staterna och Frankrike.

 

Man skriver 2018. Två tyska lärde samtalar om en kollega, professor i Göttingen och politiskt aktiv. ”Er ist sehr welfisch gesinnt” – ”Han är mycket welfiskt sinnad” – sammanfattar den ene, och den andre nickar instämmande. Vad är nu detta som de har kommit överens om?

Om frågan skulle ställas i praktiskt syfte – vilken politik kommer han att driva? – vore en grov approximation ett tillräckligt svar: han kommer troligen att verka för delstaten Niedersachsens intressen inom förbundsrepubliken. Men för den som söker en bredare förståelse av ”welfiskt sinnelag” öppnar sig tidens brunn i sitt mäktiga djup och med många vindlande källådror. Namnet Welf bars av en fursteätt som gör sitt inträde i den europeiska historien i början av 800-talet, som i tidig medeltid härskar över Bayern och Sachsen och som på 1200-talet kämpar om den tyskromerska kejsarkronan med ätten Hohenstaufen. Welferna förlorade till slut den kampen, men de hade rafsat samman stora besittningar i Nordtyskland och grundade 1235 hertigdömet Braunschweig-Lüneburg, vars härskare i slutet av 1600-talet upphöjdes till kurfurstar av Hannover.

År 1714 blev den regerande kurfursten genom de dynastiska arvsreglernas spel kung Georg I av England, och Hannover blev i personalunion förenat med Storbritannien. Georg II av England grundade 1737 universitetet i Göttingen, som kom att bli en viktig intellektuell förbindelselänk mellan Storbritannien och Tyskland. Unionen upphörde 1837, då drottning Victoria besteg den brittiska tronen. I Hannover, vars kurfurstar i den allmänna titelinflationen efter det tyskromerska rikets upplösning 1806 hade antagit kungavärdighet, rådde manlig tronföljd. År 1866 ställde sig kungen av Hannover på den förlorande sidan i kriget mellan Preussen och Österrike, varför landet uppslukades av Bismarcks ännu territorialhungriga Preussen. Welfernas sista fäste upphörde att existera.

Av den fördrivna welfiska dynastins mycket betydande förmögenhet bildade den preussiska staten Welf-fonden, som Bismarck hade mycken nytta av, bland annat genom att hålla den bankruttmässige storbyggaren Ludvig II av Bayern under armarna i finansiellt hänseende och därigenom förmå det motspänstiga Bayern att ställa sig på Preussens sida i kriget mot Frankrike 1870 och att acceptera grundandet av Tyska riket under Preussens ledning. Welffonden överlämnades så småningom till den detroniserade hannoveranska kungafamiljen av Wilhelm II. Långt in på 1900-talet fanns i den tyska riksdagen ett litet men inte helt betydelselöst Hannoversche Partei; dess program var till en början att återupprätta kungariket Hannover, något som med tanke på alla de eruptioner och konvulsioner som ägt rum efter 1866 kan förefalla märkligt. Men historien är sällan helt död. Och den är ofta förbryllande.

Det korta kriget mellan Preussen och Österrike år 1866 slet av de sista trasorna av det band som sedan 900-talet hållit samman de tyska staterna i ”det första riket” – Det heliga romerska riket av tysk nation – som formellt upplösts 1806. Donaumonarkin hänvisades till en ännu stormigare tummelplats: Balkan.

Om 1866 års krig och om den uppgörelse som i historiens backspegel framstår som dess nära nog oundvikliga följd – det fransk-tyska kriget 1870- 71 – har den tyske militärhistorikern Klaus-Jürgen Bremm skrivit två välnärda volymer: 1866, med undertiteln Bismarcks Krieg gegen die Habsburger (2016) och 70-71. Preussens Triumph über Frankreich und die Folgen (2019). Det är rediga, detaljrika och väldokumenterade redogörelser för två politiska och militära förlopp som förvånande sällan dyker upp i den outsinliga internationella diskussionen om det enade Tysklands Sonderweg – dess vägval och dess öde. Det är i och för sig begripligt; tiden efter 1914 erbjuder mer stoff än ett par-tre historikergenerationer orkar med.

De båda väpnade konflikterna 1866 och 1870-71 har likväl ett visst förklaringsvärde. Eller kanske riktigare: de belyser i ett ännu hanterligt format förhållanden och problem som skulle återkomma i global skala. Bremms båda volymer, som gärna kunde ha varit mer generöst illustrerade, ger berömvärt objektiva analyser av förloppen.

Kraftmätningen mellan Preussen och Österrike var  fortsättningen av en mer än sekelgammal konflikt. Tyskland hade visat sig för trångt för att hysa båda. Det var emellertid inte bara Österrike som år 1866 drabbade samman med Preussen. Hannover, Sachsen, de hessiska furstendömena, Baden, Württemberg och framför allt Bayern stod på Habsburgs sida, och även om dessa staters insatser framstår som blygsamma vid jämförelse med de häftiga och förlustrika striderna mellan preussare och österrikare var det inte några skenbataljer som levererades blodiga.

Den hannoveranska armén tillfogade preussarna den 27 juni ett svidande (men för det stora spelet betydelselöst) nederlag vid den fridsamma kurorten Langensalza i Thüringen. Där stupade 800 preussare, 900 tillfångatogs. En vecka senare upplöstes emellertid den welfiska armén. Dess läge bedömdes av ett enhälligt krigsråd vara hopplöst. De 10 juli förlorade bayrarna vid Kissingen nära 700 man, vid Aschaffenburg fyra dagar senare närmare 600. Antalet tillfångatagna var i förhållande till de stupade påfallande högt vid dessa strider, vilket kanske framför allt kan tolkas som uttryck för halvhjärtad stridslust landsmän emellan, men också som vittnesbörd om tilltro till fiendens korrekta behandling av krigsfångar. Kriget avgjordes den 3 juli 1866, när drygt ett par hundra tusen preussare mötte ungefär lika många österrikare och sachsare vid Königgrätz i Böhmen. Tre veckor senare slöts en ”preliminärfred”. Österrike lämnade det tyska statsförbundet, som samtidigt upplöstes, men Donaumonarkin tvangs inte till några landavträdelser.

Om 1866 års krig oroade världen utanför Tyskland tämligen måttligt innebar utgången av kraftmätningen mellan Napoleon III:s kejserliga Frankrike och de nu helt oväntat samverkande tyska staterna ett politiskt jordskalv. Det gav ett eko över hela västvärlden som kraftigt förstärktes av dramats slutakt: det i grunden slagna Frankrike drabbades av ett inbördeskrig som kulminerade när den nyfödda republikanska regeringens armé nedkämpade den kommunistiska Pariskommunen i brutala och blodiga gatustrider. Vid en ceremoni i spegelgalleriet i Versailles hyllade de tyska furstarna i januari 1871 den gamle kung Wilhelm av Preussen som tysk kejsare. Frankrike avträdde Alsace och Lorraine till det nya riket.

Även om goda iakttagare sett flera hotande sprickor i det franska andra kejsardömets glansfulla fasad intog landet en svårbestridd europeisk ledarposition inte bara i kulturellt utan även i maktpolitiskt och militärt hänseende. Dess krigsmakt hade visat sin styrka i Krimkriget vid 1850-talets mitt och även som överlägset effektiv bundsförvant till italienarna i slutuppgörelsen med Österrike 1859. Det var till Frankrike som ambitiösa svenska officerare sökte sig när de ville lära mer än den sömniga indelta armen hade att erbjuda. Den blivande generalstabschefen Axel Rappe tjänstgjorde under hela kriget 1870-71 i den franska armén. Europas – inte minst Sveriges – sympatier fanns på den franska sidan när landet drabbade samman med Preussen. Det franska debaklet var en fullständig överraskning.

”Den preussiske skollärarens triumf” är ett av de uttryck som använts för att karakterisera kriget. De tyska soldaterna representerade för det mesta en högre grad av läskunnighet och därmed också självständighet än det franska manskapet. Detsamma gällde underofficerare och underbefäl. Sviktande disciplin förekom betydligt oftare på den franska sidan. Fransmännen räknade också betydligt fler desertörer, vilket är ett naturligt fenomen när striderna, som här blev fallet, fördes på fransk mark: hemmabyn låg närmare. Det förekom emellertid också talrika exempel på både heroism och uthållighet hos de franska enheterna. Bremm bemödar sig påtagligt om att ge en rättvis bild av förloppet.

Helmuth von Moltke den äldre

Mest framträdande och mest avgörande var sannolikt skillnaden i kompetens och arbetsmetoder på högsta ledningsnivå. Kring den preussiske generalstabschefen Helmuth von Moltke, som enligt alla tillgängliga vittnesbörd var genialiskt begåvad för sin uppgift, hade bildats en krets av högkompetenta och ofta specialiserade medarbetare som förde stabsmetodiken till nya höjder. Der grosse Generalstab blev en förebild i många länder, bland andra Sverige, där en modern generalstab inrättades 1873. Efter det fransk-tyska kriget var det till Berlin som svenska officerare sökte sig i studiesyfte.

De båda krigen 1866 och 1870/71 var på en gång ålderdomliga och moderna. De stridande styrkorna uppgick till flera hundra tusen, men man gick fortfarande till bajonettanfall i slutna formationer som man gjort under Napoleonkrigen, och kavallerichocker med tusentals ryttare var alltjämt vanliga. Förlusterna svarade mot detta vanvettiga uppträdande; vapentekniken hade till skillnad från det taktiska tänkandet gjort stora framsteg.

Moderna var båda krigen i flera viktiga hänseenden. Mest spektakulärt och sakligt kanske mest betydelsefullt var att uppmarschen till stridszonerna i stor utsträckning skedde per järnväg. Här kom den omsorgsfulla tyska planeringen med sin precision att spela en väsentlig roll. Även om det inte handlade om några lyxtåg hade dessa förflyttningar att döma av entusiastiska resenärers brev en turistisk charm som tidigare fälttågs oändliga fotmarscher helt saknat. En nyhet var också att stridsledningen på hög nivå åtminstone i viss utsträckning kunde ske med telegram.

Sachsiska lok på stationen i Eger i Böhmen

Krigen 1866 och 1870/71 var förvisso inte de första där journalister och fotografer följde stridsförloppet på nära håll, men rapporteringen i text och bild från dessa händelser mitt i Europa hade en omfattning som tidigare inte skådats. Även i stilla oscarianska förmak kunde fransk-tyska kriget följas i detalj i den volym som Albert Bonniers förlag utgav 1895: Fransk-tyska kriget 1870-71 i sina hufvuddrag skildradt av C.O. Nordensvan. Det är ett praktverk i stort format, bundet i röd klot med guldtryck, med tretton dubbelplanscher i svarttryck, åtta färgplanscher, ett stort antal illustrationer och kartor samt otaliga generalsporträtt. C.O. Nordensvan var sin tids främste militärskribent här i landet, och han snålar inte med beskrivningar, analyser och kritik.

Nordensvans verk avslutas med en detaljerad förteckning över de i fransk-tyska kriget deltagande förbanden på båda sidor. I den tyska Andra armén finner man: den XII (sachsiska) armékåren; i Tredje armén finns XI armékåren (från Thüringen, Hessen, Nassau), I och II bayerska armékåren och Württemberg-badiska armékåren. Och i Första armén marscherar VII och VIII armékårerna, hemmahörande i Westfalen och Rhenprovinsen. Inga uppgifter tyder på att det skulle ha funnits betydande skillnader mellan de tyska enheterna i vare sig stridsvilja hos truppen eller kompetens hos befälhavarna.

Självfallet hör uppgifter om eventuella sprickor i de blanka sköldarna till den information som segrarna inte hade något intresse av att avslöja, och här som alltid var det för det mesta segrarna som tog hand om eftermälet. Enhetligheten i de tyska insatserna ter sig ändå märklig. Det hade gått fyra år sedan dessa enheter stod mot varandra vid Königgrätz, Langensalza, Kissingen och Aschaffenburg. Var kriget inte endast en triumf för de preussiska skollärarna utan också för de filosofer, historiker och diktare som hjälpts åt att forma en tysk nationalkänsla, som här visade sig starkare än krigsmännens welfische, bayrische eller sächsische Gesinnung? Eller lunkade de bara med den starkaste när trumman gick?

Vaclav Sochor – De dödas batteri

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).