William M. Adler
The Man Who Never Died

bild

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Det har skrivits mycket om Joe Hill alltsedan han avrättades i statsfängelset i Salt Lake City 1915, för ett rånmord som han säkert var oskyldig till. Ture Nermans tidiga bok om honom är lite gles, det märks att han hade få fakta att gå efter. Den av amerikanen Gibbs M. Smith är desto bättre, och bäst är nog Ingvar Söderströms grundliga ”En sång kan inte arkebuseras”, tryckt i en andra omarbetad och utvidgad upplaga 2003 – åtminstone tills nu när William M. Adler har lyckats leta upp sensationella fakta som varit gömda och glömda i många år. Han redovisar dem i en bok vars undertitel säger vad den handlar om: ”The Life, Times and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon.”

Visst stämmer det både att Joe Hill lever vidare, och att han blev en ikon, i varje fall var han det så sent som långt in på 1970-talet. Ett kort porträtt av honom finns med i sista delen av John Dos Passos episka USA-trilogi från trettiotalet där en av huvudpersonerna är en socialistagitator i den organisation Joe Hill arbetade för, IWW, International Workers of the World, som konkurrerade med den mera pragmatiska AFL, American Federation of Labor. Och ”I dreamed I saw Joe Hill last night”, en ballad som skrevs 1936, har hållit sig kvar tack vare två av dem som tog upp den på sin repertoar, Pete Seeger och Joan Baez.

I Kerstin Ekmans roman ”Menedarna” från 1970 finns Joe Hill med även om det är en kompis till honom som står i centrum, och året därpå kom Bo Widerbergs film om honom, en ganska romantiserad historia. Den verklige Joe Hill var nog betydligt mera hårdför än filmens lycklige anarkist, spelad av Tommy Berggren. Episoden med den blonda farmardottern som så när får honom bofast är nog påhittad, men rekonstruktionen av händelserna som sedan följde – fängelse efter en summarisk rättegång och avrättning trots protester från president Wilson och andra – grundar sig på kända fakta.

Joe Hill, född i Gävle 1879 som Joel Hägglund, utvandrade till Amerika samman med sin äldre bror 1902, sedan föräldrarna gått bort. Där över amerikaniserade han sitt namn till Joseph Hillstrom men blev känd som Joe Hill när han började skriva satiriska och medryckande kampsånger för IWW. Han rörde sig över kontinenten, kom till Chicago och sedan till Kalifornien, drogs in i strejker och försökte få arbetarna att organisera sig. ”There is power in a union” är en parafras på en känd väckelsesång, liksom många andra av hans smittande och lättlärda visor. Så kom han till Utah sent på sommaren 1913, arbetade i en gruva och blev bekant med en annan amerikasvensk, Otto Appelquist.

Han umgicks också med en frånskild svenska som han känt redan i Gävle, Maria Johansson. När en butiksägare rånades i Salt Lake City den 10 januari 1914 tog man fast Joe Hill. Han var skottskadad och därmed misstänkt. Han hävdade att han hade sårats när han bråkat med en rival om en kvinna, men vem hon var vägrade han avslöja. Alla som kommenterat saken hittills har utgått från att det var Maria Johansson (som var mormon) och vars heder Joe Hill inte ville fläcka med att dra in henne som vittne. Det har också antytts att han insåg att han skulle göra störst nytta för rörelsen som martyr, och så blev det ju.

Bo Widerberg gjorde bra ifrån sig, särskilt i den otäckt realistiska avrättningen, så annorlunda mot motsvarande slut för Greta Garbo när hon går att möta döden i den tårfyllt förljugna trettiotalsfilmen ”Mata Hari”. I slutsekvensen hos Widerberg delar hans efterlämnade vänner på IWW upp hans stoft och lägger det i brev som ska skickas runt till rörelsens olika lokalkontor över hela kontinenten. Men så distraheras de av bostonvalser i lokalen bredvid, går dit, finner dansanta flickor, och tar en paus i kuvertslickandet – en socialism med mänskligt ansikte. Nå, men verkligheten bakom allt detta?

Det har länge varit känt att polisen i Utah hade ett gott öga till svenska invandrare och gärna satte åt och in dem eftersom mormonerna några år tidigare förbjudits att missionera i Sverige. De märkliga turerna kring förundersökningen är många, med försvunna vittnesmål och dokument som städades undan av FBI, och ett snabbt frisläppande av den som enligt vittnen var den skyldige till mordet på butiksägaren. Det är lockande att dra paralleller till anarkisterna Zacco och Vanzetti som man såg som offer för ett justitiemord när de avrättades 1927 (åtminstone Zacco var nog skyldig, anses det numera). I båda fallen blåste det upp en internationell proteststorm, men alltså till ingen nytta. Och Maria Johansson teg…

bild

Klicka på bilden för att höra också Paul Robeson sjunga om Joe Hill

Nu har William M. Adler, historiker i Denver, Colorado, med amerikansk arbetarrörelse som specialitet, letat där andra borde ha snokat långt tidigare. Han har följt spåren efter en professor som för sextio år sedan hade planer på en bok om Joe Hil. Den blev aldrig av, men på vinden hos hans dotter fanns alla anteckningar, och bland dem ett brev som Hilda Erickson skrev till professorn 1949. Trettiofem år tidigare hade hon varit förlovad med Joe Hills gode vän Appelquist. I brevet förklarar hon att hon en vecka före mordet på specerihandlaren hade brutit med sin fästman, till förmån för Joe Hill (hon var systerdotter till två svenska bröder som Joe Hill delade lägenhet med):I liked Joe better than him… I heard Joe tease Otto once that he was going to take me away from him.

Ett simpelt svartsjukedrama alltså, Otto sköt Joe som klarade skottskadan men togs fast av polisen. Olycklig tajming, kan man tycka, men den gamla gåtan verkar äntligen vara löst. Man har också namnet på den skurk som på sannolika grunder var mordmisstänkt men gick fri, Frank Z. Wilson, han var senare inblandad i St. Valentine´s Day Massacre i Chicago 1929, den som bildar upptakt till Billy Wilders ”Some like It Hot”. Det hindrar inte att en sonson till den mördade specerihandlaren fortfarande framhärdar att det var Joe Hill och ingen annan som sköt farfar och förstörde familjens ekonomi – undras om denne man röstar på Tea Party?

Om Joe Hill finns en bra hemsida på Wikipedia, full av fakta, och Magnus Eriksson skrev en initierad understreckare i Svenska Dagbladet den 3 januari 2003 med anledning av Söderströms bok. Joe Hill själv satte punkt genom att författa sitt epitafium kvällen innan han avrättades:

My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don’t need to fuss and moan —
”Moss does not cling to rolling stone”.

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,
Joe Hill

Kommentera: