Alice i Underlandet – annotated

Köp boken här

Av IVO HOLMQVIST

Fjärde juli är USA:s nationaldag. Men Fourth of July är ett datum som man borde fira minst lika mycket av litteraturhistoriska skäl, har W. H. Auden påstått.

Just den dagen 1862 företog två män i trettioårsåldern en roddtur på Themsen. En var präst, den andre var docent i matematik, och han hade lånat med sig en kollegas tre små döttrar, tretton, tio och åtta år gamla. Man drack te på strandbanken och drev sedan vidare, medan matematikern underhöll sällskapet med en historia som han kom på just i den stunden.

Den handlade om en flicka som råkar på en jäktad kanin, följer efter honom och tumlar ner i kaninhålet. Mellanflickan bland systrarna var Alice Liddell och matematikern var Charles Ludwig Dodgson. Han var född i Guildford där hans museum finns, under hans mera bekanta författarnamn Lewis Carroll. Tre år senare gav han ut sin ”Alice´s Adventures in Wonderland”, och ytterligare sex år senare ”Through the Looking-Glass and what Alice found there”, båda med John Tenniels illustrationer som snart blev klassiska.

Böckerna var ovanliga för sin tid genom att varken vara belärande eller predika någon moral. Och upplagorna följde slag i slag. Litteraturen om dem har vuxit lavinartat. Den som haft bäst koll på det är amerikanen Martin Gardner som redan 1960 gav ut sina kommentarer till de båda Alice-böckerna och som lade till en andra del 1990.

Tio år därpå kom så hans magistrala ”The Annotated Alice: The definite edition” som förlaget (W.W. Norton i New York) alltsedan dess sett till att hålla på lager. Det blir nog extra riv efter den nu när Tim Burton filmat Alices underjordiska äventyr på nytt, denna gång med djupverkan.

Det är en stor och vacker volym med mängder av högintressanta marginalanteckningar. Gardner ursäktade sig lite halvhjärtat och alldeles i onödan i ett av de tre förorden för sin mångordighet. Anhopningen av fakta är tvärtom en guldgruva. Tre skildringar av den minnesvärda utflykten den fjärde juli finns med, en dag då det var kyligt och regnet föll efter klockan två (Gardner har förstås frågat meteorologerna om vädret). I boken är det däremot varmt och soligt.

Ill. av John Tenniel


Dodgsons intresse för andras småflickor sätts in i sitt viktorianska sammanhang. ”I am fond of children (except boys)”, erkände han med en formulering som kan erinra om den danske cynikern Gustav Wieds ”kvinnor och barn är lyckliga – vi människor icke”, men som är mindre hjärtlös.

Dodgson var ingen sällskapsmänniska, han var blyg och han stammade, men inte när han träffade små flickor. Han kan i mångt och mycket påminna om H. C. Andersen vars namn dock inte nämns av Gardner fast han kommer med en uppsjö av andra jämförelser.

En av dem är Vladimir Nabokov som översatte ”Alice i underlandet” till ryska, ”inte för första gången men bäst”, som han självmedvetet och kanske också självbelåtet konstaterade. Hans romanhjälte Humbert Humberts ihållande intresse för nymfetten Lolita är bara avlägset likt Dodgsons för den riktiga Alice och hennes många medsystrar. Det finns en hel del Alice-allusioner i Nabokovs böcker, men mellan Lolita och Alice är skillnaderna större än likheterna.

Dodgson var en av de tidigaste och ivrigaste amatörfotograferna. Han förevigade nakna flickor med kameran, men det var med flickornas och deras mödrars fulla godkännande. Han var religiös, pålitligt konservativ, och väletablerad i Oxford under femtio år – under drygt halva den tiden var han matematiker vid Christ Church college. Och när flickorna vuxit upp fick de tillbaka sina fotografier. Bara fyra kort med oklädda flickor på finns i behåll. Han var dessutom en uppmärksam och vänlig man. När han gick längs stranden hade han fickan full av säkerhetsnålar, ifall någon flicka som ville vada barbent behövde fästa upp sina långa kjolar.

Gardner har hittat referenser till Alice både hos Kafka, Joyce och T. S. Eliot. Någon enstaka gång kan hans förklaringar bli lite väl påträngande prosaiska, som att den snurrige hattmakaren mycket väl kan ha varit heltokig. ”Mad as a hatter” var ingen grundlös jämförelse i engelskan. Hattmakarna drabbades ofta av kvicksilverförgiftning, en yrkessjukdom.

Gardner trycker i ett appendix några sidor som aldrig kom med i boken, om Alices möte med en geting som Tenniel ansåg omöjlig att illustrera. Han har också letat upp ett par fantastiskt fingerfärdiga översättningar av Jabberwocky, den egentligen oöversättliga nonsensdikten i början av den andra volymen (”’Twas brillig, and the slithy toves/ Did gyre and gimble in the wabe…”). Den ena versionen är på franska, den andra på tyska. Det är som om den store Christian Morgenstern själv hade fört pennan.

Och så håller det på, i spalt efter spalt, inte minst med belysande kommentarer om matematiska och logiska klurigheter. När man väl är klar med denna oumbärliga handbok kan man fortsätta med Gardners andra annotationer, till Lewis Carrolls ekvilibristiskt skickliga ”The Hunting of the Snark” som är ännu mera fylld av briljant nonsens.

Åke Runnquist och Lars Forssell gjorde ett heroiskt försök att försvenska det hela, i ”Snarkjakten”, som dessutom illustrerades på intressant vis av Tove Jansson (hon och Åke Runnquist hade tidigare tagit sig an ”Alice i Underlandet”, med lyckat resultat).

Ivo Holmqvist

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    I sin läsvärda avhandling ”Alice in the Oral-Literary Continuum” från 1999 har Björn Sundmark, verksam vid Malmö högskola, utrett hur nära Lewis Carrolls fyra berättelser om Alice ligger det muntliga berättandet, inte alldeles olikt det som kallats det dubbla tilltalet hos H.C. Andersen vars sagor de första samlingarnas begränsande undertitel ”Eventyr fortalte for börn” till trots riktade sig till läsare och lyssnare av varierande ålder.

Kommentera: