Att se en film som bygger på en bok kan bli en smula problematiskt, i alla fall om man läst boken och sedan börjar fundera på likheter och skillnader under det att man ser filmen. Åtminstone är det min erfarenhet. Trots att jag kan tycka att jag då lägger energi på fel sak, och irriterar mig på att filmupplevelsen liksom inte blir vad den borde vara, har jag svårt att hålla mig från biosalongerna då en omtyckt roman blivit film. En annan nackdel med detta är att jag kan oroa mig över filmupplevelsen på förhand, för ofta har väl en filmversion blivit en besvikelse i förhållande till boken. Med viss oro och med den rådande problematiken i åtanke gick jag ändå för att se Benoît Jacquots film Villa Amalia, som bygger på romanen med samma namn av Pascal Quignard.
Filmen och boken börjar på samma sätt. Ann Hidden – som spelas av Isabelle Huppert – ser sin man kyssa en annan kvinna, möter i samma stund en barndomsvän som hon inleder en ny vänskapsrelation med, åker tillbaka till sitt hem och bestämmer sig. Allt det som hennes liv hittills har inneburit ska bytas ut mot något nytt. Bostaden ska säljas, liksom möblerna och hennes pianon. Kläderna slänger hon, alla foton får brinna. Mannen talar hon inte med, hon säger inte mer än att hon bestämt sig, och att hon sett honom med en annan kvinna. Ann Hidden tycks, förutom sin sjuka mor i Bretagne, knappt ha några människor i sin närhet. Barndomsvännen får en viktig roll i hennes nya liv, men först senare, i Italien, när hon funnit sin Villa Amalia, är hon redo att möta andra. I filmen blir det påtagligt mer avskalat jämfört med i boken, för i boken ryms så mycket mer. Pianomusik genomsyrar filmen, men yrket som kompositör hamnar i bakgrunden, vilket också de människor gör som Ann Hidden råkar på sin väg. Bokens sparsmakade stil återfinns, om än med annat uttryck. Budskapet i berättelsen blir på så vis tydligare i filmen, där det verkligen fokuseras på den tomhet som uppstår, tomheten i att vara ensam mot resten av världen, i att ensam – på gott och ont – faktiskt styra över sitt eget liv.
Bilderna fångar mig. Pianomusik och starka färger bär fram den ensamma kvinnan, denna spröda och samtidigt så starka Ann Hidden, en roll som Isabelle Huppert fullkomligt blir och totalt går in i, så väl att jag kan släppa taget om Isabelle Hupperts tidigare rollprestationer. Till slut släpper jag också taget om Quignards text och låter bilderna ta överhand. Det filmiska uttryckssättet ger mig något annat. Bilderna av Ann Hidden, ensam, hemma eller på resande fot, bland berg och vatten, promenerande eller simmande… Hela tiden tycks hon så beslutsam, så medveten, men känslorna som visas är få, de bara anas, precis som i boken är det de yttre handlingarna som för berättelsen framåt, medan det inre händelseförloppet med dess känslor lämnas åt läsaren.
Den ensamma och slutna karaktären får mig att associera till en helt annan film, till Krzysztof Kieslowskis Frihet – Den blå filmen, där Juliette Binoche spelar den övergivna och sörjande Julie Vignon, som väljer att stanna kvar i staden, men som ändå drar sig undan allt. Ensam och stark, bygger hon upp sitt nya jag, och med henne finns musiken och stunderna i simhallen. För mig blir Villa Amalia ett slags replik till Den blå filmen, och jag vet förstås inte om Quignard haft Kieslowskis film i åtanke, och jag vet inte heller något om Jacquots medvetenhet kring detta. Kanske är det helt enkelt frihetstanken, den som innebär livets möjlighet att födas på nytt, som går igen och bidrar till likheterna.
Ann Hiddens beslut att sudda bort spåren av sin existens är nog lika vackert som det är sorgligt. Isabelle Huppert sade något om det själv i en intervju, att det blir upp till var och en att tolka Ann Hiddens val. Tolkningen ligger i betraktarens öga, återigen. Precis som i boken ges det inte heller i filmen några tydliga svar. Kanske är det just därför som Villa Amalia fungerar; som två berättelser i en, eller kanske till och med flera. Boken och filmen blir för mig två skilda upplevelser, för jag tolkar in de där känslorna på olika sätt, beroende på när jag tar del av Ann Hiddens öde. Stundvis går de två Villa Amalia ihop till en och samma berättelse, men allra bäst fungerar de sida vid sida.