Den sovjetryska kortfilmen Adonis XIV blir på bara nio minuter till en hel levnadsteckning över en så kallad judasget, tränad att föra boskapsdjur till slakt. Geten fullgör med bravur sitt uppdrag, men gör en dag en upptäckt som förändrar allt. Om denna suggestiva kortfilm med många tolkningsmöjligheter skriver här Veronica Crispin.
En av årets mer uppmärksammade filmpremiärer var Flow av letten Gints Zilbalodis, som i förra veckan vann European Film Award för bästa animerade långfilm. Alla roller i den är djur som varken talar eller beter sig som människor, och det ackompanjerande ljudet består av djurläten eller kommer från den omgivande miljön. Filmen är därmed i samma anda, om än i en helt annan genre, som dokudramerna Gunda av Viktor Kosakovskij, som tog världen med storm för fyra år sedan, och Andrea Arnolds Cow (2021). Båda skildrar livet för djur utan vare sig bakgrundsmusik eller berättarröst, med djuret i fråga ständigt i bild i en miljö som är starkt påverkad av människan men där människan knappt syns. I Sverige använder Mikael Kristersson liknande berättargrepp med fokus på vilda fåglar.
En tidig föregångare till alla dessa filmer är kortfilmen Adonis XIV (1977) av den tadzjikisk-uzbekiske regissören Bako Sadykov. Av vissa anses den vara regissörens främsta verk i en filmproduktion, som spänner över tre decennier med flera prisbelönta filmer, varav Whirlwind (Smerch, 1988) blev nominerad till Un certain regard i Cannes.
Adonis XIV är en nio minuter lång svartvit levnadsteckning över en så kallad judasget (get-provokatör i direkt översättning från ryska), som är tränad att föra boskapsdjur till slakt. Ljudet och blodlukten som omger ett slakteri är förstås oerhört stressande och skrämmande för djur, men en lugn och säker ledare kan fungera tillräckligt trygghetsingivande för att leda en hjord även dit.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kortdokumentären inleds med att en killing väljs ut bland flera andra och får bära två små särskiljande ringklockor på sina horn, varpå titeltexten avslöjar hans tilldelade namn. Kameran följer sedan den vuxne bocken när han med bravur klarar sitt uppdrag att leda såväl får som hästar och kor till slakteriet, ända tills han begår ett ödesdigert misstag.
Se gärna kortfilmen här först, innan ni fortsätter läsa:
Filmens tillkomst är ett stycke historia i sig. Sadykov föddes och studerade i Uzbekistan, men efter att ha tagit examen i regi vid Teaterinstitutet i Tasjkent flyttade han för arbetets skull till Tadzjikistan. I mitten av 1970-talet kom han in på en masterutbildning i Moskva, faktiskt vid den högskola för regi och manusskrivande där Kosakovskij cirka tio år senare tog examen. I dokumentärfilmen Fihi ma Fihi (2018), som handlar om regissörens liv och skapande, berättar Sadykov att antagningskommittén var mer intresserad av hans kunskaper om socialistisk realism än av hans visioner och att han kom in enbart tack vare stödet från några av de namnkunniga lärarna, däribland Andrej Tarkovskij.
Första studentåret var han i extas, berusad av den initiala framgången och livet i huvudstaden, men snart kom verkligheten i kapp. Efter ett antal underkända arbeten riskerade han att bli relegerad, så hans nästa kursfilm måste bli bättre än bra för att kunna kompensera för de tidigare misslyckandena. Resultatet blev Adonis XIV. Filmen erbjöd ett mindre smörgåsbord med möjliga tolkningar. Sadykov har senare förklarat att idén med filmen var att berätta om en botgöring så långtgående att den sker till priset av syndarens eget liv.
I en annan intervju berättar han att de första reaktionerna på filmen var blandade och att man inte såg den som en politisk eller historisk allegori utan istället tog fasta på vad den konkret berättade om behandlingen av djuren. Den väckte därför frågor som om han var vegetarian och om han tyckte illa om människor. Andra beundrade honom för att han vid den tiden propagerade för djur- och naturskydd. Reaktionen från högskolans lärare, som alla var framstående filmmakare, var positiv. Elem Klimov, internationellt kanske mest känd för krigsdramat Gå och se … (Idi i smotri, 1985), ansåg att alla som ser filmen bör stanna upp och tänka efter vilka det är som får betala priset för deras välmående.
Adonis XIV kom dock sällan att visas på högskolan, och heller aldrig utanför dess väggar innan glasnost och perestrojkan gjorde sitt intåg. Varför den undanhölls allmänheten under så lång tid är oklart. Enligt Sadykov fanns det aldrig några cirkulär eller beslut om visningsförbud och han upplevde inga hinder eller problem med att senare få sin examensfilm godkänd. Han hann därpå göra ytterligare tre filmer innan Adonis XIV 1986 började visas offentligt. Framgången blev då å andra sidan omedelbar, både i Sovjetunionen och internationellt. Den fick priser på internationella filmfestivaler och ingick i The glasnost film festival (1989), en videosamling bestående av tjugotvå sovjetiska kort- och långfilmer som hade släppts under 1980-talet och valts ut av amerikanska och sovjetiska filmvetare. På en retrospektiv över centralasiatisk film i Argentina 2005 fick Adonis XIV åter äran att vara en representant bland ett tjugotal andra filmer och den finns idag att se på både Youtube och Vimeo.
Internationellt drog man gärna ganska långtgående politiska paralleller mellan filmen och den politiska verkligheten. Washington Post såg likheter med George Orwells Djurfarmen och enligt historikern J. H. Krukones var orsaken till att filmen blivit förbjuden i Sovjetunionen, att censuren sett den som en allegori över landets period av stagnation under Brezjnevs styre. Författaren Adam Hochschild beskrev istället Adonis XIV som en rak berättelse om det ryska folkets historiska underkastelse under den styrande makten och hur detta hade banat väg för 1930-talets utrensningar. Den franske filmkritikern Marcel Martins såg bockens öde på slakteriet som en metafor för dödsläger, något som kanske snarare för tankarna till Nazityskland än till Sovjet. Sadykovs i sig sakliga skildring av ett fenomen inom djurhållning kom alltså att uppfattas på lite olika sätt, både som en uppmaning till djurskydd och som en parabel till politiska och historiska händelser.
Vad finns då i dessa nio minuter svartvita rörliga bilder, som under flera års tid inte fick visas publikt, och som sedermera kom att tolkas så olika? Sadykovs djurdokumentär verkar vara gjord i en sann cinéma-vérité-tradition, även om det förstås torde vara omöjligt att framställa djur på ett sanningsenligt sätt. Att först skaffa sig och sedan återge den information man samlat om dem kräver en hög grad av mänsklig inblandning och påverkan utifrån, något som i sin tur äventyrar objektiviteten i det man berättar om.
En av Sveriges mest välkända dokumentärfilmare, Arne Sucksdorff, hade en egen lösning på problemet: ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det är väl också vad Sadykov gör när han på ett skickligt sätt använder sig av klassiska montage för att skapa en skenbar men suggestiv följd av händelser som vid närmare eftertanke ter sig orealistisk.
Ett av flera exempel på en sådan kreativ klippning i Adonis XIV kan man se redan i filmens inledning när en svart killing springer ifrån en frestande sockerbit som ligger på en handflata, medan en vit killing – den blivande Adonis XIV – ivrigt smaskar i sig sockerbiten och även nickar några gånger som om han tackade ja till en överenskommelse. Det första beteendet överraskar och är nog så orealistiskt; en närmare granskning avslöjar också att det handlar om montage. Den svarta killingen hinner knappt nosa på sockerbiten, innan det klipps över till andra lekande getter. Efter nästa klipp ses han rycka till och skutta i väg, medan sockerbiten nu är fasthållen mellan tummen och pekfingret. Det ligger nära till hands att tro att killingens reaktion beror på att han redan har fått i sig tillräckligt med mat eller har tröttnat på att inte få något grepp om den fasthållna sockerbiten.
Ett annat exempel finns i en annan sekvens mot slutet av filmen. Medan Adonis XIV nu vänder sig bort ifrån belöningssockret, ses slaktaren obekymrat lägga sockerbiten i sitt teglas och röra om, som för att understryka människans likgiltighet inför det som i filmen framstår som djurets livskris. Det är väl heller knappast troligt att en slaktare verkligen skulle äta av en sockerbit som han hållit i sina händer under arbetet i slakteriet.
Apropå filmens montageteknik skriver Hochschild att: ”there are no voices in the film, only the sound of the animals and the tinkling bells.” Det hörs visserligen inga människoröster i filmen, men utöver fågelkvitter, djurläten, ljud från slakteriet och ringklockornas outtröttliga klingande, finns det också sekvenser med pålagd musik. Direkt efter titeltexten får vi se en fullvuxen ståtlig bock med vit fluffig päls, Adonis. Säkert och målmedvetet leder han en flock med får förbi nyfikna beundrande kor och in i det mörka slakteriet. Hela scenen ackompanjeras av en orkestermarsch med en triumferande trumpetmelodi i dur, helt i samklang med Adonis kroppshållning och sociala status samt det faktum att ett uppdrag är genomfört.
I slutet tillämpar Sadykov musiken på ett annat sätt. Under filmens allra sista halvminut tickar två pålagda toner med en mekanisk regelbundenhet som bidrar till effekten av två ackord som står för var sin insikt: att allt är förgängligt och att livet går vidare som om inget har hänt. Musikens förstärkande roll är uppenbar, den är så skickligt invävd i handlingen att man inte självklart lägger märke till den.
Bako Sadykov lyckas att med traditionella tekniker, sin poetiska observation av djur, genom montageteknik och en medveten användning av musik framkalla vitt skilda sätt att tolka filmen: som ekokritik, en komprimerad historiebeskrivning eller ett regimkritiskt upprop. Den väcker varje gång nya tankar och rör fortfarande upp känslor i mig som jag har svårt att sätta ord på, något som gör att jag aldrig blir färdig med den. Förhoppningsvis framkallar den en mångfald tankar och oväntade känslor också hos den som här ser den för första gången.
- Ett annat ryskt exempel på montageteknik är den berömda scenen vid Odessas trappor i filmen Pansarkryssaren Potemkin av Eisenstein