Vid Anna Margolins grav (2)
En essä

Poeten Anna Margolin, som skrev på jiddisch, gav under sin livstid ut endast en diktsamling, Lider, som i gengäld haft stort genomslag. Hon är begravd i New York under sitt författarnamn och med en av sina dikter graverad på gravstenen. I en essä i två delar och efter ett besök vid hennes grav, tecknar Ylva Gripfelt hennes porträtt.

 

På kartan över kyrkogården ser block B ut att vara ett litet område, format som en avlång diamant med en dropplik sektion i mitten. I verkligheten är det oöverskådligt och formen går inte att uppfatta. För ett ögonblick tror jag att jag hamnat precis intill kvarteret där Anna Margolins grav finns. Men jag tar fel, markeringen “3” måste avse något annat. 

I ett brev till Reuben Iceland, daterat den 17 januari 1921, skriver Anna Margolin: “Jag behöver dåliga rim, för bra rim vill jag inte ha.” Istället för harmonisk assonans sökte hon ett dissonant ljud, en “tsuzammenklangen”, som synliggör dikten som skapat objekt. 

Den dikt som inleder hennes samling Lider, “Ikh bin geven amol a yingling”, arbetar med korsrim. Resultatet är en dikt som påminner om en lite plågat framförd bön, närmare tal än sång, men likväl melodisk i någon mening. 

Ikh bin geven amol a yingling,
gehert in portikos Sokratn,
es hot mayn buzem-fraynt, mayn libling,
gehot dem shenstn tors in Aten 

Jag var en gång en yngling,
hörde Sokrates i arkaderna,
Min själsfrände, min älskling
hade den vackraste torson i Aten.

(Övers här och där inget annat anges av Beila Engelhardt Titelman hämtad från Detta är natten, Ellerströms förlag)

Dikten åkallar minnet av den europeiska civilisationens ursprung, som om det vore ett personligt minne. Den första raden är en lek med folksagans klassiska öppningsfras, “det var en gång”. Men istället för “det” skriver Margolin “jag”, som för att understryka att diktjaget också är en narrativ konstruktion. Det gäller även “mayn libling”, älsklingen med sin “torso”, vilket är ett märkligt sätt att tala om en levande persons kropp men helt i linje med Margolins poetik – där levande subjekt och materiella objekt går i och ur varandra och osäkrar skillnaden dem emellan.  

I varje strof av dikten, som består av ytterligare två delar, leker Margolin med ett slags urtyper från den västerländska civilisationen. Diktjaget rör sig inom denna diskurs lika självklart som man glider in och ur ett samtal på krogen. Hon hör om

veklingen från Nasaret
och vilda historier om judar.

Den egna gruppen sätts i ett objektifierat ljus och dikten antyder på så vis hur det judiska också är en konstruktion. Det är både våldsamt och öppnande mot nya, oväntade former. 

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Det var i spänningen mellan text, bild och objekt som ett nytt judiskt subjekt tog form i början av 1900-talet. Anna Margolin bidrog stort till det. I hennes poesi är självframställning ett allvarligt, brännande tema, vilket inte minst hennes gravsten vittnar om med pseudonymen djupt ingraverad. 

Att begravas under pseudonym var inte helt ovanligt bland judiska intellektuella som invandrat till New York vid sekelskiftets början. Behovet att återskapa sig själv både som jude och intellektuell var i allmänhet stort efter att man lämnat bakom sig hemlandet Jiddischland, under ett allt större hot om förintelse. För Margolin personligen medförde migrationen dessutom både brutna och såriga familjeband till föräldrar och barn.

Moderniteten i Europa hade redan tidigare fört med sig stora förändringar i det judiska samhället. Sätten att minnas, dokumentera, sjunga, tala, arbeta, klä sig och utbilda sina barn var nya. Till sist nådde förändringen också den mest heliga av judiska riter – begravningen. Ett välkänt exempel är begravningen av Sholem Aleichem, författaren till romanen Tevje mjölkutköraren som senare blev den världsberömda musikalen En spelman på taket. Han föddes som Sholom Nahumovitj Rabinovitj (1859–1916), men kom i och med exilen att kalla sig ungefär hejsan-frid-vare-med-dig. Det är också vad som står på hans grav, vilken i likhet med Margolins är belägen på kyrkogården Mount Carmel i Queens. Givetvis även den under The Workmen’s Circles beskydd.

Sholem Aleichems gravsten (Matt Green och Flickr)

Organisationen The Worksmen’s Circle startades år 1900 i syfte att ge stöd åt judiska migranter. Den har kallats världens största kulturorganisation för judiska arbetare – sekulär, humanistisk, jiddischsk, socialistisk – men definieras ibland också utifrån vad den inte är: religiös, sionistisk och kapitalistisk. För de i allmänhet mycket fattiga judiska flyktingarna, fungerade den som ett hem, en familj, ett försäkringsbolag, en vän och inte minst som – en  begravningsbyrå. 

Aleichems begravning 1916 – med uppemot 250 000 sörjande – var den största som bevittnats i New York. Den förenade alla segment av det judiska samhället, från ortodoxa till anarkister. Taharan, den judiska tvagningen, utfördes av tre äldre ortodoxa män från Aleichems födelseplats Perejaslav i dagens Ukraina. Men genom hela processen vaktades kroppen i skift av ett hundratal sekulära jiddischförfattare. Alechiems egenhändigt skrivna epitaf, som på hans begäran pryder graven, manifesterar hur båda de judiska grupperna var heliga för honom och, kanske framför allt, befäste honom själv som en folkets man. På jiddisch – inte hebreiska som tidigare var kutym – står skrivet:

Här vilar en enkelhjärtad jude
i vars jiddisch kvinnor fann behag
liksom folk i allmänhet
skrattade åt hans historier.

(Övers. Ylva Gripfelt)

Aleichems begravning blev startskottet för en trend bland judiska intellektuella. 

Diktraderna som Anna Margolin begärde att få nedtecknade på sin grav är dock mer uppseendeväckande. Intima som en självhatande bekännelse och – med sitt tredje-personperspektiv – utpekande nästan som av en brottsling lyder första raden: 

Hon slösade bort sin skönhet
på skräp, på ingenting

Som dikt i en bok, på ett papper eller en skärm, kan raderna kanske passera som förhållandevis harmlösa. Men på en gravsten ger de intryck av något nästan förbjudet. Får man skriva så om en död? 

Hela dikten publicerades första gången 1932 i tidningen Der Tog (Dagen) med titeln Hon med de kalla marmorbrösten. På gravstenen tjugo år senare har dock de två första raderna utelämnats på hennes egen begäran:

Hon med de kalla marmorbrösten
och med de smala, ljusa händerna,

Som titeln antyder leker de raderna med spänningen staty-människa. På gravstenen blir de överflödiga. Här uppstår istället en spänning mellan pseudonymen som bär löfte om evigt liv och människan som är död. Framförallt uppstår något akut då dikten placerats på en faktisk gravplats, som får modernistisk konst som Duchamps pissoar eller Picassos “Stilleben med fiol” att häftigt blekna.

I slutet av Margolins epitaf vädjar berättaren till de förbipasserandes medlidande:

var tysta –
säg ingenting.

Också de raderna inbjuder till en protest. Nej! Jag tänker inte vara tyst. Jag är berörd, jag vill komma nära. 

Joseph Pennell – Sunset from Williamsburg Bridge (ca 1915)

Men jag är vilse. I ett par timmar har jag irrat runt bland gravarna och svurit åt den hänsynslöst översiktliga kartan och de godtyckligt markerade kvarteren på kyrkogården. Jag svettas i det strilande regnet. Kanske är det meningen att jag ska söka Margolin så här, som i en labyrint. Det självframställande projektet fulländas trots allt med betraktaren. Död lovar början på en mer stabil överlevnad. Tomrummet efter poeten som avlidit gör läsaren medskapande i framställningen av poeten själv.

I min stigande otålighet över att inte hitta hennes grav mejlar jag kyrkogårdens reception. Efter några förvirrade mejlväxlingar skickar receptionisten ut någon att hjälpa mig leta. En äldre man stiger ut ur en vit pickup och kliar sig i huvudet. “It should be about here”, säger han trevande. Jag suckar tyst. Han verkar inte heller veta hur kartan ska läsas. Men då plötsligt, mellan några gravstenar, känner jag igen hennes grav från fotona: en enkel krans av druvor i den välvda toppen och “Anna Margolin” tecknat i stor, mörk skrift på jiddisch. 

Tre stenar ligger vid gravens fot. Jag undrar vilka som har lagt dem där. Någon släkting är det troligtvis inte, hon var enda barnet och hade sagt upp kontakten med far, mor och barn och dragit sig undan alla utom Iceland. Och jag kommer att tänka på mannen vid ingången: “I got the info from my people”. Här är jag, en del av Margolins folk – poeter, journalister, forskare – och det är tack vare dem som jag hittat hit.  

Så här nära gravstenen slår det mig hur främmande jiddischen är för mig. Jag kan ju inte läsa språket. Jag vet vad som står där, men framför graven ger tecknen intryck av skal. Som ett försvar mot alienationen läser jag högt epitafets transkriberade rader

Zi hot ir sheynkeyt farshvent
oyf mist, oyf gornisht.

Zi hot, es efsher gevolt, efsher geglust
tsu umglik, tsu zibn mesers fun payn
un forgosn dem lebns heylikn vayn
oyf mist, oyf gornisht.

Itst ligt zi mit tsebrokhen gezikht.
Der geshendter gayst forlozt di stayg.
Farbaygeyer, hot rakhmones un shvayg –
zog gornisht.

Hon slösade bort sin skönhet
på skräp, på ingenting.

Hon ville kanske det, kanske längtade hon
efter olycka, efter sju knivar av smärta
och förspillde livets heliga vin
på skräp, på ingenting.

Nu ligger hon med krossat ansikte.
Den skändade själen lämnade buren.
Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –
säg ingenting.

Epitafiet gör bruk av kiastiskt rim, där första strofen rimmar med sista och de mellersta med varandra. Här är det emellertid något klumpigt utfört mellan första och sista raden. “Geglust”  och “gezikht” rimmar inte perfekt med “gornisht”, som dessutom upprepas i samtliga slutrader. Det är ett bra exempel på vad Margolin kallade “dåligt rim”. Om dikten var en dans skulle det vara en där de dansande ibland kom av sig och måste börja om, och betraktaren (som kanske helst hade velat förlora sig i något vackert) tvingas inse att dansen är en skör, inlärd konstruktion. 

Jag lägger min hand på gravstenen, en sval, skrovlig yta. Och i det varma, fuktiga gräset under graven lägger jag mig ner och vilar. Det känns gränslöst men samtidigt helt i sin ordning, just här. Jag ser upp på gravstenen och tänker igen på dikten tillägnad Werfel:

en sörjande staty i tomma rymden
en sjungande sten
som från en stjärna utan nåd.

(Övers av Ylva Gripfelt efter Shirley Kumoves engelska översättning)

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).