Den bildlösa tiden 
Skärvor från Madrids förflutna

I Madrid betraktar Ylva Gripfelt den arabiska muren, stadens äldsta bevarade byggnadsverk, den katolska katedralen La Almudena, liksom det ännu oinvigda konstmuseet, Galería de las Colecciones Reales, på vars plats man vid utgrävningarna funnit lämningar också av judiskt liv.

 

Jag står i skuggan på en grusväg som löper genom en smal trädgård. Det är Larraträdgården; en djup, fuktig plats – ett litet gömställe i Madrids stadskärna. En man med trådlösa hörsnäckor rastar en hund, ett äldre par rör sig lågmält konverserande förbi. I backen sitter en ung kvinna med en laptop uppslagen i knät. 

Jag ser Armeríatorget nedanför som binder samman Almudenakatedralen i söder med det Kungliga palatset i norr. Torgets stenläggning är ljus och mycket slät. Jag ser turister i sävliga klungor. Ett barn springer in i en flock duvor. Några män lutar sig mot de små reklamklädda bussarna. I väster upphör torget i en remsa blånat landskap.

En gång stod en fästning och moské där palatset och katedralen nu står. Men av det ser jag ingenting. Jag vet inte om att jag står på resterna av den över tusen år gamla muren som emiren Mohammed I lät bygga i slutet av 800-talet. Ett träd sträcker sig över grusgången och bildar ett grönskande valv.

Anton van den Wyngaerde – Madrid med den omgivande muren (1562) Bilden något beskuren

Jag försöker skaka av mig mitt misslyckade försök att ta mig ner i parkeringshuset under Orienttorget, en liten bit från trädgården. Där ska det finnas en monter med en del av fästningen. Det är Madrids äldst bevarade byggnadsverk, ändå finns inga skyltar som pekar ut var det kan ses, bara ett dussin som informerar om att parkeringen har öppet dygnet runt. Där nere var kallt och mörkt. Motorhuvuvarna glänste, ingen syntes till. Osäker på vägen vände jag tillbaka. 

– Nej, det vet jag inte, nej, det känner jag inte till, sa receptionisten på den intilliggande operan. Två kvinnor som lojt lyssnade till en guide på det solgassande torget gav mig en blek blick när jag frågade om de vill gå med för att se den islamska muren. 

– You mean the Christian wall, korrigerade guiden retsamt, no, we are busy. 

Huruvida staden Madrid grundades av muslimer eller kristna är en alltjämt pågående kontrovers som guidens uttalande omedelbart för upp till ytan. 

I skuggan under trädet vill jag ingenting. Det är en plats som gjord för stillsam reflektion. Som om rötterna i jorden, förbindelserna med tidens gång här får en chans att andas. Jag tänker på något som den rysk-amerikanska professorn Svetlana Boym påpekat 2001, att en stads förflutna aldrig fullt ut kan läsas. I stället hemsöker det förflutna en stad som ett spöke och talar till andra dimensioner av erfarande. 

Jag kisar mot katedralens siluett. Där bakom finns museet för de kungliga samlingarna. En byggnad som varit på tal sedan 1930-talet och som sedan ett par år står färdig, men ännu inte kunnat ta emot några besökare. Fördröjningarna verkar aldrig ta slut. Som om något under jorden gjorde motstånd. Kanske väntar det på att museet ska ta in hela kungahusets historiska bakgrund, och inte bara det som stärker dess spanska, europeiska och kristna identitet.

Bilder Ylva Gripfelt (överst), från utgrävningarna och på Parque Emir Mohamed I (Wikimedia commons)

Efter flera decenniers försök kom arbetet med museet till sist i gång i slutet av 1990-talet. De befintliga stenplattorna lyftes undan och marken grävdes ut. Men museiprojektet fick snart avbrytas igen. Djupt ner i jorden påträffade man ett antal byggnader. En stor del av Mohammed I:s fästning kunde grävas ut, liksom sex medeltida bostadshus med tillhörande murar, stall, passager och trappor.

Dessutom hittades ett antal bruksföremål med dekorationer i islamsk stil och en bit av en Alfiz – en prydnad som omsluter ett valv –  där man kunde läsa ”Makten tillhör Allah”. I jorden återfanns också ett fat dekorerat med en Menora – den judiska ljusstaken – och en dörrkarm med spår efter en Mezuza – en bönhylsa som enligt judisk sed ska sättas upp på dörrposterna. Hade muslimer och judar delat bostadsområde alldeles intill slottet eller fästningen? När? Är bostäderna byggda under islamsk eller kristen tid?

Utgrävningen utlöser en häftig debatt om Madrids ursprung och huruvida det är riktigt att fullfölja museiplanerna på en sådan historiskt intressant plats. Auktoriteterna lovar att fynden från utgrävningen ska bli tillgängliga för allmänheten i en särskild del av museet – och byggarbetena fortsätter. 

Med tiden kommer betydelsen av det islamska förflutna att suddas ut. Först ändrar den ledande arkeologen, Esther Andreu Mediero, sitt omdöme om bostädernas ålder med ca tvåhundra år. Istället för 900-talet bedöms de nu komma från 1100-talet, då de kristna erövrat platsen. I senare artiklar slår hon fast att det islamska Madrid – Majrit – aldrig var en stad utan endast en militäranläggning med enkla baracker. Staden byggdes av kristna.

Dokument från 800- och 900-talet som pekar på att Majrit var en kultiverad plats utelämnar hon och betonar i stället att ordet ”stad” nämns först i dokument från senare tid. Löftet om att visa de historiska byggnaderna inuti museet dras tillbaka på grund av ”bristande budget”, samtidigt som stora summor läggs på att ta fram ett nytt namn åt museet. ”Museo de Colecciones Reales”, som hemsökts av så många förseningar, skandaler och debatter, heter numera ”Galería de las Colecciones Reales”. Men invigningen fortsätter att dra ut på tiden. 

Motvilligt tar jag mig ut på Armeríatorget. Det är lätt att förstå varför platsen gång efter annan har valts till maktens säte. Jag känner mig yr och, i min litenhet, bara alltför mäktig på platån mellan de enorma byggnaderna. Vinden viner i öronen. 

Museet ger i sammanhanget ett oansenligt intryck – en liten kloss i ljusgrå spansk granit med en gapande entré som påminner om en död fisk. Jag försöker tala med vakterna utanför, men de är inte intresserade. Jag går tillbaka över torget, rundar katedralen för att se museet från den södra delen. Här är byggnaden mer framträdande. Och ju längre ner åt väster jag tar mig desto mer förstår jag besvikelsen från medborgarna som finansierat det kostsamma projektet.

Sett nedifrån råder inga tvivel om museets 40 000 kvadratmeter fördelat på sex våningsplan. Byggnaden hänger som en dyster fängelsemur utmed bergsväggen och utgör en skarp kontrast mot terrängen, katedralen och palatsets arkitektur. 

J

Jag går tillbaka upp. På ett bostadshus får jag syn på en liten skylt, ”Parque Emir Mohamed I”. Jag ser in genom ett högt stängsel. Ogräset växer högt, men nedanför ligger en stenlagd gård med en stjärnformad fontän i mitten. Det här är parken från vilken den enda delen av den islamska muren är synlig ovan jord. Jag har sparat den till sist. Jag följer stängslet, möter en stängd grind och sedan ytterligare en som verkar vara huvudingången. Så synd. Men längre bort ser jag ett litet tegelhus i parken där dörren står öppen och utanför är en grind på glänt. 

I parken är fridfullt. Jag ser på muren, som är hög och praktfull härifrån sedd men som uppifrån gett ett obetydligt intryck. Här är det som om katedralen och museet växer ut ur muren och reflekterar stadens historia. En katt rör sig i rabatten och försvinner in i en valvformad öppning. En annan katt, stor som en hund, dyker upp vid min sida och stelnar till. Det här är deras plats förstår jag. Någon människa syns inte till. 

På vägen ut hejdar jag mig vid tegelbyggnaden. Två tonårstjejer berättar att platsen är ett kulturcentrum för barn och unga. Jag frågar om de känner till murens historia och en av tjejerna nickar ivrigt. Vem är det som har hand om parken då, undrar jag, brukar det vara folk här? Men hon vet inte och skakar på huvudet. – Det är jag och en kille som turas om att öppna och låsa. 

Jag går tillbaka till Armeríatorget där turisterna fortfarande rör sig. Vakterna är i färd med att stänga grindarna framför museet och en allt rödare himmel. Det är svalt i luften och ljuden dämpas. Trädens rötter sjunger. Och jag tänker på dikten När dagen töms av Nelly Sachs:

i skymningen,
när den bildlösa tiden börjar,
de ensamma rösterna når varandra –
djuren inte längre är jägare
eller jagade –
blommorna blott doft –
när allt blir namnlöst som i begynnelsen –
går du ner i tidens katakomber
som öppnar sig för dem som är nära slutet –
där hjärtfröna växer –
du sjunker
bort i den dunkla innerligheten –
förbi döden
som blott är en blåsig genomgång –
och slår vid utgången frysande
upp dina ögon
där en ny stjärna redan
tänt ett återsken –

(Ur Nelly Sachs Samlade dikter. Övers. R. Moberg)

 

  • Klicka här för att läsa Salomon Schulman om vem moderjorden egentligen tillhör och om vem som har rätten att uttolka dess språk
  • En video om vad som återstår av Madrids arabiska ursprung:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).