EN ANNAN RESA

Om resor och resenärer till och från Mallorca, om resor som inte blev som det var tänkt, om George Sand, som fick fly hem med en sorg större och tyngre än den hon bar med sig dit, och om en egen resa, en annan resa.

 

Till Hedda

Allt är som vanligt, inget är sig likt. Världen är densamma men inte längre vår. Inget är vårt. Vi har tappat fotfästet, rör oss i en omloppsbana, kretsar elliptiskt kring ett svart hål. Vi är inte desamma. Inte de vi var. Vi markerar något slags närvaro. Men vi är inte här.

I klassikern Un hiver à Majorque, En vinter på Mallorca, skriver George Sand om det någon gång oeftergivliga behovet av att resa bort, fly undan. ”Vem av oss har inte en sorg eller ett bekymmer att skingra?” Förlusten, sorgen och flykten, hon visste en del om ämnet, Amantine Lucile Aurore Dupin, sedermera baronessan Dudevant vars nom de guerre och pseudonym var George Sand.

Ingen människa är en ö, skrev John Donne. Det är inte sant. Ibland är man en ö, kanske för alltid, en öde ö i ett namnlöst hav, ibland är man ingen. Den man var finns inte. Man är någon annanstans, utanför det mänskliga fastlandet, lossbruten. Man lever inte, man överlever, man kommer inte över, man blir över. Det finns inga ord för det. Men ord är det enda man har. Fast de inte hjälper. Man vill säga något mer, eller mindre. Men det räcker inte. Man mäler sig ur. Sorgen är till sin natur endemisk, insulär. Man är kringskuren, avskuren, skuren ur mörker i obestämd form, ett slags övarelse som övar sig att vara någon annan. Men vem? Och var? Man söker i brist på annat något slags kongruens.

Vi trevar i det tomma, famlar efter ett fäste, en arkimedisk punkt, kanske en ö i ett hav, en bebodd ö i ett hav med ett namn. Så kommer det sig att vi reser eller flyr till Mallorca.

Senhösten 1838 tog George Sand båten från Barcelona till Palma för att bo en tid på Mallorca med sina två barn och sin älskade, tonsättaren Frédéric Chopin. Sand och hennes lilla entourage var möjligen öns första turister i modern mening. Väl i Palma bröt paret brådstörtat upp. Mottagandet i den mallorkinska huvudstaden blev inte riktigt vad de hoppats på.

Efter en fransysk visit med åtföljande malör hos greven Montenegro flydde de hals över huvud ut på landet. I grevens bibliotek hade de råkat spilla ut en burk bläck över ett oskattbart sjökort från renässansen. Sand och Chopin bedyrade sin oskuld och hävdade med emfas att kartan helt sonika rullat ihop sig och svalt hornet som stod någonstans i östra Medelhavet.

Ur askan, i elden, gång på gång stötte de på patrull. Några våta och blåsiga månader hyrde de hos den ”tölpaktige” señor Gómez i Establiments innan de på nytt rymde fältet. Resan till Mallorca var från början en flykt undan malisen i Paris. De hade kommit till ön för att leva, arbeta och älska i fred, hon aristokrat, uppburen författare och skild scandal beauty i byxor, och han, den yngre älskaren, ett geni i kort och skör blomning.

Den sista och trots allt lyckligaste anhalten på resan blev Valldemosa där en svit celler i det gamla kartusianklostret kom att utgöra deras vinterkvarter. Vägen hit upp ringlade då som nu genom låglandets lundar av mandel och citron.

Vi har varit här förut och tagit en tur genom deras rum. Den gången var vi tre. Nu är vi två. Det är bara vi kvar, och rummen är tommare än jag minns, övergivna, gudsförgätna. Sist spelade en ung flicka Chopins preludium nr 15 i dess dur på piano. Nu är det tyst. Men utanför hörs ett lätt regn. Vi lyssnar till det droppe för droppe. När som helst håller det upp.

Manuset i original till En vinter på Mallorca ligger kvar i vitrinen. Rosor, bougainvillea, hortensia och klematis blommar på klostrets terrass med soluret som Sand skriver om på väggen, och stenbänken där under pergolan av vinrankor.

De lutade sig mot samma varma mur som vi och såg samma vy, en ångande, simmigt skimrande grönska av cypress, lager och myrten, ett arkadiskt landskap svept i soldis med olivträd orörliga som hemliga älskare.

Man blir vemodig av en sådan utsikt, skriver Sand. Kanske skingrade de sitt vemod med att baktala lokalbefolkningen. En vinter på Mallorca är rent storlagen i sin etnocentrism. Sand kallar mallorkinerna apor, tjyvar och polynesiska vildar. Dock, lika grandiost enögd som hennes världsbild, lika ursinnigt frisk är hennes prosa. Var bönderna så elaka som sägs? Hur illa däran var Chopin? Och vad hade lilla Solange egentligen för sig? Var hon så oskyldig som hon lät påskina? Allt klarnar i nästa avsnitt.

Under tiden någon annanstans på samma ö, Stora Balearen, romarnas Balearis Major, arabernas Mallorca, vaknar vi upp och äter frukost på vårt hostal i Palmas utkant, Corona i Terreno, ett litet palats i Jugend bakom höga grindar i järn, ett nepalesiskt tehus i förskingringen, ett alpint chalais på gränsen mellan Hindukush och Vorarlberg, en hybrid på tröskeln mellan Art Nouveau och Art Deco.

Rummet har blå mosaiker och ett panorama över Palmabukten som tar andan ur oss, en toalett med lös, ranglig stol i änden av korridoren, och ett badrum i trapphuset där jag blir stående en stund under den strilande duschen och minns historien om Conrad Hilton.

Han var hotellmogul och en gång gift med nyligen avlidna Zsa Zsa Gabor. På ålderns höst fick denne legendariske hotelier frågan av en reporter om han som levt så länge och mött så många av världens stora och visa, om han möjligen hade några ord av klokskap, en insikt att förmedla. Häng alltid duschskynket innanför badkarskanten, svarade den gamle efter en stunds grubblande.

Enkla historier och basala färdigheter är det vi förstår. Vi börjar om, övar oss att vara någon på nytt, tala, läsa, skriva, stå, gå, springa för livet, utrymma, evakuera, fly. Men vart? Var ska vi vara, hur ska vi förvara oss? Vad ska vi ta oss till, vilka är vi nu? Vi söker en utgång. Och om vi hittar den, vad väntar oss förutom en fruktansvärd frihet?

Det är lätt att gå vilse. Corona är loggior, verandor, balustrader, knirkiga piranesiska trappor och trånga prång med svarta solar på väggarna och balkonger där sjöhästar sover ansikte mot ansikte i räckets smide, på innergården en liten tropisk skog av monstera, fikus, aralia, gingko och palmer med kulörta lyktor i textil och små tempel i sten på ranka piedestaler, en salig blandning av romerska och indiska gudar och gudinnor, färdigpatinerade fauner, byster, torsor, krus och amforor i lera, bruk och gips under markiser och tältduk som sahariska dyner, allt så kitschigt, provisoriskt och efemärt att tillvaron åtminstone ställvis förefaller uthärdlig.

Sedan det uppfördes för mer än hundra år sen har huset på José Villalonga gått i familjen. Vår värd på Hostal Corona är señor Tofol, en mild och munter självhärskare i skjorta och kortbyxor. I skymningen tänder han en cigarrett på verandan och betraktar sitt lilla sultanat. Hostal Corona blir vår asyl. Den som saknar sekiner men äger talang kan betala in natura; en vecka för en målning, två för en skulptur. Vi har inget annat än reda pengar. Señor Tofol älskar Indien. Varje höst tar han sin tillflykt till subkontinenten. Han kan inte tänka sig en vinter på Mallorca.

Nå, hur är det med Valldemosalegenden? Var bönderna så gemena som Sand säger? Den engelske poeten Robert Graves som levde större delen av sitt liv i trakten tvivlar. Han är inte nådig i noter och efterskift till den egna översättningen av En vinter på Mallorca. Graves menar att Sand och Chopin sannolikt med rätta uppfattats som snorkiga och ohyfsade. Att de haft rykte om sig att leva i synd, och att Sand rökte och gick i byxor gjorde inte saken bättre. Mot det senare kan man invända att det bör ha varit Sands oförytterliga rätt att gå i vad som helst, och att hon dessutom med sitt sätt att skriva, älska, leva, och inte minst vanan att klä sig enkelt och ledigt blev banbrytande för generationer av kvinnor i kampen för frigörelse.

I den postumt utgivna What Am I Doing Here, Vad gör jag här, berättar Bruce Chatwin om sitt möte med den tyska matematikern och geografen Maria Reiche. Han tar ett foto; uppflugen på en köksstege i aluminium någonstans på den peruanska pampan pekar hon ut de mytiska nazscalinjerna, gåtfulla geoglyfer som avbildar figurer och mönster i ett tunt, mörkt lager av jord och sten på ljus sand. Hennes blommiga klänning fladdrar i vinden. Den lever längst som har löst sittande kläder, säger Reiche. Sand skulle nog instämma.

Mot detta hade säkert inte heller Graves haft något att anföra. Poängen med hans resonemang är snarare att lokalbefolkningens reaktion knappast hade varit något att förvåna sig över i rådande historiska, kulturella och sociala kontext. Ändå finns få belägg för mallorkinernas påstådda avoghet om man får tro Graves. Han har en annan teori om det som hände; ett familjedrama med lilla Solange i huvudrollen färgade Sands skildring av vistelsen på Mallorca. Barnet gjorde allt för att manövrera ut den lungsiktige intränglingen som slukade all moderns omsorg. Men hur sjuk var Chopin? Graves finner att Sand gravt överdriver älskarens tillstånd. Det är snarare nerverna än luftrören som spökar.

Tonsättaren var ett bräckligt käril. Faktum är att Solange och la niña en gång skrämt vettet ur honom med gamla munkkåpor i de mörka klostercellerna medan åskan mullrade över Tramuntana. Solange som inte gett sig tillkänna i situationen låtsades vara Chopins enda vän i bedrövelsen och besvor honom att inte yppa ett ord till någon i omgivningen. Hon var också den i familjen som snappat upp mallorkin och tjänstvilligt förmedlade skvallret om det mondäna parets eskapader. Det var nog inte så allvarligt. Men Solange bredde på, anser Graves.

Efter spökerierna kände sig den skräckslagne och ängsligt troende komponisten ansatt av demonerna. Han smög iväg till patern som i bikten tog ett heligt löfte av honom att leva kyskt. Att det kan ha varit så bekräftas av Sand själv i brev till en vän långt senare. I klostret led hon, en antiklerikal fritänkare och emanciperad kvinna, sitt livs nederlag. Efter en vinter på Mallorca reste eller flydde hon hem, och i bagaget hade George Sand måhända en sorg större och tyngre än den hon bar med sig hit.

”Med en förtvivlad gest fäste jag adresslapparna på mitt bagage, tog en taxi och störtade iväg i riktning mot Mallorca.” Djuna Barnes formulerar sig med ett slags desperat precision. I 1920-talets Paris var De lyckliga öarna åter a la mode. Barnes publicerade ett till novell nödtorftigt maskerat reportage med titeln Denna längtan efter avskildhet om en ung kvinna som flyr det febriga nattlivet på vänstra stranden och Montmartres barer och kaféer, en underbart kvick och vass vidräkning med främst henne själv och de amerikanska kamraterna i den parisiska bohemen, kotterierna på Dôme, Rotonde och Flore, de unga vinddrivna som Gertrude Stein, eller om det var hennes bilmekaniker, kallat une generation perdue, en förlorad generation. Men Barnes virtuosa stycke är också en uppgörelse med den gryende massturismen som fenomen, ett slags turistens klagan lekfullt parafraserande En vinter på Mallorca. George Sand har Barnes odelade sympati, eller huvudpersonens, eller bägges. Om det nu är sig själv hon parodierar, eller inte. Med Djuna Barnes kan man inte så noga veta.

Sant är att hon har en sällspord sardonisk talang och ett absolut gehör för varats brustna grundton. Någonstans ser jag en uppgift om att hon vistats som gäst hos Gertrude Stein och Alice B. Toklas på Mallorca där hon satt och skrev. Men kan det stämma? Barnes anlände först senare, något år efter kriget, till Europa. Dock kom hon att ingå i damernas hov, och kanske vistades de alla tre på Mallorca senare. Skrev gjorde hon i vilket fall, notiser, artiklar, kåserier, noveller. Romanen Nightwood, Nattens skogar, från 1934 förskaffade henne omsider kultstatus. För mig är Barnes ändå bäst i kortformat. Novellerna från de här åren handlar påfallande ofta om ensam dam på resa, kvinnor som ger sig iväg för att glömma, som ”syns på varenda ruin, hälsobrunn och badort från Kartago till Limpopo, från Rom och upp till Östersjön”, de bortresta, de förlorade.

Tillhör vi inte själva dessa vilsna resenärer, de förtappade? Men vi glömmer inte, vill inte glömma. Det går inte. Det är inte avskildhet vi längtar efter, inte heller tillhörighet. Vi söker ett sammanhang som vi inte är en del av, en plats där vi kan leva med det obegripliga och med knapp nöd göra oss förstådda.

Det är lätt att känna sig befryndad med Barnes och hennes generationskamrater, hysa samma fäbless för hotell, tåg, båt, hytter, kupéer, rum för resande, en tillvaro på flykt, ett liv in transit.

När andra världskriget bröt ut återvände Barnes till USA och New York. Det blev inte mycket skrivet; hon drack för mycket. Dagarna, veckorna, månaderna och åren gick. På 50-talet tog hon sig samman och färdigställde The Antiphon, Växelsången, ett versdrama om hennes uppväxt som uruppfördes på Dramaten 1961.

Sina sista decennier bodde Barnes på adressen 5, Patchin Place, Greenwich Village i ett kyffe på tjugo kvadrat, en cell, knappt mer. Hon saknade inte medel men föredrog ett liv i små omständigheter. Enkelt som en trappist, skriver hon själv. Den resande reportern gick i kloster, inre exil. Mot slutet släpptes ingen över tröskeln, hon satt där ensam med sina minnen, en skrivmaskin och sina sista ord. Djuna Barnes dog 1982, nyss nittio fyllda.

Nog är det märkligt med dessa rastlösa resenärer som slutar sina dagar på ensliga bakgator och dystra innergårdar. Fast kanske inte så underligt ändå; vana vid kabiner och kupéer drar de sig undan i trånga utrymmen med travar av böcker och ofullbordade manus, fortsätter i tangentens riktning sin färd genom tiden snarare än rummet, singlar bort i ensamma kabysser och kapslar för att med någon enstaka knackning på maskinen nästan omärkligt försvinna ut i tystnaden, antingen hemma som Barnes eller borta, om det är någon skillnad, som Paul Bowles bakom sin mörkläggningsgardin i Tanger eller Dorothy Carrington i sitt enkla tjäll på Korsika, bägge Gertrude Steins apostlar och emissarier i tjänst hos den litterära upplysningen; ros är en ros är en ros är en ros. Den ampra matronan på 27 Rue du Fleurus i Paris hade tagit för vana att skicka folk kors och tvärs över världen. De gav sig av på vinst och förlust. Överallt på kajer och perronger väntade bärare på deras konglomerat av koffertar och kollin med handskrivna adresslappar i kartong dinglande på snören genom hål med öljetter.

Men vi är kvar här på Mallorca, på en mercat, Santa Catalinas kommunala saluhall närmare bestämt, i en av de där små logerna, ett bås, en bar med kök där man tar in något dussin ostron, gambas och torrt vitt vin om man känner för det, eller tömmer ett glas på stående fot vid en disk av zink, och i bästa fall glömmer sig själv för ett ögonblick, ser sin egen ryggtavla skymta i mängden och försvinna. Men så följer man efter, tar ännu ett varv och bland stånden med fisk och skaldjur kommer man osökt att tänka på Gertrude Stein igen och hennes eviga väninna Alice B. Toklas med sina knepiga recept på karp och hummer. Hur ska man annars få ihop sin essä?

Några gånger vid tiden för första världskriget uppehöll sig damerna på Stora Balearen medan Robert Graves kröp kring i franska Flanderns skyttegravar och förgäves sökte undgå krevaderna från briserande granater. Långt senare, när han hade publicerat Goodbye To All That, Farväl till alltihop, och ville göra slag i saken, sökte Graves upp Stein i Paris. Hon tipsade om Mallorca. ”It’s paradise – if you can stand it”, förmodligen sagt med en blinkning till George Sand. Men har man som Graves upplevt ett helvete tål man nog en dos paradis. Djuna Barnes flydde för en vecka och George Sand för en vinter. Graves for för gott. Resten av livet blev Mallorca hans hem.

Robert Graves hade sårats svårt i slaget vid Somme på västfronten 1916, så allvarligt att han rapporterades avliden men till synes mirakulöst uppstod från de döda. I nästa krig dog hans son, stupad i strid. Några ord ur en dikt av Graves ska jag alltid bära med mig:

Take courage, lover!
Can you endure such grief
At any hands but hers?

Längst ut på en klippa i hans hemby Deià ligger en liten begravningsplats. I skuggan av en mager cypress vilar diktaren till sist. Robert Graves, poeta, 24.7 1895 – 7.12 -85, lyder stenens inskription, som om mer än ett sekel försvunnit. På det sista strecket har någon stuckit in rätt siffra, som en liten uträkning med 19 i minne.

I branten under står poetens älskade oliv. En vindil rasslar som en orm genom det torra gräset. Utsikten med havet i fonden är ett kolorerat vykort från paradiset. Ändå finns här människor som väntar på vintern, och en annalkande död, eller ännu inte vet.

Det är sista kvällen. Vi sitter som vi brukar i eldens flackande sken. Hösten slår sina lovar kring De lyckliga öarna. Vi säger inget om det som går ifrån oss, allt som bara blir, och heller inget om att allt som går förlorat är det som förblir.

Med mörkret kommer kylan krypande, vi värmer oss vid elden. Snart ska vår värd fly ännu en vinter på Mallorca. Under tiden eldar señor Tofol i sin tunna på gården. Ur flammorna yr gnistor som eldflugor upp i natten.

Vi ser in i den brinnande elden, in i brasans blå kärnhus, måhända människans första boning. Nomader bar en gång härden med sig, höll lågan vid liv natten igenom. Elden var ett portabelt hem. Vi längtar ingen annanstans än hit, nu.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!