Anders Björnsson läser Vasilij Grossmans roman Stalingrad och finner ett litterärt mästerverk av sällsynt finess och kaliber och den säkert oöverträffade skildringen av ett av världshistoriens blodigaste slag, där ryssarna till sist kunde tillfoga Tyskland ett för andra världskriget avgörande nederlag.
Slaget vid Stalingrad – en orgie i dödande – blev den avgörande vändpunkten under andra världskriget. Det var utdraget i tiden, närmare fem och en halv månad, och skördade upp till två miljoner människors liv. Med det tyska nederlaget där i början av februari 1943 var Tysklands öde beseglat. Om Hitler hade lyckats i sitt uppsåt att överskrida Volga, skulle den ryska stäppen legat oskyddad och vägen till Asien öppnats.
Naturligtvis har en händelse av sådan världshistorisk betydelse blivit mångomskriven – i den militärhistoriska forskningen och inom populärvetenskapen och skönlitteraturen. Men den oöverträffade skildringen är helt säkert Vasilij Grossmans roman Stalingrad, en bok på ettusen sidor som går fram till de dagar i oktober 1942, då den tyska armén under generalen Paulus första gången stöter på patrull. Livet före katastrofen och uppmarschen får också sin beskärda del.
I format och episk allsidighet kan den inte mäta sig med något annat verk än Leo Tolstojs Krig och fred. Båda författarna tillåter sig historiefilosofiska anmärkningar, men till skillnad från Tolstoj, som skrev på flera decenniers avstånd från det franska fälttåget i Ryssland, upplevde Grossman med egna ögon fasorna som krigsreporter. Han var en medlevande, och han var också med när sovjetiska soldater befriade det första nazistiska utrotningslägret, i Treblinka.
Det är först en mansålder efter Grossmans död som detta rika arbete har kunnat utges i sin fulla skrud. Ideologiska spärrar hindrade Grossman i hans författarskap – dess bättre greps han aldrig av organen – och det gäller samt och synnerligen Grossmans uppföljningsvolym Liv och öde som är en uppgörelse med diktaturen under Stalin och med de statligt legitimerade tvångstankar som den också fick stora delar av befolkningen att omfatta. Liv och öde föreligger sedan rätt länge i svensk översättning, men det är högst troligt att den översättningen måste revideras, eftersom den inte bygger på någon definitiv version.
Stalingrad i Robert Chandlers och hans hustru Elisabeths eminenta översättning till engelska är, såvitt man kan bedöma, det närmaste originaltexten man kan komma. Utgåvan är försedd med en omfattande notapparat, som bland annat redovisar ederingsprinciperna i stor detalj. Grossmans språk är enkelt, framställningstempot makligt. Det ger läsaren tid för reflektion. Döden kommer krypande. Replikerna är som gjutna i järn. Man kan inte tränga igenom denna volym utan en vässad penna i handen. De många personporträtten är fint utmejslade – bortsett från de fåtaliga inblickarna i motståndarsidan, där fiendeschablonerna vrids upp till groteskeri. Där bakom ligger författarens vredgade förtvivlan; han var dock inte bara ryss utan också jude.
Slaget om Stalingrad och förberedelserna inför detta blir en vändpunkt också på sovjetisk sida. Under ett år, från det att Operation Barbarossa inletts (den 21 juni 1941), hade den sovjetiska ledningen beordrat en reträttens taktik: inte bara militära förband utan också industrianläggningar hade förflyttats österut för att inte falla i angriparens händer, och av traktorfabriker hade blivit veritabla produktionsanläggningar för stridsvagnar. Motvärnet måste till stora delar organiseras från grunden.
Man kan säga att den ryska generalstaben under Stalin hade följt råden från den legendariske fältherren Kutozov som rentav övergivit den gamla huvudstaden Moskva för att rädda och återmobilisera sin här undan Napoleons invasionstrupper. Inför slaget om Stalingrad sker emellertid ett skifte. Nu ska arméerna mötas ansikte mot ansikte. Staden får under inga omständigheter falla utan måste försvaras till sista man. Att motivera soldater att försvara en stad som har tömts på både människor och verksamhet går inte. Därför tillåts ingen evakuering.
Det blir ett ställningskrig där den breda floden och det tyska stridsflyget blev hinder för ryska förstärkningar att nå fram. Stalingrad förvandlas till ett slagfält. De första kämparna som tar sig över till västra sidan av Volga vet alla att de ska dö. Men tiden är på de goda krafternas sida, försäkrar Grossman. Alla hade inte den insikten. Antalet desertörer och simulanter var oöverskådligt, det avrättades hej vilt, men sådana fakta förbiser den engagerade Grossman med vilje. Det flyter mycket blod ändå.
Kamratskap och familjerelationer håller berättelsen samman. Man dricker te och vodka; ingen svälter – är det en skönmålning? – man skiljer sig och tar värvning, ältar käpphästar och oförrätter. Hela den sociala skalan från vetenskapsmän till undersköterskor, från generalöverstar till kolchosarbetare målas upp i fylliga scenerier. Kriget både sargar och sammanfogar.
Det är fråga om ett litterärt mästerverk av sällsynt finess och kaliber, format under skuggan av politisk repression och alldeles i slutet av Stalinepokens uppflammande antisemitism. Grossman hade inte ett Jasnaja Poljana att dra sig tillbaka till. Han for mänskligt illa, men hans verk torde höra till de livskraftigare.
- Klicka här för att läsa en artikel av Anders Björnsson om Grossmans småprosa
- Klicka här för att se en kortare dokumentär om slaget på Britannica
- Sjostakovitjs 8:e symfoni, kallad Stalingradsymfonin