I vår väntas Andrej Platonovs stora roman Tjevengur komma ut i Kajsa Öberg Lindstens översättning. Det är en stor händelse: den fjärde titeln i förlaget Ersatz stora projekt att översätta hela Platonovs verk till svenska och att därmed göra en av den rysk-sovjetiska senmodernismens viktigaste skrivare och tänkare tillgänglig i sin helhet för den svenske läsaren. Boken, som egentligen kom ut först av de böcker som har översatts (Grundgropen, Lyckliga Moskva, och Dzjan), är ett avgörande verk i Platonovs författarskap och räknas ofta som hans mästerverk. En fragmentarisk version av Tjevengur har tidigare funnits i svensk översättning (av Sven Vallmark med titeln Don Quijote i Revolutionen, 1973). När tidigare skingrade Platonovarkiv numera kunnat sammanföras och det på så sätt gått att få fram mer kompletta texter (i den mån de alls finns), har något av en Platonovrenässans uppstått både innanför och utanför Ryssland.
Tjevengur som skrevs mellan 1926 och 1929 pekar på många sätt framåt, mot en kommande förändring i Platonovs författarskap och ligger på så sätt före inte bara de tre andra översatta böckerna i serien utan också många andra, ännu oöversatta verk.
Förändringen hängde samman med den övergångsfas i det Sovjetiska samhället som inträdde då den officiella kampen för revolutionen – som i slutet på tjugotalet officiellt förklarades lyckligen genomförd – och tiden med den nya ekonomiska politiken, NEP, var över och Sovjetunionens uppbyggnad fortsättningsvis skulle ske med femårsplaner.
I Tjevengur når också Platonov en syn, narrativ och språk som i sig utgör ett slags tröskel – inte bara för läsaren att komma över – utan också för författaren att vistas på, som en punkt varifrån plötsligt existensen i all sin absurda förvirring kan skymta fram mellan gamla sanningar och nya diktat. Den utgör inte en gräns mellan två världar, en inre och yttre, ett förflutet och en framtid, utan är en plats som bara ligger mellan dem lika mycket en förhöjning som en försänkning. Med Platonovs egna ord finns det en ”själens eunuck” som ser allt och förstår allt utan att delta, men som ingen någonsin frågar efter. Honom kan man nog placera där. Det är genom hans ögon Platonov ser det liv som livet inte frågar efter.
Platonovs komplexa förhållande till den ryska revolutionen och det framväxande sovjetiska samhället är ett ständigt diskussionsobjekt i ett kritiskt och akademiskt mottagande, politiserat också det. Hans utbildning och formande som författare är förknippade med bolsjevikerna, som han länge stödde, både vid fronten och senare i partiet, men vilka han kom att känna sig alltmer förfrämligad inför, något som kommer till starkt uttryck i hans verk.
Därmed alls inte sagt att han var en ren kritiker av Sovjetunionen. Hans besvikelse över utvecklingen kommer sig av hans väldiga tro på Revolutionen som något närmast sublimt. Den skulle låta det namnlösa livet brinna, och – om så var nödvändigt – också låta bränna det. Men så, när revolutionen i hans ögon lämnade eller tappade sin inre eld, började han istället beskriva de former som det urartande samhället tog.
Platonov är revolutionens och det tidiga sovjetiska samhällets stora krönikör, och som sådan viktig för bland annat Vasilij Grossman (Dixikon 10/8 – 2011). Kanske är han unik i sitt sätt att återge det på samma gång dystra och absurda icke-mötet mellan de stora narrativen och den lilla människans förvirrade och trista mytologiserande.
Han skriver det post-revolutionära samhällets existentiella epos genom att på samma gång följa dess olika mer eller mindre monumentala projekt och ställa det mot det existentiella löfte som han såg i revolutionen. I Grundgropen tecknar han byggandet av Sovjet (sovetskij stroj), i Dzjan rotslåendet (ukorenenizatsia) av det Sovjetiska samhället i delrepublikerna, i Lyckliga Moskva utvecklingen av den sovjetiska huvudstaden som lyckans centrum, och i en annan ännu oöversatt text möter vi t.ex. kollektiviseringen av jordbruket.
Han undergräver dock byggprojektet, rycker upp rötterna, inverterar lycka och olycka (och pekar mot den konventionella lyckans olycka och olyckans okonventionella lycka), genom att visa på allt det som faller utanför den sovjetiska rörelsen mot framtiden, också på människor som faller utanför den.
Romanen tar oss från en namnlös by till den provinsiella staden Tjevengur där det deklameras att den bolsjevikiska revolutionen har lyckats för att det borgerliga elementet har utplånats. Det är emellertid också det enda som ”har lyckats” och, förutom att lyckan uteblir, råder det en allmänt dråplig och inte sällan grym förvirring om hur bysamhället nu ska utformas. Problemet är bland annat att det folk som nu kommer in på scenen inte är proletariatet, utan de övriga, de som med en ordlek hävdar att de är de riktiga kamraterna, tovarisjsji, för att de inte är annat än varor, tovary.
Platonovs sympati ligger hos det fattigaste folket, det så kallade trasproletariatet – hos dem som inte har något; som har förlorat allt eller åtminstone nästintill allt. Hans huvudpersoner är nästan alltid föräldralösa, hemlösa, egendomslösa, likt dessa ”övriga” i Tjevengur, ibland utan eget namn eller lever de i en annan personlighet. Det gäller Sartorius i Lyckliga Moskva, som i slutet antar en annan identitet under ett annat namn och huvudpersonen Sasja Dvanov i Tjevengur, vars efternamn kommer från fosterfadern, och inte från hans riktiga far. Platonov visar hur dessa namnlösa går omkring i det nya samhället som marginella, förlorade personer, utan att kunna förstå sin nya historiska existens.
Som stor och klassisk författare berättar förstås Platonov inte bara om revolutionen och Sovjetunionen, förmedlar inte bara på ett unikt sätt dess kaos, utan talar också om oss i 1900-talets modernistiska projekt. För beröringspunkter finns det mellan alla moderna samhällen: språk, föreställningar, sanningar som förlorar sin historiska grund, att livet i dem framlevs i ett arbets- och lyckotempo.
Platonov är inte lätt att läsa och om hans romaner i sina stunder framstår som helt inkonsekventa och oläsliga kan det tyda på att översättningen är – mycket bra. En forskare har sagt att Platonov i sina böcker deformerar språket. Man skulle också kunna säga att han undergräver det. Man måste nog läsa Platonov flera gånger (som Dostojevskij), och helst flera av hans böcker böcker, och kanske måste man låta det egna språket med dess uttryck och föreställningar om sanning undergrävas och begravas, för att få känna av Platonovs avgrunds-grund för modern litteratur.
– Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Grossman
– Klicka här för att läsa Margareta Zetterström om Vasilij Grossmans stora roman ”Liv och öde”
– Se en trailer för en film om den märkliga konstskatt, som räddades undan Stalintidens förföljelser, och nu utgör del i ett konstmuseum i Uzbekistan: