Ukraina är idag utsatt för en intensiv och hänsynslös bombning av civila mål liksom tidigare Guernica i Spanien, London, Dresden och Hiroshima under andra världskriget och senare Vietnam och Aleppo för att nämna några exempel. Kan sådana bombningar någonsin rättfärdigas? Har de ens någon militär betydelse? Kenneth Hermele har läst två böcker som behandlar dessa frågor.
Medan bomberna faller över Ukraina läser jag AC Graylings Among the Dead Cities och Malcolm Gladwells The Bomber Mafia om andra världskrigets terrorbombningar. Det handlar om det dödliga regn som Storbritannien och USA lät falla över Tysklands och Japans städer. Var det berättigade åtgärder i den kamp på liv och död som pågick mellan fascism och demokrati?
Carl von Clausewitz, preussisk general och militärteoretiker, som levde mellan 1780-1830, menade att ett lands förmåga att motstå anfall berodde av två förhållanden: dess materiella resurser och den viljekraft som dess befolkning besatt. Alltså kunde en krigförande stat sikta på endera eller båda av dessa tillgångar. Enkelt uttryckt på antingen motståndarens militära makt eller hans moral, på hans vilja att göra motstånd. Eller bådadera.
Redan tidigt under andra världskriget hade terrorbombningar av civila spelat en stor roll. I alla fall ville de krigförande att effekten av deras bomber skulle vara betydande. Det började redan före kriget med Italiens bombning av Abessinien 1936. Därpå följde Tysklands terrorbombning på Francos sida i det spanska inbördeskriget. Där har staden Guernica blivit symbolisk, men bombningen av Barcelona skördade faktiskt fler offer.
Sedan fortsatte det med tyska bomber över Antwerpen för att nå en (tillfällig) höjdpunkt (eller snarare botten) i den årslånga tyska offensiven mot Storbritanniens städer. Dödstalen var höga i Storbritannien, uppskattningsvis 60 000 offer. Men den väntade effekten – att knäcka motståndarens moral – uteblev.
Tvärtom visade sig motståndsviljan överleva bombningarna eller till och med växa i samma grad som bomberna föll. Sambandet blev det motsatta mot det förväntade: ju fler bomber mot civila och civila mål, desto större beslutsamhet att stå emot.
Ett ytterligare exempel är Leningrad. Som led i den tyska inringningen av staden bombades den av Luftwaffe, utan att stadsbefolkningens motstånd knäcktes. Inte heller när Japan från 1938 och framåt bombade den tillfälliga kinesiska huvudstaden Chongqing, med uppskattningsvis 10 000 offer, tippade kriget över i Japans favör.
Till att börja med svarade Storbritannien på Tysklands bomber med egna bomber riktade mot Berlin men i ganska liten skala. Snart skulle dock den brittiska politiken huvudsakligen gå ut på att knäcka den tyska befolkningens motstånd genom att terrorbomba civila mål. Hamburg, Berlin och Dresden är de mest kända exemplen. Men faktum är att över hundra tyska städer bombades, i många fall upprepade gånger. Och att förödelsen i många av dem var större eller lika omfattande som i de vanligen nämnda städerna.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
USA motsatte sig under flera år den brittiska linjen och ville i stället rikta in sig på specifika och för den tyska krigsmakten viktiga mål som fabriker, transportleder, bränsledepåer och raffinaderier. Medan britterna urskillningslöst bombade städer på natten, siktade det amerikanska flyget dagtid in sig på militärt meningsfulla mål. De kallade det för taktisk bombning – till skillnad från den strategiska, som alltså nöjde sig med att lägga bombmattor över städer och människor.
Efter kriget, när lärdomar skulle dras, framstod den amerikanska hållningen som överlägset viktigare för att försvaga Hitler och därmed förkorta kriget. De brittiska bomberna hade visserligen ödelagt landet, men någon avgörande inverkan på Tysklands motståndskraft eller militära förmåga hade de inte haft. De amerikanska bombningarna däremot lyckades sätta en betydande del av den tyska krigsindustrin och dess bränsleförsörjning ur spel. Mer effektivt alltså att sikta på militära mål än att bomba civilbefolkningen, om avsikten är att korta kriget.
Vad lärde sig världen av detta? Inte mycket, visar det sig. Inte ens USA hade dragit den rimliga slutsatsen att terrorbombning av civila mål inte ger önskat resultat när man 1945 vände sin fulla uppmärksamhet mot Japan, tvärtom. Från att ha varit motståndare till bombning av civila mål nattetid, svängde USA helt om och brandbombade Tokyo och ett sextiotal japanska städer med ett än mer förödande resultat än det som följde av britternas bombningar av Tyskland.
Kanske är det olämpligt att jämföra antal offer, men jag kan inte låta bli: Hamburg 37 000 döda, Dresden 25 000, Tokyo över 100 000. Bombningen av Tokyo var faktiskt nästan lika förödande som de två atombomber USA lät detonera över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 med sammantaget 120 000 omedelbara offer.
Varför ändrade sig USA? Vi vet inte men två förklaringar dyker upp i mitt huvud, rasism och för att visa Sovjet. Det var skillnad på att brandbomba japaner jämfört med tyskar, hur allierade de två fasciststaterna än var. Och atombombernas verkliga syfte var inte att få Japan på knä – där stod japanerna redan, det enda som återstod för dem var att försöka undvika villkorslös kapitulation – utan att visa Sovjet vilken militär övermakt USA besatt.
Vad drar nu Ryssland och Putin för slutsats av denna blodiga historia? En sak vet ryssarna. Det blev ingen påföljd för de allierades terrorbombningar. De var inte en del av anklagelseakten i Nürnbergrättegångarna, inte ens tyskarnas bombning av civila mål.
Att lägga civila mål och städer under bombmattor är visserligen ett brott enligt krigets lagar1, men ingenting som någon ställs till ansvar för, i alla fall inte hittills. Därför har vi de tidigare ryska attackerna mot civila i Tjetjenien, med ödeläggelsen av Groznyj, och i Syrien med förstörelsen av Aleppo. Och så nu i Ukraina, där ryskt flyg och artilleri anstränger sig att ödelägga städer, infrastruktur och därmed förutsättningarna för liv.
Ju mer jag läser om denna så kallade strategiska bombning, desto mer övertygad blir jag att det endast handlar om terror och hämnd och att den förväntade effekten på civilbefolkningen är ett fikonlöv för den verkliga avsikten: att tillfoga fiendens befolkning så mycket lidande som möjligt.
Till och med Eleanor Roosevelt, en av upphovspersonerna bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ansåg att det var ”sentimentala dumheter” att begränsa de allierades bombningar till militära mål. Även nazisterna erkände vad det handlade om när de kallade sin terrorbombning av Storbritanniens städer för Baedecker-Blitzen: avsikten var att förstöra alla brittiska sevärdheter som den tyska turistguiden Baedecker ansåg var värda ett besök.
Sådan ”area bombing” – en neutral beteckning för detta brott mot krigets lagar – hade Churchill, då som kolonialminister, genomdrivit över irakiska byar redan på 1920-talet. Han hade i den missionen sällskap av Arthur Harris – senare ökänd som ”Bomber Harris” när denne fick befäl över den brittiska bombningen av Tysklands städer. Harris menade att hela byar kunde utraderas av ett par flygplan på mindre än 45 minuter utan att de egna soldaternas liv behövde komma i fara.
En brittisk rapport från 1924 slog fast att sådana ”luftpolisinsatser”, det vill säga bombningar, var ”barmhärtiga” – med vilket ska förstås att den som sår bomber från stort avstånd slipper skörda sina egna soldaters liv. En uppfattning som jag skulle tro delas av president Putin och hans militära ledning. Eller också inte. Kanske bryr sig den ryska ledningen helt enkelt inte om liv, vare sig motståndarnas eller de egna soldaternas.
Så Clausewitz hade nog fel, det bombas bara för att man kan, utan förhoppning om att knäcka vare sig fiendens vapenmakt eller hans motståndskraft.
- Klicka här för att läsa om Vasilij Grossmans roman Stalingrad , ”ett litterärt mästerverk av sällsynt finess och kaliber”
- Klicka här för att läsa om John Merrimans Massacre
- Se en tidigare debatt mellan Hitchens och Grayling om boken Among the Dead Cities (Grayling börjar tala 6 min in i videon)