Om detta hade Ola Sigurdson häromveckan en utomordentligt läsvärd essä som inspirerar till kompletteringar.
För det första kan det vara värt att påpeka att det finns inte bara en utan – åtminstone! – två böcker med titeln How Doctors Think: Sigurdson nämner Groopmans men den andra är av Kathryn Montgomery, professor i humanistisk medicin vid Northwestern University.
Montgomery betonar att medicin inte är en så rent naturvetenskaplig verksamhet som medicinare – och för all del också andra – gärna tror utan att kunnandet, och då inte minst det kliniska omdömet, ofta bygger på berättelser, eller rentav på anekdoter. ”Häromdagen hade jag en patient som –” börjar läkare ofta när de ska delge andra sina erfarenheter.
Samtidigt är Montgomery för sin del kritisk till begreppet läkekonst och vill hellre tala om phronesis, eller fronesis, praktiskt förnuft, den dygd som enligt Aristoteles gör att man kan urskilja vad som krävs i en enskild, konkret situation och som är särskilt viktig för skeppare och för läkare.
För det andra är det viktigt att ha klart för sig att narrativ medicin inte bara handlar om de berättelser som läkare skapar för att kunna ställa sin diagnoser utan också om patienternas berättelser som är viktiga just därför att de utgår ifrån patienterna och gör dem till subjekt och som läkare nödvändigt behöver ta del av för att förstå vad sjukdom vill säga som upplevelse. (Det är till exempel inte säkert att en läkare utan vidare kan gissa sig till att något av det svåraste för en patient med cancer i munnen kan vara att främmande människor tror att hans sluddrande tal beror på att han är full.)
En av de mest kända i Sverige är väl TV-kändisen Ulla-Carin Lindquists Ro utan åror som handlar om hennes kamp mot ALS och om hennes stoiska förberedelser för sin död. (Den goda döden idag, förstår man, innebär att man försöker bevara kontrollen in i det sista, att man informerar sig så grundligt som möjligt, att man skaffar sig alla tekniska hjälpmedel, att man ser till att ens barn får terapeutiskt stöd.)
Sedan i höstas finns också en alldeles utomordentlig litteraturvetenskaplig doktorsavhandling, Litterära besvär av Katarina Bernhardsson, som behandlar sju romaner om sjukdom – fyra kända, nämligen Torgny Lindgrens tuberkulosroman Pölsan, P O Enquists Blanche och Marie, Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, och tre mindre kända, Maria Fagerbergs Svart dam om en ung kvinnas cancerdöd och Åsa Ericsdotters och Sara Mannheimers anorexiromaner som heter Kräklek respektive Reglerna.
Bernhardssons avhandling är också viktig därför att den ger den första riktigt fylliga presentationen av hela området humanistisk medicin – det område där narrativ medicin är en underavdelning.