Merete Mazzarella presenterar den danska poeten och romanförfattaren Lea Marie Løppenthin och hennes senaste roman Livet går over sine bredder, som med en antik myt som grund är en sci fi-betonad berättelse om ett dödsrike, Cyklus, där också livet kan återvinnas.
Då den danska författaren Lea Marie Løppenthin (född 1987) för nio år sedan debuterade med en mycket uppmärksammad diktsamling, Nervernes adresse, frågade en journalist henne när hon började skriva, Svaret lydde:
“När det gick upp för mig att jag inte förmådde ha hobbyer – att jag inte vet vad fritid är. Allt är arbete och allt är fritid för mig. Att läsa och skriva, att undervisa i att läsa och skriva, att gå på bar och dansa, att prata med mina vänner, att laga mat, äta, sova, jogga, vara ihop med någon. Alltsammans är roligt, alltsammans är besvärligt.”
Efter ytterligare en diktsamling och tre romaner är svaret fortfarande talande. Løppenthin har en sensibilitet och en hudlöshet som gör att allt blir allvar – i första hand ett existentiellt allvar – men samtidigt en humor som kan förvandla allt till lek. Hon trollar gärna med formen, vidgar den, förändrar den, överraskar ständigt läsaren.
Den första romanen, Panser, är tredelad, den börjar med ett drama, sen följer en ”kort bildningsroman” och till slut kommer ett brev. I alla tre romanerna har hon – som den litteraturvetare hon också är – anknutit till det antika Greklands litteratur men alltid med synnerligen lätt hand och med ett sinne för det absurda. Panser utspelar sig i samtidens San Francisco, men handlingen – personernas kärleksrelationer och deras följder – kommenteras av en kör av det slag som hör hemma i den grekiska tragedin.
I den andra, romanen Sæson, är det underliggande mönstret myten om jord- och skördegudinnan Demeter och hennes dotter Persefone som förs bort till dödsriket av underjordens härskare som utsett henne till sin drottning. Samma berättelse återkommer i fjolårsromanen, den sci fi-betonade Livet går over sine bredder, också här med inslag av frejdig respektlöshet: än är Pluto den mytiska gestalten, än är han de tecknade Disney-seriernas gula hund.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Samtidigt är Livet går over sine bredder på fullaste allvar en roman om ett dödsrike. Det heter Cyklus och är en dansk begravningsorganisation som utvecklat en metod att kompostera lik på ett miljövänligt vis och bereder de anhöriga möjlighet att ta avsked med en sekulär ceremoni vid vilken de överlämnar den döda till naturens stora kretslopp.
Själva komposteringsprocessen bygger på en maskin, “Bitavlan” kallad, i vilken kroppen med skelett och tänder och allt på kort tid – mellan fyra och sex veckor – förvandlas till mull, två skottkärror fulla, som sedan kan lämnas över till de anhöriga eller spridas ut i den trädgård som Cyklus förfogar över.
Men som en biprodukt har det visat sig att det kan bildas ‘jordbarn’, små varelser som ser ut som människor men saknar inre organ och inte behöver annat än syre och vatten för att hållas vid liv. De utvecklas också så mycket snabbare att de vid bara några månader förmår tala i hela meningar och vid tre är fullvuxna, både till växten och till förståndet.
Det första jordbarnet är Jill som kom till helt slumpmässigt och som sedan treårsåldern gjort betydande nytta som trädgårdsarbetare. Efter henne har organisationens ledning beställt två ‘syskon’ åt henne, Ulrikke och Rahim.
Till en början bär de alla på sin hemlighet var för sig, men så småningom söker de sig till varandra, söker vänskap och kärlek, och med tiden får de också möjlighet att se sig om i världen för Cyklus öppnar en filial i Grekland och de skickas dit.
Runt dem finns ett större persongalleri. Här finns de två entusiastiska kvinnorna som tagit initiativet till Cyklus, antropologen Marianne och arkitekten Karen, men också Karens brorson Ole som läst filosofi och blivit anställd för att skapa och leda begravningsritualerna. Här finns också den första, nog så krävande familj som Ole skapar en ritual för, den dödas runt sextioåriga dotter med man, barn, svärdotter och ett barnbarn.
Ja, och så är det alltså Pluto, som i och med det grekiska filialprojektet ser nya möjligheter att utvidga sitt rike, och Persefone – eller Sabine, som hon hellre kallar sig. Hon kan förvisso också göra utfärder uppe på jordytan men mestadels lever hon ett lugnt hemmafruliv i underjorden där hon har två små barn att ta hand om.
Alla romanens personer har sina egna drömmar, sina egna relationsproblem i förhållande till föräldrar, partner, barn, bonusbarn och vänner. Jag som själv skrivit om Mary Shelley och Frankenstein kunde önska att Løppenthin utvecklat just det motivet med fastare hand. Där Frankenstein nämns görs det vanliga misstaget att beskriva hans skapelse, det så kallade monstret som ont. I själva verket är ‘monstret’ en långt mer kärleksfull – och kärlekstörstande – varelse än Frankenstein och utvecklas till hämnare enbart därför att han blir övergiven av sin skapare och fadersgestalt.
Løppenthins jordbarn upplever något liknande och vid ett möte tar ett av dem – Rahim – initiativet till en protest: han säger att de utnyttjas som billig arbetskraft, att de saknar alla de rättigheter människor har. Ett ännu mörkare tema förebådas av Rahims läsning av Kazuo Ishiguros bok ”Never Let Me Go” om internatskolebarn som får växa upp för att med tiden offra sina liv som organdonatorer.
Mot slutet av romanen hittar jordbarnet Ulrikke en anteckningsbok i vilken Karen – som hon själv just haft en kärleksaffär med – spånat kring hur jordbarnen en dag kan bli för många och behöva avlivas, och hur man då kan återanvända så gott som alla delar av deras kroppar.
Men Livet går over alla sina bredder är en roman med snabba – ibland svindlande snabba – växlingar mellan miljöer, huvudpersoner, stilar, genrer och teman, ibland på ett sätt som närmast liknar drömmens, och just den här i mina ögon så drabbande problematiken glider sist och slutligen bara förbi.
Många kritiker har konstaterat att också romanen genom sin vildvuxenhet ‘går över sina bräddar’ och det är entusiastiskt menat. Själv blir jag stimulerad, imponerad och fascinerad men också – måste jag medge – frustrerad och irriterad. Kanske jag helt enkelt innerst inne är en tråkig vän av ordning?
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons Sommarboken
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om två andra danska författare, Kristin Vego och Glenn Bech
- Lyssna här till Løppenthins radiodrama Persefone stikker af
- Hör henne läsa här: