Om den ”metafysiske” poeten och prästen John Donne – välkänd för orden om att ingen människa är en ö – har engelska renässansforskaren Katherine Rundell givit ut en biografi, Super-Infinite. The Transformations of John Donne. Arne Melberg skriver här om både boken och Donnes diktning.
London mot slutet av den elisabetanska epoken runt 1600 måste ha varit bästa tänkbara miljö för en ung man med språklig begåvning och litterära ambitioner. Där fanns Marlowe och Shakespeare och Ben Jonson: dessa tre gav de viktigaste bidragen till det oerhört vitala teaterlivet som också var en poetisk kultur.
Sonetten hade några år tidigare fått genomslag med Edmund Spenser och Philip Sydney och man får ett intryck av att det var lika självklart för en ung man av god familj att kunna åstadkomma en sonett som att spela luta, fäkta med värja och uppvisa wit: ett svåröversatt ord som ungefär betyder intelligent, kvick humor baserad på språklig kompetens. Shakespeares mest berömda rollfigur, Hamlet, är en typisk sådan university wit. Ytterligare en var John Donne, född 1573.
Man vet inte om unge Donne intresserade sig för teater eller vilka han umgicks med. Man tror sig veta att han skrev poesi som på 1590-talet kännetecknades av språklig wit, gärna med satirisk eller erotisk udd för att gradvis få ett allvarsammare innehåll utan att förlora sin språkliga djärvhet.
Poesin var klassisk i den meningen att han gärna använde klassiska former, t.ex. elegin. Men han kunde också vända på formerna så att han ingalunda använde elegin som klassisk sorgesång utan istället till exempelvis fräck satir. Sonetten brukade användas till kärleksdikt. Donne skrev i stället, sent i sitt liv, ”Heliga sonetter”.
Omständigheterna kring Donnes poesi är osäkra. Han publicerade själv aldrig en rad. Den ganska omfattande produktion, som ändå finns, samlades ihop och gavs ut efter hans död. Han skrev och kopierade sina dikter för att användas i slutna sällskap. Man föreställer sig att han gärna briljerade för sina vänner genom att läsa upp sin senaste dikt. Det var någonting med det tryckta ordet som bar emot: kanske uppfattades det som vulgärt och därmed olämpligt för en ”amateur gentleman”.
Det finns – lär jag mig i Katherine Rundells biografi Super-Infinite. The Transformations of John Donne (2022) – mer än 4.000 kopior i 260 manuskript av hans runt 200 dikter. När vi läser en dikt av Donne läser vi således en av många varianter.
Donne gifte sig 1601 med 16-åriga Anne, som sedan födde honom nästan ett barn om året tills hon dog i den tolfte barnsängen. Äktenskapet brukar kallas en ”katastrof”, beroende på att den mäktige svärfadern inte accepterade svärsonen, såg till att stoppa hans diplomatiska karriär och till och med fick honom i fängelse en kort period.
Donne envisades dock med sin Anne och anträdde så småningom istället en helt annan bana: han blev präst. Redan tidigt hade han lämnat sin katolska bakgrund för att bli anglikan, vilket säkert var nödvändigt i ett läge då katoliker var illa sedda och rentav förföljda. Donne blev så småningom en berömd predikant som exempelvis höll i den officiella gudstjänsten vid Karl I:s trontillträde 1625. En handfull av hans predikningar publicerades under hans livstid inklusive hans allra sista, som kallas Death’s Duell.
Hans predikningar var långa och nådde en stor publik. I St. Pauls-katedralen kunde det vara tusentals åhörare. Jämfört med det var Donnes poetiska produktion begränsad. Det var dikternas utgivare, inte Donne, som stod för titlar och ordning. Donnes jämnårige Ben Jonson tillhörde hans beundrare, men menade också att ”Donne förtjänar att bli hängd” för att han slarvar med ”accenten”, dvs att han inte var så noga med versmåtten. Sådana friheter kom att uppfattas som ett kännetecken på den ”metafysiska” poesi som Donne ansågs representera.
Termen myntades långt efter Donnes tid av John Dryden och upprepades av den inflytelserika ”smakdomaren” Samuel Johnson på 1700-talet. Johnson uppskattade inte det han kallade ”abstruse subject matter”, dvs. dunkelt ämnesval, drastiska metaforer och stilistiska ”störningar”.
Omdömet hängde kvar och det skulle dröja till modernismen innan Donne mötte förnyat intresse. T.S. Eliot skrev 1931, i essän Donne in our time, att Donne uppvisar en ”unified sensibility”, en känslans enhetlighet. Något som skiljer sig fördelaktigt från den ”dissociation of sensibility”, den känslans söndring, som enligt Eliot kännetecknade romantikens poesi.
Katherine Rundells biografi har hälsats med entusiasm; det tyder på att Donne i högsta grad är levande i den engelska traditionen. Rundell är en firad författare av ungdomsböcker – dock ej på svenska. Hon är dessutom renässansforskare och biografin är ordentligt förankrad i Donnes tid och miljö. Samtidigt är hon ordvig och uppmärksam på Donnes märkvärdiga modernitet. Hon vill inte se honom som ”metafysiker”, snarare som en poet med inriktning på sex, love and death – alltsammans med fysisk påtaglighet:
Sex
Den förmodligen tidiga elegin ”Till hans älskarinna när hon går till sängs” är en upprymd poetisk strip-tease där mannen uppmanar kvinnan att klä av sig och ber henne att tillåta hans händer att hjälpa till genom att röra sig över hennes kropp:
Before, behind, between, above, below.
Lägg märke till hur raden består enbart av uppräknade adverb. Den illustrerar mannens iver samtidigt som den löser upp syntaxen i samma takt som han löser upp kläderna – orden bir fysiska.
Det slutar sedan med att mannen lägger sig över den avklädda kvinnan:
To teach thee, I am naked first; why than,
What needst thou have more covering than a man.
Gunnar Harding översätter: ”Nu är jag naken, säg mig var du fann / ett mer behagligt täcke än en man.”
Ingen tvekan om att det är mannen som tar initiativ och som befinner sig i överläge. Vilket säkerligen uppskattades av de unga män som lyssnade till Donnes läsning. Och som kanske också fick sitt politiska missnöje bekräftat;. Dikten kan ju läsas som en uppstudsig kommentar till att riket vid diktens tid styrdes av en kvinna och att männen således var i ett slags underläge.
Love
Donne är kanske sexistisk i detta exempel. Men på en rad andra ställen betonar han istället jämlikhet och gemenskap. Som i The Anniversary, där varje älskare är sin älskades majestät och att båda därför är majestäter. Eller i The Good-Morrow, där ”vi” – älskaren och den älskade – gemensamt besitter en värld och därför är ett.
I A Valediction Forbidding Mourning tar älskaren farväl av sin älskade inför en resa. Och deklarerar att våra två själar egentligen är en enda, något som demonstreras i en märklig metafor: ”If they be two, they are two so / As stiff twin compasses are two” – som en passare där den ena skänkelns rörelser betingas av den andra, men där det finns en gemensam mittpunkt som gör utgångspunkt och slutpunkt till ett: ”And makes me end where I begun.” Där älskarens återkomst till sin älskade bildar en perfekt cirkel – ”makes my circle just” – kring den gemenskap som på tidens språk kallades ”själen”.
Metaforen är metafysisk i den meningen att den öppnar för spekulation. Den perfekta cirkeln var för alkemisterna en symbol för guldet. Men den är också högst konkret och påtaglig: den är fysisk.
Också Donnes allra mest citerade fras – No man is an island – tyder på jämställdhet och lika villkor. Uttrycket förekommer i en ”meditation” där Donne betonar att allt och alla hänger samman, så också könen:
”Ingen människa är en ö, hel i sig själv; varje människa är en del av kontinenten, av fastlandet. … Var människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten: och fråga därför inte för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
Death
För Rundell är Donne en poet med en oöverträffad uppmärksamhet på kroppens transformationer, dess extaser lika väl som dess förfall och död. I den predikan som blev hans sista, Death’s Duell, framställs rentav hela livet som en utsträckt act of dying.
Rundell uttrycker det som att ”döden skulle vara explosiv, mångfärgad, förvandlande. Han ville hänryckning (ravishment)”. Ta den ”heliga sonett” där poeten tilltalar Döden i hånfulla ordalag: 1
Yvs inte, Död, fast man har kallat dig
för mäktig, fruktansvärd, är du ej det,
ty dem du vräkt omkull med våldsamhet
dör ej, och Död, du kan ej döda mig.
Om sömnen blott av dig en avbild är, 5
hur mycket ljuvare är ej din vila då?
Snart skall du av de bästa endast få
en hoper knotor. Själen finns ej där.
Tyranner, ödet, slumpen makt dig ger,
krig, gift och sjukdomar bär dina drag, 10
men vallmon ger en sömn av annat slag,
och ljuvare än din, så yvs ej mer.
Kort blir vår sömn innan din makt upphör:
Vi väcks till liv på nytt, och Död, du dör.
(Övers. Gunnar Harding)
Death, thou shalt die. Döden dödförklaras. Diktaren utmanar döden och proklamerar seger. Dikten vill genomföra det som den beskriver: dikten kanske inte kan göra poeten odödlig men den kan åtminstone förbereda hans återuppståndelse.
I detta finns ett släktskap med den tidigare citerade avskedsdikten: den kanske inte gör älskaren till ett med den älskade men bereder ändå vägen för en harmonisk förening. Likaså i den elegi där mannen uppmanar sin älskade att få av sig kläderna: orden bir fysiska.
Alla tre dikterna är rolldikter där poeten vänder sig till älskarinnan eller hustrun eller medmänniskan eller döden. Någonting händer i och med den poetiska hänvändelsen. I Avskedsdikten blir älskaren till ett med sin älskade, i elegin åker kläderna av och i sonetten förklaras Döden död. Donnes dikt liknar besvärjelser, den siktar till resultat. Med Rundells ord: den blir fysisk.
- Klicka här för att läsa Per Lysander om James Shapiros 1606. William Shakespeare and the year of Lear
- Klicka här för att läsa Stormens magi – om Shakespeares sista pjäs Stormen
- Richard Burton läser dikten Death be not proud (Ser du klippet på Youtube finns den engelska texten att läsa under videoklippet).
- Se ett klipp ur filmen Wit med bl.a. Emma Thompson, där såväl wit som diktens metafysik och konsekvenserna av alla olika upplagor av Donnes dikter berörs