Som nordeuropé är det ibland svårt att acceptera den i Frankrike så ofta återkommande strejken, den ovisshet som råder över hur det ska bli framöver och kanske ännu mer irritationen över allt det som förblir ogjort. Sedan nästan två månader tillbaka strejkar de franska universitetsanställda. Den 9 februari klockan halv ett blev jag och mina nordiska kolleger avbrutna mitt i vår undervisning av en vaktmästare som sa att den byggnad vi håller till i skulle stängas. Alla salar och kontor skulle utrymmas. Dagen därpå inträffade samma sak, men då hade jag och kollegerna redan hunnit med några timmars undervisning. För att få information om strejken begav vi oss till Sorbonnes huvudbyggnad för ett möte. Vi köade en halvtimme för att få komma in, och sedan visade det sig att den största hörsalen där mötet skulle äga rum var mer än fullsatt. Vi kunde inte komma in, men väntade utanför en stund i trängsel. Till slut gav vi upp, gick ut ur byggnaden som visade sig vara omringad av kravallpoliser.
Många möten har ägt rum sedan den 9 februari. Många demonstrationer och andra slags manifestationer likaså. Den del av universitetet där Nordiska språk och en mängd andra institutioner håller till har till och från varit totalt stängd. Om det har varit möjligt att komma in i byggnaden har man inte kunnat samla studenterna någon annanstans än i korridoren, alternativt på gården, på grund av låsta salar. Inte bara lärarna strejkar, utan även övrig personal har strejkat i omgångar; vaktmästare och annan servicepersonal, liksom de biblioteksanställda. Flera av de forskarseminarier jag sett fram emot har flyttats fram. Den undervisning jag själv skulle ha gett har begränsats till handledning via e-post och några mer alternativa diskussioner i vårsolen eller hemma hos någon student. Jag är dock helt och hållet överens med mina kolleger, överens om att det är av högsta vikt att reagera och protestera.
Det är nämligen en del i görningen. Utbildningsministern Valérie Pécresses förslag och president Sarkozys tal om att fransk forskning bör bli bättre blev droppen som fick bägaren att rinna över. Det handlar om att genom hårdare granskning förändra villkoren för ”les enseignants-chercheurs”, det vill säga alla forskare, alla lärare, oavsett ställning, inom universitetsvärlden. En effektiv och produktiv forskare ska få mer tid till forskning; det vill säga, den som lyckas publicera mycket ska belönas, medan den som inte lyckats publicera ska straffas och få mindre tid till forskning. Hur de nydisputerade – som i början knappt har någon undervisningserfarenhet – ska få tid att komma igång med forskning kan man då fråga sig.
För inte så länge sedan då Sarkozy besökte ett universitet råkade han nämligen lägga märke till stora skillnader mellan de olika universitetslärarnas publikationslistor. Visst finns där skillnader, och någon gång kan man verkligen fråga sig vad vissa forskare gör med sin tid, men om man ser till att Frankrikes forskning rankas som det femte bästa i världen och samtidigt ligger på 18:e plats när det gäller finansieringen, så kan väl var och en hålla med om att landets forskning håller en relativt god nivå. Anledningarna till strejken är dock fler, för det handlar om en stor universitetsreform som påverkar skilda delar av utbildningssystemet.
Sedan en vecka tillbaka är i alla fall salarna upplåsta, något som inneburit protester, förstås. De strejkande lärarna bedriver till stor del ”alternativ undervisning”. En stor del av undervisningen sker i stadsmiljö, för att synas. Många för in temat strejk i undervisningen, inom ramen för det ämne de undervisar. Jag har försökt diskutera och förklara synen på strejk i Sverige jämfört Frankrike. Personligen är min inställning till strejken som protestform kluven. Men fransmännen är överens om att det gäller att visa vad man tycker. Frågan är bara hur enträget och starkt rösterna måste höjas för att höras. Ibland får man känslan av att strejken blivit vardag. Och hur blir det då med dess effekt?