Undvika döden eller berika livet?
The Anticipatory Corpse: Medicine, Power, and the Care of the Dying
Jeffrey P. Bishop

BILD

Leende makar från en etruskisk grav

Av OLA SIGURDSON
Vilken kropp är det som medicinen är intresserad av? Eller kanske tydligare: vilken slags uppfattning om människans kroppslighet är utgångspunkten för den moderna medicinen? Detta är den fråga som upptar den amerikanske läkaren och filosofen Jeffrey P. Bishop i hans bok The Anticipatory Corpse: Medicine, Power, and the Care of the Dying.

Hans kontroversiella påstående är att det är den döda, till skillnad från den levande kroppen som utgör dess utgångspunkt. Som han själv skriver: ”Mitt anspråk är att medicinen har dragit undan den döda kroppen från gemenskapen, skalat av den dess kollektiva betydelse och funnit grunden till sin kunskap i den döda, avkontextualiserade och ahistoriska kroppen.” Döden stannar tidens flöde och kan därför uppfattas som en stabil grund för en ordnad kunskap även om den levande kroppen; den döda kroppen blir därmed den moderna medicinens förutsättning och mål.

Detta får konsekvenser för hur medicin bedrivs i praktiken: samtidigt som medicinens uppgift är att förhindra och motverka lidande, alltså att bota, har den tagit en egendomligt avhumaniserande form i teknologiska och psykosociala ”fixar” som inte sällan bara gör saken värre. Därmed får medicinen ett lätt komiskt drag, om det inte vore för den allvarliga fråga som detta rör, nämligen våra uppfattningar om vad ett mänskligt liv och en mänsklig död i själva verket är.

Bishops bok är en studie i medicinska ideal och praktiker, eller, om man så vill, en studie av medicin som ett signifikant kulturellt fenomen. Till sin teoretiska hjälp tar Bishop filosofer som Giorgio Agamben, Michel Foucault och Martin Heidegger, och dessa namn annonserar att det bland annat rör sig om en kritisk historieskrivning där Bishop undersöker varför det blev som det blev.

Det material som The Anticipatory Corpse presenterar är just medicinskt (som Foucault i Klinikens födelse) och den historiska förändring som Bishop spårar är när medicinen slutade tala om finala orsaker hos det mänskliga livet, alltså det mål som livet siktar mot, och i stället reducerar det till verkande orsaker, alltså den yttre, mekaniska faktor som driver det biologiska livet framåt. Därmed förlorar den mänskliga kroppen sin mening och sitt mål och reduceras till en mer eller mindre välfungerande maskin. Det är denna maskin som är den döda kroppen, och med det menas egentligen att kroppen reduceras till ett objekt – livet, själen, medvetandet eller vad vi vill kalla det förhåller sig till detta objekt som något annat och annorlunda i en välkänd men inte desto mindre verkningsfull dualism.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Det är inte tu tal om att detta på sätt och vis har varit förutsättningen för många av de medicinska landvinningarna i modern tid kan man tänka, men Bishops intresse är något annat, nämligen vad som gått förlorat på kuppen. Sagt med andra ord: Bishops bok är en argumentation för att den samtida medicinens blick på den mänskliga kroppen inte är någon naturnödvändighet utan en produkt av politiska och sociala faktorer, av en speciell relation mellan läkare och patient eller subjekt och objekt – en blick och ett förhållningssätt som därför också kan förändras.

Bishops bok är alltså inte en bok i medicinsk etik utan snarare i medicinsk filosofi, eftersom han är ute efter att spåra de tysta, kulturella förutsättningar – inklusive medicinens kunskapsteori och dess verklighetsbild – i vilka den medicinska verksamheten bedrivs. Det handlar inte om att stjälpa den medicinska praktiken, tvärtom; själv läkare är han ute efter att återerövra den personliga integriteten i den medicinska vården, och inte bara i form av individens – eller vårdens – suveräna beslut, utan ett mänskligt liv oupplösligt förbundet med sitt sammanhang och sin historia.

Det handlar på sätt och viss om att upphöra med att se den mänskliga kroppen som ett objekt för medicinsk teknologi och suveräna beslut, för att istället tala om människans kroppslighet som det sätt vi existerar i världen och genom vilken vi är förbundna med andra kroppar. Kroppen är inget verktyg, utan vi är vår kropp. Men om den moderna medicinen utesluter alla föreställningar om mening och mål från sina – eller snarare sina patienters – överläggningar, blir kroppen i vården inte mycket annat än ett trasigt verktyg. Det är alltså inte den enskilde läkarens goda intentioner det är fel på, utan en del av medicinens förutsättningar.

Hälsa är, menar Bishop, alltid en förkroppsligad gåva, men det är kanske först när vi är sjuka som vi förstår vilken gåva det är. Men hälsa är inte bara en fråga om kroppens tillstånd taget för sig, utan ständigt också projekt, planer, syften; att leva är inte bara en fråga om att fungera utan framför allt om vad det innebär att leva väl.

Bishops argument handlar därför om att undvika att reducera kroppen till ett ”ting” och kommer därmed att bortse från hur vi ur ett första persons perspektiv alltid redan är insatta i ett sammanhang av relationer, berättelser och en historia som formar oss till dem vi är. Medicinens största styrka, menar Bishop, är att den med tiden blivit allt duktigare på att behandla en kropp vars funktionalitet är hotad, men dess största svaghet är att den glömmer allt som överskrider denna funktionalitet, och som ytterst sett gör oss till människor.

Utmaningen för medicinen blir därför att åter lära sig att skilja mellan tillfällen då den faktiskt kan göra något för den lidande människan och de tillfällen då den inte kan vara annat än medlidande. Fokuseringen på den verkande orsaken leder annars till ett ständigt tvång att hela tiden göra något, även om patienten är döende.

Gustav Klimt - Alter Mann auf dem Totenbett

Jag påminns av The Anticipatory Corpse om den scen i andra säsongen av Lars von Triers Riket – TV-serien om Rigshospitalet i Köpenhamn – där Ernst-Hugo Järegård spelar den arrogante svenske läkaren Stig Helmer som plötsligt drabbas av insikten om att även en läkare kan bli sjuk. ”Även en läkare kan bli sjuk”, ”även en läkare kan bli sjuk” mumlar han upprört för sig själv som om tanken aldrig tidigare hade kommit för honom.

Denna komiska scen sammanfattar på sätt och vis tesen i Bishops bok: redan innan den moderna medicinen ägnar sig åt att bota våra kroppar och förhandla mellan liv och död, är den insatt i ett sammanhang där det att vara människa bestäms av våra passioner och strävanden, vilka eller vad vi älskar och vad vi hoppas på. Om den inte erkänner detta större sammanhang kommer den knappast att uppnå läkekonstens maxim: att bota, inte skada och riskerar istället att bli en form för maktutövning över en förment livlös, objektifierad kropp som förvandlar patienten till en främling inför sitt eget liv.

Det handlar därför om att synliggöra det beroende som är fundamentalt för den mänskliga existensen och erkänna vikten av en metafysik – eller rättare sagt en annan metafysik än den instrumentella rationalitetens – som förmår, mer fullödigt, göra rättvisa åt den mänskliga existensens förkroppsligade natur. Här lämnar också Bishop fenomenologin och den kritiska teorin för teologin – här formuleras, om än på många och varierande sätt, en annan syn på mänskligt liv och dess mening och mål.

Både historiskt och teoretiskt är Bishops The Anticipatory Corpse en brett upplagd bok med många detaljerade diskussioner av specifika medicinska problem. Till dess värde hör att den inte bara är en historisk beskrivning av medicinens kunskapsfält utifrån en maktanalys, utan att det också finns ett konstruktivt ärende hos Bishop. Slutsatserna, eller de alternativ som han i avslutningskapitlet försöker hitta, är med nödvändighet försiktiga och tentativa.

Det handlar till syvende og sidst inte om att byta ut den samtida skolmedicinen mot en annan, alternativ medicin utan om att kritiskt och konstruktivt gå utöver den punkt där samtida medicinska praktiken befinner sig nu. En sådan uppgift, förefaller det mig, är den svårare och här kan det visa sig att The Anticipatory Corpse kan vara en ovärderlig hjälp.

Jag förväntar mig att jag kommer att återvända till den här boken gång på gång under de kommande åren.

Ola Sigurdson

 

 

Kommentera: