En av de mest framgångsrika nordamerikanska TV-serierna de senaste åren är serien om läkaren Gregory House, suveränt spelad av den brittiske skådespelaren Hugh Laurie, som precis avslutat sin sjunde säsong. Jag har tittat från och till under ett antal år och ställt mig själv frågan vad som är så fascinerande med serien House.
Ett svar är naturligtvis House personlighet: narcissistisk, infantil, misantropisk, beräknande, men samtidigt briljant som diagnostiker, med ett till synes outtömligt förråd av medicinsk kunskap. Ett ännu bättre svar är kanske att varje program är utformat som en deckare med House som Sherlock Holmes: varje avsnitt får House och hans läkarlag en ny patient på Princeton Plainsboro att diagnostisera och behandla. Patientens symptom och testresultat blir en samling indicier som skall leda fram till svaret på vilken sjukdom patienten lider av och hur hon eller han skall behandlas. Efter en serie diagnostiska misstag har House plötsligt ett heureka-ögonblick och patienten kan botas eller åtminstone diagnostiseras korrekt. Läkarserien som naturvetenskaplig kriminaltriller, helt enkelt, med sjukdomen som boven i dramat och House som hjälten.
Att en läkare kan liknas vid Sherlock Holmes och diagnosen vid upplösningen av en deckarintrig är emellertid inte bara ett kännetecken hos en viss TV-serie utan har också förankring i den medicinska litteraturen. En formlig flod av böcker har publicerats de senaste åren som förstår läkarens diagnostik som en form av mysterielösande.
Alldeles nyligen har jag läst Lisa Sanders Every Patient Tells a Story: Medical Mysteries and the Art of Diagnosis (New York: Broadway Books, 2009) som menar just att den medicinska verksamheten inte bara är en form av naturvetenskap utan också konst – som i ordet ”läkekonst” – alltså en färdighet som använder sig av erfarenhet och berättelser lika mycket som att mäta olika värden för sin diagnos.
Lisa Sanders är själv läkare och undervisar på Yale University School of Medicine, men skriver också krönikor om diagnoser för New York Times Magazine och fungerar som konsult just för TV-serien House. Hennes poäng är inte att all diagnostik kan bytas ut mot patientens egen berättelse och läkarens tolkning av denna, men att ett ökat fokus på berättelsens betydelse kan hjälpa läkare att bättre göra det som de alltid har gjort, nämligen att ställa diagnos.
Den medicinska teknologin – med början i stetoskopet – har visserligen betytt oerhört mycket för möjligheten att ställa korrekta diagnoser (och för själva behandlingen av sjukdomar), men de har därmed inte ersatt utan snarare kompletterat den svåra konsten i att ställa diagnos. Att tala om diagnos som ett slags berättelsekonst – alltså både att kunna återberätta ett sjukdomsförlopp liksom att kunna tolka en sjukdomsberättelse – är att fokusera hur vi för att skapa ett begripligt sammanhang måste sortera olika slags information för att kunna avgöra vad som är väsentligt för en berättelse och vad som inte är det. Detta är ingen exakt vetenskap och kan på sätt och vis inte vara det. ”I medicin är osäkerhet det vatten vi simmar i”, erkänner Sanders. Men även för icke exakta vetenskaper går det att diskutera tolkningsmetoder som hjälper oss att skilja bättre från sämre.
Jag nämnde en flod av böcker, och Sanders Every Patient Tells a Story är en ganska populärt hållen version. Bland andra böcker i genren, men med liknande infallsvinkel, kan nämnas den till svenska översatta Hur läkare tänker (Göteborg: Daidalos, 2009) av läkaren Jerome E. Groopman som undervisar vid Harvard Medical School men som också skriver för veckotidskriften The New Yorker.
De två böcker som verkligen fångat mitt intresse är emellertid Rita Charons Narrative Medicine: Honoring the Stories of Illness (Oxford/New York, 2006) och Siri Hustvedts Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver (Stockholm: Norstedts, 2010). De speglar nämligen varandra på ett utmärkt sätt: läkaren som också skriver om litteraturvetenskapliga frågor och författaren som är insatt i modern medicinsk och psykologisk forskning.
Poängen med hennes bok Narrative Medicine är att använda litteraturvetenskapliga metoder för att studera de berättelser som formas kring en patients sjukdom och – inte minst – läkarens behandling. Medicinen har, enligt Charon, oundvikligen en narrativ komponent som försöker berätta om hur patienten blev sjuk, vilket slags sjukdom som patienten har fått och vilket slags återställning av hälsan som är möjlig och hur.
”Narrativ medicin” är ”medicin som praktiseras med … narrativa färdigheter att känna igen, ta in, tolka och beröras av sjukdomsberättelser.” Dessa ”narrativa färdigheter” finns redan hos varje patient och varje läkare – patientjournalen är, även i dess allra mest rudimentära form, ett slags berättelse – men de kan göras mer tydliga genom de metoder som utvecklats av litteraturvetenskapen under många år.
Charon vänder sig explicit mot tendensen att ”förtingliga hälsan”, eftersom detta bland annat leder till sämre vård. Sjukdomar visar sig över tid, och har ett bestämt förlopp, och i försöken att komma åt detta förlopp behöver vi berättelsen.
Man kan läsa litteraturvetaren och romanförfattaren Siri Hustvedts bok nästan som en illustration av Charons tes. Mycket riktigt har Hustvedt också besökt Charons program för narrativ medicin vid Columbia. Som titeln antyder skriver Hustvedt två berättelser om sig själv som hon försöker foga samman till en enda.
När hon skulle hålla ett minnestal över sin avlidne far började hon nämligen plötsligt skaka våldsamt. Från halsen och nedåt drabbades hon av konvulsioner, men märkligt nog fungerade hennes röst så väl att hon kunde genomföra talet. Å ena sidan är hon själv den darrande kvinnan men å andra sidan kunde hon distansera sig själv till sitt eget kroppsliga förlopp så att talet verkligen gick att genomföra.
Dessa böcker, särskilt Charons och Hustvedts, visar på, skulle jag förmoda, hur den medicinska praktiken aldrig riktigt kan slå sig till ro med endast ett biomedicinskt paradigm; människan är en alltför komplex varelse för att kunna definieras utifrån ett och endast ett synsätt. Läkekonsten, för att kunna vara framgångsrik i betydelsen att antingen bota människor eller att hjälpa dem att leva (och till sist dö) med sina sjukdomar, måste ta hänsyn till detta.
Det tacksamma med dessa böcker är att de försöker bygga broar mellan olika sätt att se på människan utan att förminska legitimiteten hos alla andra synsätt än sitt eget. Att föra in berättelser och litteraturvetenskap i det medicinska studiet förminskar inte behovet av väl genomförda medicinska test. Att berätta sin egen berättelse innebär också, som Hustvedt visar, att ta med de dimensioner av självet som på sätt och vis gör motstånd mot ens eget självmedvetande.
Ytterligare ett skäl för framgången hos TV-serien House tror jag är att även misantropen Gregory House stundtals drabbas av människans – sin egen – komplexitet. Läkekonsten blir då inte bara en uppvisning i hur smart House är, lika smart som Sherlock Holmes, utan en existentiell relation där skillnaden mellan patient och läkare bara är en gradskillnad och dessutom övergående. Eller som Hugo Järegårds demoniske läkare i en annan läkarserie, Lars von Triers Riket, förskräckt mumlar för sig själv: ”Också en läkare kan bli sjuk. Också en läkare kan bli sjuk.”
Ola Sigurdson