”Tomas Tranströmers diktning är idag en internationell angelägenhet i den litterära världen” påstod Niklas Schiöler i sin bok om hans senare poesi, ”Koncentrationens konst”.
Sedan dess har det gått ett dussin år, och dikterna som hunnit överflyttas till ett femtiotal språk har blivit ännu angelägnare runtom i världen. Ett Nobelpris, om än välförtjänt, når nog aldrig fram till Stockholms Söder eller Runmarö, den svenska kvoten är fylld för överskådlig tid. Men Albert Bonniers förlag firar med rätta och med eftertryck hans åttioårsdag den femtonde april. Hans samlade dikter finns i nytryck, liksom ”Air mail”, brevväxlingen med Robert Bly där man får veta hur universellt uppskattad Tranströmer är, inte minst i USA.
Hur mycket och vart han rest i världen kan man få besked om i en ny omfångsrik bok av Staffan Bergsten, flärdfritt kallad ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt” – den har ännu inte nått mina breddgrader (i sin ”Den trösterika gåtan” från 1989 samlade han tio essäer om den tranströmska lyriken, en lika användbar bredvidläsningsbok som Kjell Espmarks ”Resans formler, en studie i Tomas Tranströmers poesi” sex år tidigare. Däremot har Torstens Rönnerstrands många djuplodande tidskriftsartiklar om Tranströmer inte kommit i bok, det borde de göra).
Det har gått elva år sedan Lennart Karlström gav ut andra delen av sin Tranströmer-bibliografi, ännu digrare än den första från 1990 (de är på 332 respektive 446 sidor), och kanske är det snart dags för en tredje. Litteraturen på utländsk botten om Tranströmer växer snabbt, om än inte lika lavinartat som den om Ingmar Bergman. ”Bara på engelska finns idag, vid sidan av alla tolkningar i tidskrifter, över tjugo olika böcker som bär Tranströmers namn” skrev Schiöler 1999, och hävdade att han var ”en av världens mest översatta poeter i efterkrigstiden, sannolikt den mest översatte.” Det stämde säkert då, och än mer nu.

Och tolkningarna fortsätter att komma. Carillon i samlingen ”Det vilda torget” dubbelexponerar den fängslade Maximilians Brügge 1488 med poetens intag på ett nergånget hotell där (”Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på hennes sjaskiga hotell…”), ett nutida besök med eliotska återklanger.
Flandern under högmedeltiden var tack vare tygexporten Europas kanske rikaste trakt. Bilden av klockornas klang som väller ut ur en ullsäck är därmed ovanligt välfunnen:
Oväntat som om jag klivit på en snubbeltråd sätter
klockspelet igång i det anonyma tornet.
Carillon! Säcken spricker upp i sömmarna och
tonerna rullar ut över Flandern.
Engelsmannen John Irons i Odense som översätter lika suveränt från och till engelska, nordiska språk och holländska har på senare tid överflyttat just den dikten. Här ett smakprov:
Unexpectedly as if I had walked into a trip-wire the
carillon starts up in the anonymous tower.
Carillon! The sack splits at its seams and
the notes spill out across Flanders.
Carillon! The cooing iron, hymn and pop-song of the
bells, all in one, and written quivering in the air.
With shaky hand the doctor wrote a prescription that no one can
decipher though the handwriting is recognised…
Over roof and square, over grass and switch
Over living and dead their notes now roam.
Christ and Antichrist – which is which?
The bells will finally fly us home.
They have fallen silent.
”Teoretiskt sett kan poesiöversättning betraktas som en absurditet. Men i praktiken måste vi tro på översättning av poesi” har Tranströmer sagt, och hans tolkningar – ibland med hjälp av andra – av kolleger från Grekland, Ungern, Tyskland, Frankrike, Ryssland, Lettland, Tjeckien, England och USA fyller väl så mycket som hans egna dikter. Det som gör hans poesi så världsomspännande och som lockat så många både uttolkare och tolkare (han har dessutom själv översatt några av dem till engelska) är, kan jag tänka mig, förtätningen, musikaliteten och de precisa metaforerna. Han är en mästare i överraskande och oväntade bilder.
Här ska jag citera ännu en av dem, tills nu okänd för Tranströmer-forskarna. I mitten av mars 1982 befann han sig i Melbourne där han tack vare Svenska Institutet gästframträdde på Monash University. Därifrån skickade han ett brev till den svenske lektorn vid The University of Auckland:
”Beträffande programmet. Jag har ingen föreläsning att komma med, men jag kan svara på frågor och dessa svar kan ofta växa ut till stora pratbubblor som kan ersätta ett föredrag. Kalla programmet ”Möte med TT” eller dylikt. Använd mig som ni vill! Dikterna läser jag gärna, både på svenska och engelska. Jag har med mig nyutkomnna översättningar som troligen ännu inte nått Nya Zeeland.”
Och så tillfogade han: ”Jag vore tacksam om jag fick möjlighet att se lite grann av naturen på Nya Zeeland, trots att jag gör ett så kort besök.” Jag vet inte hur mycket växtlighet han lyckades hinna med under sin blixtvisit – lektorn på plats var min före- och efterträdare Lennart Waara, tornedaling och Västerås-bo, som inte längre finns i livet att fråga. Ett par andra kolleger till Tranströmer har vi däremot lotsat kring i den frodiga grönskan härnere, Bo Setterlind i mitten av sjuttiotalet och tjugo år senare Pia Tafdrup. Men det är en annan historia…
 
– Se en kortare intervju med Tranströmer från 1989: