Lars Ardelius skrev en gång en rolig bok om utlandssvenskar, till dels säkert grundad på möten med sådana (han rör sig hemvant bland annat på Nya Zeeland). Titeln var det enda svenska ord som blivit internationellt gångbart, vid sidan av ombudsman: ”Smorgasbordet”.
På liknande sätt förfar Simon Fruelund i sin nya roman ”Verden og Varvara” (Gyldendal) som är nästan lika kort och koncentrerad som hans förra, Borgerligt tusmørke” som jag recenserade med stor entusiasm när den var ny för tre år sedan. Den här är lika bra, och lika förledande snabbläst.
Det skadar inte att läsa om den, vilket jag gjort ett par gånger för att försöka ta reda på (utan att helt lyckas) vari den berättartekniska briljansen består. Flera olika historier varvas, en av dem om en kvinnlig fotograf och en manlig journalist, egentligen etnolog, som drar runt i världen på jakt efter utlandsdanskar att intervjua. Deras katalog av exilöden är lika underhållande som den hos Lars Ardelius.
På slingrande vägar träffar fotografen Kirke (som tycks lika attraktiv för kvinnor som män), en ung förhoppningsfull författare vars samleverska både skriver trendkänslig poesi (hon avgudar Tomas Tranströmer) och gillar att masochistiskt fjättras vid sänggaveln. Han binder fast henne, går på krogen, tar sig en bajer och glömmer sin flickvän vars poetiska utsvävningar karikeras med viss träffsäker elakhet.
Den förbindelsen tar därmed snart slut, men icke så den nya med fotografen, som ett slag hotas med fängelse i Kina sedan hon och hennes skrivande kompanjon arresterats, efter att de övervarit förbjuden vadslagning med kämpande fårekyllinger – bakom den exotiska danska glosan döljer sig simpla gräshoppor. Hon blir efter vissa diplomatiska förvecklingar frisläppt, och återförenas så med romanens jagberättare.
Han har flera andra parallella uppdrag, dels att agera kurir för en diamantsmugglare, en aktivitet som hjälper upp hans knackiga ekonomi, och dels att vara spökskrivare när en äldre äventyrlig dansk dam ska sammanfatta sin brokiga livshistoria. Det är hon som är Varvara, en vital kvinna som åldrats med behag och som varit med om det mesta, inte minst en lång rad äktenskap liksom lösare förbindelser med män av olika slag och värde – diamantsmugglaren är den siste och mest rekorderlige av dem.
Bland de tidigare märks en tysk anarkistisk poet, och diverse kufiska medlemmar av den danska adeln. Det är mycket roligt, och möjligen är det dessutom baserat på en remarkabel dansk dame, Varvara Hasselbalch, vars förunderliga och växlingsrika levnad tycks ha varit en blandning av den aristokratiska Karen Blixens och den cigarrökande tuffa Thit Jensens, Johannes V. Jensens syster (hur märkvärdigt mycket Varvara Hasselbalch hann med kan man kontrollera på nätet).
Och Simon Fruelund kartlägger dessutom fiktivt de allra senaste migrationerna över Öresund genom några utlandsdanskar som bor i den hanseatiska stadsimitationen Jakriborg på skånska slätten, allt serverat med minimalistisk knapphet.
Läsaren får anstränga sig för att hänga med och hålla reda på alla lösa trådändar för att väva färdig berättelsens väv. Samtidigt får man en intressant metanarrativ lektion i hur en historia växer fram medan den berättas.
Ivo Holmqvist
‣ Läs också Ivo Holmqvists anmälan av Borgerligt tusmørke
‣ Läs Ivo Holmqvists tidigare anmälningar av Dansk minimalism