Guaduabambu, Colombia (Wikipedia)

Tomás González – Niebla al mediodía

Några ord måste sägas om Tomás González debutroman Primero estaba el mar (I begynnelsen var havet) från 1983, som blivit något av en minor classic i den colombianska litteraturen. Författaren arbetade som kypare på den klassiska salsaklubben El Goce Pagano i Bogotá när han skrev den, och det var faktiskt arbetskollegorna där som först lyckades publicera den. Efter ett varmt mottagande av de inhemska kritikerna flyttade Gónzales till USA, där han under lång tid ägnade sig åt sitt författarskap och översättningskonsten, tills han för några år sedan återvände till Colombia.

Debutromanen, som kom i engelsk översättning förra året och nominerades till Independent Foreign Fiction Prize 2015, är en förbluffande mogen och stram berättelse om ett gift par från Medellín som köpt en gård vid den karibiska kusten, nära gränsen till Panama. Elena och J. har bestämt sig för att börja ett nytt liv långt från storstaden och i bagaget finns bara det nödvändiga, däribland J:s bibliotek som intressant nog innefattar Pär Lagerkvists samlade verk.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Litteraturen är en plats där det aldrig riktigt går som man hade tänkt sig; så är också fallet i González debutroman. Medan de båda romangestalterna installerar sig i sitt nya hus, bekantar sig med tjänstefolket och omgivningen, får läsaren i förbigående – i skickligt planterade detaljer och bisatser – veta att något fruktansvärt kommer hända. Vägen till tragedin är berättad med precision och sparsmakade uttrycksmedel – och den tropiska, hotfulla naturen spelar här en framträdande roll. Gonzáles skildrar ett långsamt mänskligt förfall hos de båda huvudpersonerna, som i sammandrabbningen med traktens invånare närmast antar skepnaden av ett klassiskt ödesdrama.

González (född 1950) har själv i en av sina sällsynta intervjuer beskrivit sin senaste roman Niebla al mediodía (Dimma vid middagstid, 2015) som ett bidrag till genren novela negra, alltså den hårdkokta och våldsamma prosa som fick framstående utövare i Colombia under 90-talet och framåt i författare som Fernando Vallejo och Jorge Franco. Vid första anblicken är det svårt att se i vilket avseende González roman skulle knyta an till denna tradition; någon blodspillan tycks här inte förekomma.

Släktskapet är emellertid mer subtilt; för romanens mörka och oroande centrum utgörs av en människas oförklarliga försvinnande. Efter att Julia lämnade Raúl för en annan man, vet ingen vart hon har tagit vägen. Raúl, som är en framgångsrik arkitekt, lever kvar på gården ute på den colombianska landsbygden. Berättelsen om deras gemensamma liv skildras av dem båda, liksom ur de närståendes perspektiv. Men Julias röst tycks tala till oss från andra sidan, där ett fullständigt lugn råder men där hon också saknar ”föremålens former”. Mysteriet om vad som hänt henne är romanens dramaturgiska motor, en ovisshet som driver berättelsen framåt och aldrig helt klarläggs.

Tomás González

Tomás González

Men vad har hänt med González strama stil från debutromanen, där inte ett enda överflödigt ord stod att finna? I den nya romanen har den ersatts med en luftig prosa, som ibland brister i koncentration. Samtidigt har jag intrycket att det rör sig om ett högst medvetet skifte; ett av de där försöken att bryta sig loss ur sitt tidigare språk som författare ibland måste göra. Det är förmodligen inte någon tillfällighet att arkitekten Raúl helst arbetar med byggnadsmaterialet guadua, en sorts bambu. I följande mening anar jag en ledtråd till den estetiska hållningen, som möjligtvis har kopplingar till González intresse för orientaliska traditioner och zenmeditation:

Det är guaduans och bambuns tillgång. De är ingenting. De söker inte fastheten, tvärtom vill de vara luft. Vasstrånas intet som rör sig i vinden, tänker Raul. Luft innanför, luft utanför.

Förmodligen har Tomás Gonzáles åstadkommit just den tyngdlösa skapelse som var hans ambition. Jag måste dock erkänna att jag hellre återvänder till det hårda, gnistrande språket i den nu mer än trettio år gamla debutromanen.

__________

Klicka här för en intervju med González i El Tiempo
Klicka här för ytterligare en intervju, i Semana
Klicka här för González´ La Luz Dificil (2012)
Klicka här för en artikel i El Espectador från 2015 om ¿Novela negra en Colombia?


Henrik Nilsson

Henrik Nilsson

Författare och essäist. Introduktör av bland annat spansk- och portugisiskspråkig litteratur.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: