Colombia har idag blivit ett av de litterärt sett mest vitala länderna i Latinamerika. Henrik Nilsson presenterar flera författare därifrån och tar särskilt upp Juan Gabriel Vásquez och hans senaste bok, Volver la vista atrás (Vända blicken bakåt), en roman med dokumentär bakgrund om filmregissören Sergio Cabrera.
Hur man ska skriva i skuggan av Gabriel García Márquez är en fråga otaliga colombianska författare tvingats ställa sig. Idag, nio år efter Nobelpristagarens död, kan man dock konstatera att Colombia är ett av de litterärt sett mest vitala länderna i Latinamerika. Poesins ställning har varit stark här ända sedan den moderna föregångaren José Asunción Silvas dagar, och numera dyker det upp poeter ”till och med under stenarna” som den spanske författaren Enrique Vila-Matas uttryckte det i en artikel för några år sedan.
Redan under 1990-talet bröt författare som Fernando Vallejo och Jorge Franco med den magiska realismen i prosan genom urbana och hårdkokta skildringar av våldet i storstäderna Bogotá och Medellín. Denna tradition av novelas negras har blivit en viktig inspirationskälla för våra dagars narcoliteratura i framför allt Mexiko.
Laura Restrepo och Héctor Abad Faciolince har var och en på sitt sätt gestaltat de senaste decenniernas colombianska samhällsdrama i romaner som rönt stora läsarframgångar. Efter millennieskiftet har en rad nya berättare av rang trätt fram i landet, däribland Ricardo Silva Romero, Antonio Ungar, Pilar Quintana, Antonio García Ángel och Margarita García Robayo – alla födda på 1970-talet eller något senare.
Tomás González är en egensinnig röst i de senaste decenniernas colombianska prosa som välförtjänt också har börjat uppmärksammas internationellt, även om inga av hans böcker ännu finns översatta till svenska. Jag skulle här vilja lyfta fram ett moget mästerstycke i hans produktion, La luz difícil (Det svåra ljuset, 2011).
Efter att berättaren Davids fru gått bort för ett par år sedan bor han på ålderns höst ensam utanför en liten stad i centrala Colombia. Huvudpersonen har en framgångsrik konstnärsbana bakom sig, men en ögonsjukdom har tvingat honom att lägga ner penslarna för gott. Istället har han börjat skriva ner sina minnen från ett långt och innehållsrikt liv i New York. Där var familjen på det hela taget lycklig, och storstaden blir glimtvis och utan åhävor föremål för ett ömsint porträtt i González roman.
En smärtsam period och personlig förlust förmörkar emellertid Davids minnen från tiden i USA. Livet vändes upp och ner när en berusad man krockade med en taxi som Davids äldste son Jacobo färdades i. Sonen blev delvis förlamad, men närde länge ett hopp om att en dag kunna gå igen. Med åren förvärrades dock smärtorna och blev konstanta.
Jacobo tog då beslutet att göra en sista bilresa till Portland tillsammans med sina bröder – för att avsluta sitt liv i en delstat där reglerna för dödshjälp tillät det. Under hela färden höll syskonen kontakten med föräldrarna som väntade hemma i New York.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Detta händelseförlopp berättas parallellt med att David skildrar sina dagar många år senare, då han alltså håller på att förlora synen samtidigt som ett stillsamt och reducerat vardagsliv ändå rymmer glädjeämnen. Med stor värme, medkänsla och fint utmejslade detaljer växer González roman till en djupt berörande betraktelse över kärleken, saknaden, skapandet och åldrandet.
Med tanke på att Tomás Gónzalez själv under tjugo års tid var verksam som bland annat översättare i USA, är det kanske inte överraskande att hans roman endast delvis utspelar sig i Colombia. Erfarenheten av att ha levt utomlands delar han med den mest tongivande av dagens colombianska prosaister – Juan Gabriel Vásquez. Han föddes 1973 i Bogotá, men var under flera år bosatt i Frankrike, Belgien och Spanien. Tiden i Europa har inte minst satt avtryck i hans novellkonst, till exempel i samlingen Los amantes de Todos los Santos (De älskande på Alla helgons dag, 2001).
Vid det här laget står det emellertid klart att Colombias historia och samtid utgör huvudämnet i hans redan omfattande författarskap, som består av åtta romaner, två novellsamlingar och flera essäböcker. På svenska finns romanerna Ljudet av sådant som faller och En tagg doppad i honung. Hans tidigare ännu oöversatta produktion innefattar förstklassiga romaner som Los informantes (Informanterna, 2004) och Historia secreta de Costaguana (Costaguanas hemliga historia, 2007).
För några år sedan tog Vásquez romankonst en mer självbiografisk och dokumentär vändning i den ambitiösa och omfångsrika romanen La forma de las ruinas (Ruinernas form, 2016) som jag tidigare uppmärksammat i Dixikon.
I centrum för den berättelsen stod två politiska mord som präglade det colombianska 1900-talet, framför allt det på presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán 1948. Attentatet ledde till de omfattande upplopp i Bogotá som går under namnet Bogotazo, och utlöste även en våldsvåg vars olika mutationer colombianerna levde med i många decennier.
I offentligheten har Vásquez gjort sig känd för att dels kritisera extremism på båda sidor av den polariserade konflikten, dels betona vikten av de komplicerade förhandlingar som ledde fram till fredsavtalet 2016 mellan Farc och regeringen. 2022 samlades hans politiska analyser under de senaste tio åren i bokform.
Juan Gabriel Vásquez senaste skönlitterära bok Volver la vista atrás (Vända blicken bakåt, 2020) är ytterligare ett ambitiöst romanbygge, som belönades med Mario Vargas Llosa-priset året efter att den publicerades. Den har liksom den förra romanen starkt dokumentära drag, även om det är tydligt att en romanförfattare hanterar stoffet.
I centrum står Sergio Cabrera, som är en av Colombias mest kända filmregissörer och en långvarig vän till författaren själv. Under sju års tid – samtidigt som han skrev och publicerade annat – samlade Vásquez material till sin bok genom samtal med Cabrero och hans familj, men också genom läsningar av dagböcker och brev. Cabreras släkthistoria, uppväxt och vuxna liv är minst sagt dramatiskt och innehållsrikt romanstoff.
Berättelsen börjar i vår tid med att regissören nås av nyheten om att hans far Fausto har gått bort. Därefter slungas läsaren tillbaka till 1930-talet, då fadern som barn flydde tillsammans med sin familj från Francos Spanien. Romanens titel kommer från en diktrad av den spanska poeten Antonio Machado, som dog under flykten från Spanien till Frankrike under inbördeskrigets slutskede. Liksom många andra på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget hamnade familjen Cabrera i exil i Latinamerika, först i Dominikanska republiken, sedan i Venezuela – och slutligen i Colombia.
Fausto Cabrera gifte sig med en colombiansk kvinna från en välbärgad familj i staden Medellín, och blev en känd skådespelare och recitatör av politisk poesi i det nya hemlandet. Tillsammans med sin fru drogs han in i den malström av våldsamma motsättningar som Colombia var vid denna tid. När drömmarna hade krossats i det gamla hemlandet Spanien, ingav den kubanska revolutionen hopp åt vänstern på den latinamerikanska kontinenten.
Det nygifta parets kommunistiska engagemang blev alltmer riskabelt. När Fausto fick en officiell inbjudan från Kinas kommunistregering att undervisa i spanska korsade hela familjen därför jordklotet under hemliga former, eftersom Kina och Colombia inte hade några diplomatiska förbindelser vid denna tid. Där fortsatte paret sin revolutionära kamp – och kampglöden smittade av sig också på barnen, den blivande regissören Sergio och hans syster Marianella.
Skildringen av tiden i Kina upptar en stor del av romanen och hör till dess största tillgångar. De sekteristiska motsättningarna tilltar under kulturrevolutionen, strävan efter att till varje pris stå på den rätta lärans sida blir en lika naturlig del av vardagen som utrensningarna. Familjen Cabreras revolutionära iver tycks bara tillta, och den unge Sergio ryser euforiskt när trafikreglerna tvärt ändras så att rött ljus – det socialistiska framstegets färg – betyder att bilarna får köra och grönt att de måste stanna.
Men åren går och en dag beslutar familjen sig för att återvända till Colombia, där de för en underjordisk tillvaro. Både Sergio och Marianella ansluter sig under nya namn till den väpnade gerillarörelsen EPL. Eftersom hans far är en sorts maoismens ambassadör i Colombia och på grund av sin klasstillhörighet blir Sergio där en udda fågel.
Umbärandena är många, och bland soldaterna råder många motsättningar som egentligen bär stora likheter med dem som finns i det kapitalistiska samhälle de säger sig vilja bekämpa. Systern utsätts för sexuella trakasserier och en kväll lyssnar Sergio på La traviata med nedskruvad volym, innan han blir brutalt tillrättavisad av sin överordnade.
Sprickorna som syskonparet tidigare valt att vända blicken från blir allt tydligare – men när Sergio en dag beslutar sig för att lämna gerillan, finns ingen plats för honom i det civila Colombia, och han återvänder till Kina. En dag får han möjlighet att söka till en filmskola i London, och vägen till en framgångsrik filmkarriär ligger öppen. Paradoxalt nog är det hans privilegierade familjebakgrund – den han alltid föraktat och bekämpat – som gör att han kan lämna den revolutionära kampen och börja ett nytt liv.
Det är en väldig, global fresk som Juan Gabriel Vásquez har skapat i Volver la vista atrás. Röntgenbilden över den totalitära vänsterns innanmäte är både sorgsen och skoningslös – under de visionära drömmarna är det egentligen en närmast religiös inkvisition som avtecknar sig.
Jag påminns om att det knappast finns någon annan nu levande latinamerikansk romanförfattare som jag läser med samma höga förväntningar. Ändå tycker jag att Vásquez prosa nästan flyter fram för lätt i de senaste två romanerna. Han har blivit en så skicklig berättare att de enskilda scenerna och formuleringarna riskerar att svischa förbi lite väl snabbt.
Är det en brist hos romanen eller dess huvudperson som gör att Sergio Cabreras väg från gerillaleden till filmfestivalernas röda mattor – trots alla förvecklingar – ter sig alltför moraliskt friktionsfri? Jag är osäker på det, men konstaterar att berättelsen inte riktigt mynnar ut i de knivskarpa frågeställningar om skuld, ansvar, slump och livsval som författarens tidigare romaner har gjort.
Hursomhelst kommer jag att vänta ivrigt på vad författaren ska företa sig härnäst. Vägarna ut från Gabriel García Márquez fiktiva Macondo har förvisso varit många. Men jag känner knappast till något bättre färdsällskap än Juan Gabriel Vásquez.
- Detta är den andra delen i en längre essä om nutida latinamerikansk skönlitteratur. Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa Henrik NIlssons första, introducerande essä
- Se en intervju med Vásquez här