Margareta Flygt har läst den tyske journalisten Jan Monhaupts bok ”Tiere im Nationalsozialismus”. Monhaupt belyser i boken en tidigare mindre beaktad aspekt av nazismen; dess förhållande och relation till djur, för att därigenom blottlägga och tydliggöra nazimens världsbild. Margareta Flygt reflekterar över denna relation och ser i den kopplingar till vår egen tid.
När någon går i terapi talas det sällan om de ”stora” frågorna, som livsleda eller meningen med livet, även om det initialt är därför man sökt hjälp. Det finns inga snabba, enkla svar på gigantiska frågor. Det är desto mer fruktsamt att se på detaljerna, en enskild konflikt, ett möte, en situation som lett till en reaktion – eftersom dessa ofta återspeglar det stora, men i ett gripbart format. Det abstrakta blir konkret, mönster och tankar återspeglas ofta i allt vi gör.
Man kan använda samma metod att förstå ett obegripligt historiskt skeende. Att förklara nazismen och dess brott är omöjligt, det går inte att identifiera sig med dessa handlingar, men att skärskåda en aspekt, gör att man kanske kan förstå dess framgång och hur det kunde ske.
Min bayerska mormor, som aldrig var med i partiet och vars man avskedades 1933 eftersom han skrivit mot nazismen, visade mig ofta stolt den lilla brosch hon satt på kappslaget: ”Bund Naturschutz”. En förening som verkade för djurens och naturens bästa, sa hon. Kappan bar hon när hon gick ut i skogen 200 meter från sitt hus. Det var den skogen min mamma hade plockat blåbär i dagen då kriget bröt ut, den skogen soldaterna flydde till när de amerikanska pansarvagnarna rullade in i byn och den skogen där också jag plockade blåbär som barn. Märket påminde lite om ett simborgarmärke och hon verkade vara så stolt för det. Vad hon inte sa – eller kanske inte visste – var hur föreningen gått i nazisternas ledband, hur tankegodset om livsvärdigt liv, raser och renhet också togs upp i föreningen. Min mormor hade varit ung i en värld där en ideologi påverkade hela livet – det tycks varit omöjligt att värja sig mot allt.
Journalisten Jan Mohnhaupt har i sin bok ”Tiere im Nationalsozialismus” sett närmare på en, hittills mindre beaktad, aspekt av nazismen. Det må ha känts förringande att skriva om djur i jämförelse med massmord, men även här blir nazisternas världsbild tydlig.
Inte sällan anförs vilken djurvän Hitler var – vegetarian och hundälskare.
Mohnhaupt berättar den hjärtskärande anekdoten om den unge soldaten som tar sig an en liten terrier som sprungit över från fiendesidan till de tyska skyttegravarna. Han döps till Foxl och följer sin nye ägare överallt. Efter ett tag försvann hunden och förlusten verkar ha varit tyngre för Hitler, ja det var han som var den unge soldaten, än åren i lermodden. Senare höll han sig med schäferhundar, tre stycken som efter varandra alla fick namnet Blondi, med vilka han lät sig avporträtteras i veckojournalen Wochenschau. Schäfern var det tyska idealet.
Även min mormor hade en schäferhund på 30-talet, då det var på modet. Senare köpte hon en tax – det var den enda hundras Hitler avskydde: den ansågs opålitlig och lynnig, mer kattlik.
Kort efter nazisterna tagit makten, eller snarare fått den, införde de Tysklands första djurskyddslag, vilken gällde fram till 1972. En lag som även förärade Hitler en amerikansk orden. Göring hotade dem som utförde operationer på levande djur, vivisektioner, med koncentrationsläger.
När jag växte upp hörde man i Sverige ofta ”Men Hitler byggde i alla fall autobahn”, som om det skulle kunna ursäkta nazisternas folkmord. Lika ofta har vissa nazisters djurvänlighet anförts – men Jan Mohnhaupt visar med all tydlighet att nazisterna endast använde djur för sina medel – djur var ett bra verktyg i propagandan och iscensättning av nazismens värderingar. Så var djurskyddslagen, som bland annat förbjöd slakt utan bedövning, snarare ett sätt att förbjuda judisk kosherslakt, än att värna om djurens väl.
Mohnhaupt berättar i de olika kapitlen om hundar, katter, grisar, hästar och skadedjur – och hur de passade in i en världsbild som delade in i vilka som var livsvärdiga och vilka inte. Allt som var svagt, skadat eller skadar skulle elimineras, vare sig det var loppor eller människor.
Kampen mot de förhatliga potatisbaggarna är ett exempel på hur folket involverades. Baggarna hotade landets skörd, så därför engagerades skolbarn att samla in insekterna. Man fick pris efter antal och lyckades man hitta den första larven på ett fält utmärktes man med en speciell liten nål. Fälttåget mot skadedjuren lyckades och spridningen stoppades. Detta var naturligtvis en gigantisk framgång i försörjningsfrågan – och man kan bara ana hur stolta barnen varit över att ha bidragit. De lärde sig på köpet vad en så kallad ”Volksschädling” var, någon som skadar gemenskapen och vad de kan åstadkomma i förstörelse.
Märkligt nog hindrade det inte att tyska piloter 1943 släppte 140 000 potatisbaggar över Speyer – man ville se ifall insekterna kunde användas som biologisk stridsföring.
Barn användes även för att skapa krigsmaterial. Man planterade mullbärsträd nära skolor och delade ut silkesmaskar till klassrummen. Eleverna fick sedan mata larverna på lektionstid: allt för att få sidentråd till fallskärmar till armén.
Nazisterna var duktiga på att involvera alla, speciellt de som var i en ålder som är känslig för grupptryck och auktoriteter.
Theodor W. Adorno försökte förklara det oförklarliga med:
”Kanske är antisemiternas verklighetsuppfattning så, att de inte ens ser judar som människor. Den återkommande jämförelsen att vildar, svarta, japaner liknade djur, som apor, innehåller redan nyckeln till en pogrom”.
Vem vill inte utrota ohyra som just potatisbaggar, löss, loppor och råttor? Med hjälp av djur kunde rasideologin lätt internaliseras – ordförrådet för skadedjur användes snart på judar, ”asociala”, homosexuella, polacker och andra som fördes bort för att inte skada ”folkkroppen”. Språk kan förändra vårt sätt att tänka. Det blev enklare att blunda för övergrepp.
En ideologi som skattar liv efter vilken nytta den ger det gemensamma, skiljer inte på människor och djur, utan på vad den anser vara värdigt eller ovärdig.
Ett djur som inte sågs på med blida ögon var katten. Å ena sidan var katter bra, eftersom de fångade råttor, men dess fria karaktär, dess oförmåga att fostras till lydnad, gjorde att nazisterna klassificerade katter som ”judiska”. Nazibarden Will Vesper lär ha sagt till sin son Bernward (som senare skrev den berömda uppgörelsen med sin far i ”Die Reise”) att ”katter är falska, lynniga och asociala – kort och gott: ”Djurens judar”. Hundar, björnar och vargar däremot var djurvärldens ”herredjur”. Hunden förkroppsligade inte bara soldatens lydnad och mod, dess totala trohet gentemot sin ägare var också något som idealiserades.
Detta machoideal är något som överlevde nazismen långt in i vår tid – fortfarande vill ledare avbilda sig med björnar (Putin) eller lejon och tigrar (drogkungar). Nazisternas ideal påverkade till och med punkarna på 80-talet, iklädda läderrockar liknande de som Gestapo haft, höll de sig gärna också med skrämmande schäferhundar. Jag minns hur rädd jag var när jag gick förbi de okopplade bestarna.
Mohnhaupt inleder sin bok med ett lika avskyvärt som absurt minne: Bredvid koncentrationslägret Buchenwald fanns ett litet zoo, endast femton steg från krematoriet. Lägerkommendanten Karl Koch ville att de anställda och deras barn skulle underhållas.
Som djurskötare rekryterades främst romer – en eftersträvansvärd tjänst, då man då kunde norpa åt sig lite av björnarnas köttbitar. Det hände att Koch som nöje kastade lägerfångar till djuren, för att se dem slitas sönder. Mohnhaupt nämner också blandrashunden Barry som vid kommandot ”Mensch fass diesen Hund!” bet ihjäl fångar – en lydig hund som gjorts till ett mördande monster när ägaren ville det.
De grövsta övergreppen och morden är svåra att förstå, men när man betraktar vardagen, de små språkförändringarna, gruppskapandet – hur värdeförskjutningen kom smygande och plötsligt blev en del av ens egen världsbild, gör det det hela något mer begripligt.
Det skrämmer mig hur dessa tankegångar ibland återkommer idag – när det handlar om vem som får kosta och vem som inte får plats i en gemenskap – naturligtvis inte i samma form som då, men även idag förskjuts gränser subtilt. På så vis är Mohnhaupts bok inte bara en bok om en tid som varit, det är också en väckarklocka för att vara vaksam på hur värderingar smyger sig in i vår värld där vi minst anar det – och som kan få fatala följder.
- För vidare läsning (på tyska) och historiska fotografier se Der Spiegels artikel av Jan Mohnhaupt.