I år är det 25 år sedan Thomas Bernhard knappt sextio år gammal gick ur tiden. Denne egensinnige och högt begåvade författare var då – särskilt utomlands – en uppburen konstnär, men samtidigt en mycket kontroversiell figur i hemlandet Österrike. Detta ”katolskt nationalsocialistiska” land utsattes ofta för hans lågande hat på ett sätt som ledde till ständiga kontroverser och skandaler. Hans attacker riktade sig mot politiker, förljugenhet i samhället och kulturlivet och inte minst mot nationalscenen Burgtheater i Wien, som satte upp många av de stycken som ledde till de häftigaste reaktionerna – också på politisk nivå.
År 1988 firades Burgtheaters hundraårsjubileum med en uppsättning av Bernhards pjäs Heldenplatz om hyckleriet kring den nazityska annekteringen av Österrike 1938. Men en pjäs med ett så känsligt ämne blev för mycket för många belackare, och den sista stora skandalen under Bernhards levnad var därmed ett faktum. Sin vana trogen valde han dock att inte ge sig in i debatten. Kritikerna, som bland annat krävde landsförvisning, fick fritt lufta sin trångsyn, men det blev författaren som till sist kröntes med historiens segerkrans.
Bernhards verk utmärks visserligen av polemik, men där finns också andra sidor. De gärna överdrivet tillspetsade romanerna – typiskt dominerade av berättarjagets maniska svada – slår genom sina överdrifter ofta över i en komik som inte är mindre utmärkande än attackerna, samtidigt som andra texter – särskilt de självbiografiska – uppvisar en starkt känslosam sida.
Bernhard är också känd för att som få andra ha rört upp känslorna också efter sin död. Dels beroende på att hans verk fortfarande är kontroversiella, dels på det testamenterade förbudet mot uppsättningar av hans pjäser i Österrike efter hans död. Halvbrodern och arvingen Peter Fabjan har dock medgivit vissa undantag, och när tjugofem år nu förflutit sedan 1988 tycks de högsta vågorna ha lagt sig. Därför kan vi i år, också från österrikisk sida, räkna med ett stort intresse för att belysa Bernhards liv och verk.
Men hur kan vi veta att Thomas Bernhard verkligen är död? Kanske är han alltjämt lika levande som sin litteratur? Så är det åtminstone i Alexander Schimmelbuschs satirroman Die Murau-Identität, som nog kommer att bli ett av årets mer originella bidrag till författarens minne.
I romanen har Bernhard bara iscensatt sin död, rest till New York för behandling av en autoimmun sjukdom och därefter levt många behagliga år i USA och på Mallorca med ung spansk hustru och en son – till utseendet en korsning mellan Bernhard själv och Julio Iglesias – som i vuxen ålder blir förmögen börsmäklare på Wall Street.
Titeln Die Murau-Identität anspelar på Franz-Josef Murau, huvudpersonen i romanen Utplåning, som får låna den skendöde Bernhard sitt namn, och detta är bara en av många referenser som bidrar till satirens underhållningsvärde. I ramberättelsen får Alexander Schimmelbuschs alter ego, den bortskämde journalistiske oduglingen Alexander Schimmelbusch, tillgång till hemliga handlingar som under nittiotalet sammanställts av Bernhards förläggare Siegfried Unseld. Det visar sig att denne inte enbart stått i kontakt med Bernhard, utan också finansierat hans sorti och fortsatta hemliga liv mot vaga löften om en självbiografi med arbetstiteln Ànima negra – en anspelning både på författarens själ och på ett rödvin från hans tillflyktsort Mallorca, som i sin tur är en blinkning till den kända intervju som gjordes med Bernhard där 1981. Schimmelbusch får scoop-vittring och inleder jakten på den nye och ungdomlige Bernhard som planerat come-back lagom till sin tjugofemåriga dödsdag.
Ramberättelsen, som är förlagd till vår samtid, är en förutsättning för romanen, men också dess akilleshäl. Den försupne jetsetaren Schimmelbusch är en chict ruffig antipod till den elegante Unseld och en stilistisk pendang till Bernhard, dock för tunn för att inte halta. Det är visserligen väldigt roligt när han i en pastisch på Bernhards tirader besjunger en torktumlare av märket Mièle, men lika tröttsamt när han drar sitt femtioelfte sexistiska skämt.
Starkare är då återgivningen av förhållandet mellan Unseld och Bernhard, som uppenbart bygger på en djup förtrogenhet med deras brevväxling. Unseld, som i verkliga livet var känd för trofasthet och generositet gentemot sina författare och av Bernhard något skruvat jämfördes med både Shakespeare och Bernhard Minetti, porträtteras som generös och världsvan, men inte utan många komiska drag. Hans passion för kvinnor, vin och simning beskrivs med samma milda satir som hans fåfänga. Iförd en linnekostym som gör honom tio år yngre konstaterar han nöjt att även håret ligger perfekt: ”I årtionden har jag kammat det bakifrån vänster och snett åt höger över flinten, åt nordost liksom.” Om Unseld är en hygglig figur, är Bernhard sur och muttrar om småborgare, sin ständige vedersakare Peter Handke och allt annat man kan reta sig på här i världen. Han överlever sin förläggare och hinns till slut upp av Schimmelbusch som utber sig om en intervju, men den blir inte riktigt vad han hoppats när Bernhard mest vill prata bra tidningsartiklar om råttor.
Die Murau-Identität är visserligen en litterär bagatell, men samtidigt en skickligt hopkommen kultur- och mediesatir som glimrar till i schackrandet kring Bernhards tänkta biografi och nidporträttet av litteraturagenten Andrew Wylie som – tillsammans med Bernhard – vill sälja mjukvaran iMind som ska hoppa över, och därmed utplåna, litteraturen, för att i stället plantera författarens tankar direkt i läsarens hjärna. Likaså är boken lyckad som kritik av samhällets hyckleri i förhållande till sina dissidenter och som dekonstruktion av Bernhardmyten.
Men kanske finns där också ett annat syfte. Genom att placera Bernhard i en satir tycks Schimmelbusch vilja påminna oss om att han har minst två sidor: inte bara den dystra utan också en ironisk, precis som det finns två Kafka, varav den ene har humor.