Om Berlins förvandling från tiden från murens fall 1989 och framåt handlar projektet Vanishing Berlin. I nu två böcker, på utställningar och på sociala medier har fotografen Alexander Steffen dokumenterat omvandlingen genom att beskriva platser och hus som en gång varit. Margareta Flygt skriver om boken och om Berlin.
❞
Denk ich an Deutschland in der Nacht
Dann bin ich um den Schlaf gebracht,
Ich kann nicht mehr die Augen schließen,
Und meine heißen Tränen fließen.
Så skrev Heinrich Heine från sin exil i Frankrike. När jag tänker på Berlin, tänker jag på mitt första besök där 1984. Jag bodde på Pension München i Wilmersdorf i dåvarande Väst-Berlin under ett påsklov i tredje ring – min första resa på egen hand med nattåget från Malmö. Jag valde pensionatet för att känna mig lite hemma, eftersom det var i München min mormor bodde. Men min bayerska dialekt satte krokben för mig när jag ville beställa något eller fråga efter vägen i Berlin. Bayern och Preussen var som olika länder.
Jag kunde inte orientera mig – jag ville se teater, men kunde inte sortera mellan högt och lågt. Ena kvällen gick jag på studentteater och såg Sartre, nästa blev det någon löjlig sängkammarkomedi på Kurfürstendamm. Jag såg utställningen på Bauhaus Museum, och väntade nervöst för att få komma över gränsen till DDR, Öst-Tyskland.
Då på åttiotalet kunde man fortfarande räkna skotthålen från kriget på husen i Berlin, lägenheterna var billiga och Väst-Berlin en ö mitt i kommunistiska Öst-Tyskland. Unga män flyttade hit från Väst-Tyskland för att slippa göra lumpen – Berlin var en avkrok, men en häftig sådan. Redan då var neonskyltarna retro, trottoarerna hade samma kullerstenar som på 20-talet, Potsdamer Platz låg fortfarande öde och stora områden ännu i ruiner. På nittiotalet väntade mina vänner nästan ett år på att få en fast telefon installerad. Vi kunde bestämma träff när de ringde från en telefonkiosk, men däremellan var det omöjligt få kontakt. Det var samma år som änglarna i Wim Wenders Film Himmel över Berlin vandrade omkring där.
Långt senare, när marken i centrala Berlin konstant vibrerade av alla nybyggnationer, när politikerna flyttat hit från Bonn, Potsdamer Platz blivit ett anonymt shoppingcenter och staden försökte bli en hel stad igen, letade jag efter tecken som kunde påminna mig om det trasiga, det för mig så typiskt berlinska. Det är som att minnas en sjukdom, ett mindre friskt tillstånd som kanske speglade ett sinnestillstånd jag ändå trivdes i och en skev, ruffig värld.
Men det urbana är flyktigt, har alltid varit så. Berlin är som en palimpsest, något som hela tiden raderas ut och skrivs om – en stad som kontinuerligt byggs om på nytt. Och våra föreställningar om staden är så många, att man inte kan tro att det handlar om samma stad: dess minst sagt brokiga historia ger utrymme för både nostalgi och omvandling. Men åt vilket håll förändringen sker och hur det ska se ut, vem har makten att bestämma det ? Det nybyggda, funktionella – men ofta också själlösa – har nu brett ut sig över det heterogena, skaviga.
I fotoprojektet Vanishing Berlin – som pågått sedan 2009 – ger oss fotografen Alexander Steffen sin bild av vad som var hans uppväxtstad. Boken, som har undertiteln In der Zwischenzeit – For the Time being gavs ut hösten 2021 och är en fortsättning på hans förra bok med samma titel, handlar om den korta tid som går innan något nytt händer – utan att vi helt vet vad.
Steffen har gjort det förgängliga till sitt kall. Efter en tid i New York frågade han sig varför han inte istället fotograferade där han bodde och dokumenterade resterna av det Berlin han kände från sin egen uppväxt. Det var så projektet Vanishing Berlin kom till. Hans fotografier varvas i boken med korta betraktelser på både tyska och engelska om vad som händer i staden i stort och i enskilda områden. Det är ofrånkomligt att betraktaren själv börjar minnas.
Den vackra boken består av fotografier av just det förgängliga, av det som ofta kallas fult och nedgånget. Det kan var hålen som inte längre är bombhål utan rester av husrivningar, platser i väntan på ny bebyggelse, på nakna hussidor nu utan de huskroppar som de en gång gemensamt med bildade en sammanhållen gata. Eller förfallna industrikomplex i väntan på rivning. Det är ett efteråt, som han dokumenterar, något som blivit kvar. Här finns inget nostalgiskt pågående stadsliv, istället det förfall som uppstår där människor inte längre finns, bara spåren av dem. Bilderna ger mig en känsla av att läsa gamla brev – ett minne av ett liv som inte längre går att återskapa, men som vi ändå minns och kan sakna. Steffen visar ruinerna och Berlins både bättre och sämre graffiti och hur det ser ut innan nya glasfasader får ersätta de gamla oregelbundna tegelstensfasaderna. Jag ställer mig frågan om alla dess hål verkligen måste fyllas? Är det inte just det brutna, mellanrummen, som ger staden ett liv och Berlin sin identitet?
Stadsdelen Mitte var efter murens fall 1989 ett vilt och ruffigt område. Det var då de legendariska technoklubbarna uppstod och Love Parade slog besöksrekord. Åren 1999 till 2005 drev Steffen galleriet Galerie Transition, innan han 2009 började dokumentationen av det förgängliga i staden i projektet Vanishing Berlin, som också finns på Instagram. Projektarkivet består numera av mer än 12 000 fotografier.
Att mer än 60 procent av motiven från den första boken om Vanishing Berlin inte längre finns kvar, visar hur betydelsefullt projektet är. Gentrifieringen av Berlin skedde på grund av stadens tidigare delning i öst och väst senare än i andra städer men när återföreningen väl skedde fanns där plötsligt många och stora ytor för exploatering. Detta och den samtidiga förändringen av den äldre bebyggelsen gjorde att stadens identitet förändrades snabbare än på andra håll, det skedde inte någon långsam, gradvis utveckling.
Ändå ska fotografierna inte ses som en vemodig klagan över det som försvinner. Det handlar inte bara om något slags vintage-romantik, utan mer om att medvetandegöra vad som utgör Berlin. I intervjuer säger Steffen att han gärna vill att Berlinborna ska vara delaktiga i hur deras stad utvecklas, i vad som ska bevaras och vad som ska förändras. Det finns aktivister och initiativ, som Bizim Kiez och Stadt von Unten, som är engagerade och är med och förändrar.
Sommaren 2006 genomfördes Love Parade för sista gången i Berlin. Det sammanföll enligt Steffen med kapitaliseringen av Berlin. Många drogs med i yran att tjäna snabba pengar, både seriösa och ljusskygga gestalter. I flera fall lät sig staden luras av projektbeskrivningar, som t.ex. att ett Georg-Grosz-museum skulle byggas, vilket aldrig blev av. Gräsrotsaktivisterna i Stadt von Unten avslöjade PR-kuppen och fick Bundesrat att lägga in sitt veto. Efter ett tomtbyte är området åter i stadens ägo och det har utlysts en arkitekturtävling om vad platsen ska nyttjas till.
Sedan återföreningen 1989 har senaten sålt 200 000 lägenheter som tidigare ägdes av staden. En yta lika stor som Friedrichshain-Kreuzberg har blivit privatiserad och Berlins bostadspriser har stigit med 70 procent sedan 2009. Småskalig affärsverksamhet har inte råd att vara kvar, utan ersätts av kedjor och konforma lösningar, inte sällan i en vad Steffen kallar ”Lego-Ikea-Biedermeier-estetik”.
Förändring är förstås ofrånkomlig, men bör ske med eftertanke och inte styras av vinstjakt. Man kan sakna det gamla, samtidigt som det så klart finns fördelar med förändring. Jag njuter av Alexander Steffens bilder, men även jag är en del i förändringen och i att allt så småningom försvinner. Den skabbiga frisören med bilder från tidigt 80-tal kan inte vara kvar om vi inte klipper oss där och inte heller korvkiosken om vi inte väljer att köpa currywursten där, fast den osar härsket fett, eller tar en öl på baren med inrökta spetsgardiner från femtiotalet. Och visst föredrar också jag en snygg cappuccino istället för ett vattnigt, beskt bryggkaffe med sur kondensmjölk, vars gamla logga med björnen idag snarare pryder t-shirts på hipsters än återfinns på bardiskar. Att finnas kvar som ett vykort på Instagram kan ingen leva på.
Vanishing Berlin ger oss många anledningar reflektera över förändringen som sker och över vad vi vill bevara, innan det är för sent – inte bara i Berlin.
Alexander Steffen, född 1967 i Väst-Berlin, studerade statvetenskap på FU-Berlin, gick en utbildning vid Fotoförlaget Dirk Nishen. Efter murens fall var han delaktig i Berlins techno-scen. 1999-2005 drev han Galerie Transition. Sedan 2005 är Steffen medarbetare på Berlinale. Projektet Vanishing Berlin, som han drivit sedan 2009, har också visats på flera utställningar