I detta litterära landskap intar Jürgen Ploog (1935-2020) en särskild position. Hans son David Ploog och antikvariatsbokhandlaren Wolfgang Rüger har tillsammans gett ut boken Ploog, West End. Texte von und über Jürgen Ploog (2025) som innehåller intervjuer, teckningar, målningar, opublicerade texter, dagböcker och brev. Boken ger också en bild av den subkulturella scenen i Tyskland från 1965 till 1995.
Vem var då denne Ploog?
Han var den tyska undergroundlitteraturens stora solitär, aldrig erkänd av den etablerade kulturmiljön. Men han var inte bara författare och översättare utan under flera decennier kapten på en långdistansflygande Boeing 747 vid Lufthansa. I motsats till sina författarkolleger hade han som pilot god ekonomi och mellan långflygningarna gott om tid att skriva. Och han skrev ständigt. Varje ledig stund. Skrivandet var ett existentiellt behov hos honom – precis som hos Kafka. I texten Fliegen, Reisen, Fahren skriver han:
Att vara pilot betyder att inte bo. Att inte bo på bara en plats. Framförallt vill piloten inte identifiera sig med något. ’Han är ingen, eftersom han vill vara ingen, men om man vill vara någon måste man samtidigt vara överallt & ingenstans.’ Eller som en hemlig agent anta en icke-identitet.
Erfarenheterna av flygplatser, hotell, städer och internationella resor präglade hela hans författarskap. Världen framstår i hans verk som ett ständigt flöde av förflyttningar, bilder och intryck. Hans texter följer sällan en traditionell berättelse med tydlig början, mitt och slut. I stället rör de sig mellan minnen, samtalsfragment och plötsliga associationer.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Som sjuttonåring var Ploog utbyteselev i Amerika. Han blev hänförd av den annorlunda värld av glänsande bilar, skyskrapor och rock and roll som mötte honom där. Han sög girigt i sig allt vad han såg och läste. Den amerikanska Beat Generation med Allen Ginsberg, Jack Kerouac, Neal Cassady, Charles Bukowski och William S. Burroughs blev något av en uppenbarelse för Ploog och den tog han med sig hem till Tyskland.
Cut-up-tekniken
Han påverkades starkt av Burroughs Naked Lunch (1959) och den så kallade cut-up-tekniken som går ut på att textstycken klipps upp och sätts samman på nya sätt. Det skapar oväntade kombinationer och bryter den vanliga berättelsens logik. Hos Ploog är det inte bara fråga om ett formellt experiment. Lika mycket är det ett sätt att återge den splittrade uppfattning han som flygare fick av tillvaron när han kastades från den ena delen av världen till den andra. Cut-up-tekniken blev på så sätt för honom en gestaltning av det moderna medvetandets ofta motsägelsefulla och osammanhängande erfarenheter. I ett dagboksinlägg från 1971 liknar han denna teknik vid ”texter som spontant flyter in i varandra, liksom filmer som kopieras över varandra”.
För Ploog liksom för de flesta andra underground-författarna fanns det en vilja att bryta med litteraturens traditionella krav på ordning, tydlig handling och enhetligt språk. Motståndet låg inte alltid i ett direkt politiskt budskap, utan kunde likaväl uttryckas genom själva formen. En text kunde bestå av fragment, vardagliga samtal, reklamslogans, tidningsutdrag, musik, sexuella erfarenheter och gatubilder. Genom att föra in sådant material i litteraturen utmanade man också föreställningen om vad som kunde räknas som litteratur.
Det är just i detta som Ploogs betydelse för undergroundlitteraturen blir framträdande. Han beskriver inte bara en splittrad och mediepräglad värld, utan låter också texten själv bli splittrad och mediepräglad. Språket fungerar som ett trafikrum med korsningar, omvägar och plötsliga riktningsförändringar. Läsaren måste själv skapa samband mellan de olika delarna. Ploog skriver inte från en trygg punkt utanför världen, utan inifrån dess brus och rörelse i det undermedvetna.
Allt kan bli material för litteraturen
I ett verk som Coca-Cola-Hinterland (1969) kopplar redan titeln ihop ett vardagligt varumärke med ett främmande och osäkert landskap. Vardagliga iakttagelser och litterära anspelningar står här sida vid sida. Ploog gör ingen skillnad mellan högkultur och populärkultur; allt kan bli material för litteraturen. Språket blir tätt, fragmentariskt och ibland svårt att följa, precis som den verklighet han skildrar.
Inte bara Ploog utan även Ralf-Rainer Rygulla och Rolf Dieter Brinkmann stod i nära kontakt med den amerikanska beatlitteraturen som de introducerade i antologin Acid. Neue amerikanische Szene (1969). Särskilt den alltför tidigt bortgångne Brinkmann var viktig för undergroundrörelsens utveckling. I Rom, Blicke (1979) försökte han fånga storstadens överflöd av bilder, ljud och rörelser. Även Jörg Fauser sökte sig bort från den etablerade litteraturens värld genom sina skildringar av storstad, kriminalitet, musik och människor som levde utanför samhällets centrum.
Till de alternativa hörde också Hadayatullah Hübsch. Han representerade den poetiska och lekfulla sidan av motkulturen, medan Peter-Paul Zahl tydligare betonade litteraturens politiska och samhällskritiska funktion. Tillsammans visade dessa författare fram undergroundlitteraturens bredd: Den kunde vara experimentell, realistisk, poetisk eller direkt politisk. Men alltid oberoende och helt enligt det motto som Ploog angav i tidskriften Gasolin 23 (1975-1985): ”Det är en tidskrift som vi har uppfunnit för att hålla ett fritt och obundet, icke censurerat skrivande vid liv.”
Antikvariatet som kulturell infrastruktur
Som litterärt uttryck har undergroundlitteraturen i Tyskland alltid varit sårbar. Många verk har publicerats i små upplagor, i kortlivade tidskrifter eller på ekonomiskt osäkra förlag. När tidskrifter upphör, förlag försvinner och material sprids åt olika håll riskerar litteraturen att falla i glömska. Vänner, samlare, redaktörer och andra förmedlare får därför en avgörande betydelse. De hjälper till att bevara texter och minnen.
I detta sammanhang har antikvariatsbokhandlaren Wolfgang Rüger, som står bakom utgivningen av West End, haft en viktig funktion. Där Ploog representerar den språkliga och estetiska radikaliteten, har Rüger stått för vänskap, förmedling och bevarande. Rügers arbete med det egna antikvariatet i Frankfurt am Main kan förstås mot denna bakgrund. Ett antikvariat är mer än en plats där gamla böcker köps och säljs. Det kan också fungera som ett litterärt arkiv och en mötesplats. Antikvariatet kan till och med ses som en del av undergroundlitteraturens kulturella infrastruktur. Där kan små tidskrifter, egenutgivna böcker, äldre upplagor, översättningar och svåråtkomliga verk överleva. Sådant material har inte alltid ett stort ekonomiskt värde, men kan vara avgörande för förståelsen av en litterär epok.
Ett litterärt minnesrum
Häromåret fick Wolfgang Rüger ta över hela Ploogs synnerligen omfattande litterära kvarlåtenskap. Det förstärkte den personliga sidan av arbetet med de kvarlämnade pappren. Boken West End är därför inte bara en introduktion till Ploogs verk, utan lika mycket ett porträtt av honom som människa och författare.
Samtidigt är boken ett dokument över den tyska undergroundlitteraturens nätverk. Den kan läsas som något av ett litterärt minnesrum. Här blir det tydligt att Ploog inte var en isolerad experimentell författare utan att han ingick i en större, tysk och internationell miljö av författare, konstnärer, översättare och vänner som arbetade på gemensamma projekt. I själva verket var Ploog något av den tyska undergroundlitteraturens Gudfader, begåvad, generös, alltid elegant klädd och omtyckt av sina mindre bemedlade författarvänner. Han skrev från litteraturens marginal och blev aldrig utgiven på något stort förlag. Det är först nu man börjat få upp ögonen för hans betydelse. I sitt förord säger utgivaren av West End att Jürgen Ploog är inget mindre än ”tjugohundratalets upptäckt för nyfikna läsare.”
- Lyssna på Ploog själv från en bandinspelning han gjorde i Katmandu, här i ett inslag från Deutschlandfunk Kultur
- En trailer från filmen Naked Lunch där också Burroughs medverkar