Den amerikanske polyhistorn och professorn i fysiologi och geografi Jared Diamond blev känd för en bredare svensk publik 1999 då hans högintressanta Guns, germs and steel kom i översättning (Vete, vapen och virus). Utgångspunkten för den boken är en diskussion mellan Diamond och en infödd man från Nya Guinea om varför européerna och folket på Nya Guinea befinner sig på så olika teknisk och kommersiell nivå. Diamond menar att skillnaderna beror på olikartade naturgeografiska och ekologiska förutsättningar och inte på olikheter i intelligens eller i andra rasbiologiska förklaringsmodeller. Det som betyder något är istället var på jorden det finns djur som är möjliga att domesticera och ta i människans tjänst, var det finns grödor möjliga att förädla, var det finns ett tillräckligt gynnsamt klimat, var det finns möjligheter att kommunicera och utbyta idéer med grannfolken och var geografin är lämpad för resor och kontakter.
I en senare bok – The world until yesterday – söker Diamond med stor bredd och stort djup efter de närmare livsomständigheterna under den absoluta huvuddelen av den moderna människans existens, under det stenåldersliv som sträcker sig bortemot tvåhundratusen år bakåt i tiden och som säkerligen relativt sömlöst tog vid sedan mer arkaiska människoarter lämnat scenen.
Jared Diamond är väl bevandrad i den antropologiska litteraturen och mycket av det han behandlar utgår från studier av !Kungfolket i Kalahariöknen, pygméer i Centralafrikas djungler och olika stammar i Amazonas. Merparten av exemplen hämtar han dock från Nya Guineas högländer, en miljö han besökt årligen sedan sextiotalet för att bedriva ornitologiska fältstudier och vars människor, seder och bruk han lärt känna och respektera.
Detta otillgängliga högland var en helt vit fläck på kartan för övriga världen ända till början av 1930-talet då australiensiska gruvprospekterare började penetrera området. Då och under de kommande decennierna stötte de på en miljon stenåldersmänniskor, som dittills levt helt ovetande om allt vad modernitet heter, i en för dem alltså radikalt annorlunda värld. Ett möte som åtminstone inledningsvis var problematiskt och skrämmande. En av bokens många fotoillustrationer visar en medelålders stenåldersman i skräck inför de vita människor han ser. En hudfärg som, liksom rött, där annars var förbehållen himmelens folk.
I bokens inledning, på flygplatsen i Port Moresby i Papua Nya Guinea, noterar Diamond att den relativa trängsel och den närhet mellan kompletta främlingar som är regel på en flygplats vore totalt omöjlig i stenålderns kontext. Tanken att resa mer än enstaka mil bort från hembyn var helt orealistisk. Att ens försöka var förenat med livsfara.
Urinvånarna på Nya Guinea, skriver Diamond, tänkte sig tre kategorier av människor – vänner, fiender och främlingar. Vänner var stamfränderna i byn eller folk i angränsande grupper med vilka man ingått allianser, fienderna majoriteten av de kringboende medan främlingarna fanns bortom grannarnas sfär och som man därför väldigt sällan stötte på. Sättet att hantera fiender och främlingar – vars inställning och avsikter ju var potentiellt fientliga eller helt okända – var att fly eller slå ihjäl. Bättre förekomma än förekommas.
De stenålderssamhällen som diskuteras i boken präglas också av våld, såväl lågintensiva mer eller mindre kontinuerliga stamkrig av vedergällnings- och blodshämndskaraktär, som av våldsbrott och mord kopplade till personliga motsättningar. Diamond redovisar forskningsresultat som pekar på att dödligheten i krig – relativt befolkningsantalet och utslaget över tid – varit högre i många stenålderskulturer än i Tyskland eller Ryssland under nittonhundratalet. Kanske inget man skulle gissat?
Svårigheten att fritt resa sin väg gör människorna i stenåldersamhällena bundna vid hemby och grannskap livet igenom. Det ställer i sin tur speciella krav på föreställningarna om rättvisa och straff. Det viktiga blir inte att genom ett opartiskt rättssystem kunna peka ut och straffa en skyldig och därigenom uppnå rättvisa. Dels saknas en central maktstruktur eller ett centralt våldsmonopol som skulle kunna upprätthålla en sådan ordning och dels måste alltså offer och förövare av nödtvång fortsätta att leva sida vid sida under decennier. I det läget är inte objektiv skuld det viktiga utan istället handlar det om att återupprätta en brusten och skadad relation och försöka förhindra att det inträffade eskalerar. Centralt blir att visa respekt för varandras rättmätiga känslor, att be om ursäkt och få ursäkten accepterad, att kompensera och kompenseras för gjorda förluster.
The world until yesterday ägnar mycket utrymme åt synen på barn och gamla. Det är uppenbart att stenålderssamhällen är mycket olika kulturellt men också att det finns huvuddrag – ofta biologiskt och ekologiskt motiverade – som de flesta samhällen omfattar. När det i det begränsade stenålderssamhället uppstår brist på mat och svält följer på det, kan särskilt små barn och brutna åldringar riskera livet på grund av allt från passiv ouppmärksamhet över aktiv vanvård till regelrätta mord. Samtidigt finns det ofta en mycket tolerant inställning till barn. Bestraffningar av dem är ovanliga och barnens frihet mycket stor. Hos de centralafrikanska Akapygméerna t.ex. utgör barnaga ett fullgott skäl för skilsmässa.
Där bestraffning av barn trots allt förekommer är det mindre vanligt i jägar- och samlarsamhällen – nästan utan ägodelar och därmed inget som ovarsamma ungar kan förstöra – och något mer bland trädgårdsodlare och djurhållande kulturer, där hela försörjningsbasen skulle kunna äventyras om ett barn lämnat grinden till fållan öppen.
I västvärlden har synen på gråtande barn och om de skall tröstas eller inte växlat genom åren. Jared Diamond redovisar antropologiska data som visar att gråtande småbarn i jägar-samlargrupper lyftes upp och tröstades inom loppet av sekunder. Överhuvudtaget tycks stenåldersbarn haft tillgång till en större grupp vuxna för tröst, tillsyn, stimulans och inlärning. Farbröder, mostrar, mormödrar och grannar kan ge barn ett delvis annat och kompletterande perspektiv på tillvaron – ”same same but different”. Antropologer anför ofta att dessa barn ter sig påfallande socialt kompetenta och att tillgången till alla dessa alternativföräldrar (allo-parents) kan vara en viktig förklaring. Forskning från vår tids USA visar att barn som växer upp med ensamstående lågutbildade föräldrar utvecklas bättre kognitivt om de har tillgång till en mor- eller farförälder eller ett äldre syskon jämfört med om de endast har föräldern att tillgå. Ett argument för bra dagisverksamhet eller – menar Diamond – för de israeliska kibbutzernas system för barnuppfostran.
Boken belyser också skevheten i sociologisk och psykologisk forskning. Merparten av denna forskning utgår från WEIRD-länder (western, educated, industrialized, rich, democratic) det vill säga från den moderna västvärlden. Påfallande många av studierna är dessutom gjorda på universitetsstuderande medelklassungdom från dessa länder. Det ger hävdar Diamond en programmatisk skevhet, bl.a. när det gäller synen på barnaga, gråtande spädbarn, barnuppfostran, ungas sexualitet, de gamlas roll i samhället etcetera. Perspektivet blir enögt, eurocentriskt och icke-representativt för hur den överväldigande majoriteten av alla människor som existerat på jorden levt sina liv. En siktvinkel som därmed inte fullständigt och korrekt avspeglar vår arts psykologiska grundförutsättningar.
Häri ligger bokens kanske allra största förtjänst. Den inte bara ökar vår kunskap om stenålderns fascinerande livsbetingelser och sociala mönster. Den visar oss också på våra djupa sociokulturella rötter och vikten av att väga in dem i bedömningen av våra egna liv och samhällen.